Pappa ringde och undrade om jag slutat blogga. Nej då! Jag har bara inte haft något internet hemma då jag lyckats nå månadsgränsen. Hoppsan!
När pappa ringde satt jag på en cykelsadel. Regitze och jag fick för oss att på vår lediga dag cykla till en slumpmässigt utvald vulkan och klättra upp till toppen. Hela äventyret tog 5 timmar – och vi hade en 360 graders havsutsikt. Helt fantastiskt, och vilken motionsrunda! Regitze var galen nog att gå till gymmet senare samma kväll. Jag spenderade istället kvällen på dejt i Arrecife (fiket på Gran Hotel, tivoli, strandpromenad och film hemma som avslutning). Fortsättning på den kvällen blir det i dag när jag slutat jobbet klockan åtta. Hon är halvledig.
I morgon ska vi fira Sini, kanske med bowling. På måndag blir det teammiddag för att fira hur bra vi är.
Och jag har inte bitit naglarna sedan december, men har klippt dem flera gånger. Wow! :O
Jag har alltid varit lite nördig, men samtidigt vill jag tro att jag lyckas vara det på ett coolt sätt. Jag är inte *nörden*, bara en person med nördiga insalg. Och sådana har vi väl alla, egentligen . Jag har läst någonstans att det är socialt bra och omtyckt att vara nörd, så länge man också är en social sådan. Här kommer mina nördiga sidor – och jag är stolt över dem!
Dataspel
Ända sedan det fantastiska andra världskrigsspelet Medal of Honor Allied Assault, Counter Strikes storhetstid och Age of Empires II har jag spelat. Mycket. Det är två saker som har fängslat mig: den starka dramatiken och relationen mellan karaktärerna i spel med bra berättelser, och den sociala och interaktiva aspekten när man spelar online. Jag har fortfarande kontakt på Facebook med flera av dem jag träffade på nätet för många år sedan.
Läsa & skriva
Läst särskilt mycket har jag i och för sig inte gjort på många år. En bok om året, max, även om jag läser väldigt mycket på nätet. Men skrivit har jag alltid gjort. Noveller, artiklar, blogginlägg. Journalistik kanske är den coolaste nördiga grejen jag känner till.
Geocaching
Hur kan jag skriva denna lista utan att inkludera geocaching? Nördigare än så blir det inte.
Brädspel
Jag saknar alla mina brädspel hemma i garderoben. Jag plågade länge min familj med nya spel och regler, och så fort jag lärt mig ett ville jag ha ett nytt. Det var spelmekaniken, idéerna och mekaniken som fascinerade. Sedan har vi en del spel som levt med längre tid, som hela familjen har deltagit i med stort intresse. Robot Rally, Ticket to Ride (tågspelet), Settlers of Catan, osv. Hemsidan boardgamegeeks.com äger!
Glasögon
Nu använder jag i och för sig inte mina särskilt ofta, men det kanske bara är bra. Då ser det ännu smartare ut när jag faktiskt gör det
Avslutningsvis tror jag att nördighet är ett tecken på passion och på en förmåga att satsa helhjärtat på något man är intresserad av.
Sedan ’86 har folk samlats för att titta på en stor trägubbe stor bränns. Burning Man. 2011 närmare bestämt 50 000 människor. Men även om gubben växer varje år och är höjdpunkten av varje event så är det allt runt omkring som lockar. Här finns ingen huvudscen, inga bokade artister och inga stånd som säljer tröjor eller souvenirer. Här är det istället besökarna själva som står för innehållet. Deltar du bör du också bidra. En konsthall mitt i öknen med modern konst, gigantiska skulpturer, musik, uppträdanden, färgsprakande personligheter, roliga dräkter och monstruösa åkdon. Det är lite modern hippievarning över det hela.
Jag har aldrig varit någon festivaltyp och heller inte någon mångfaldskämpe eller anti-kommersialist, saker som eventet tycks ha influenser av. Men är det någon festival, sort folksamling eller häftig internationell händelse jag vill gå på någon gång i mitt liv, så är det denna. Jag säger bara det: wow!
Men det som fascinerar mig är inte bara kreativiteten. Det är mäktigheten. Mitt i öknen, långt från bebyggelse, skapas det alltså en gigantisk, tillfällig stad en vecka varje år. Den kallas Black Rock City, är formad som en 2/3 cirkel och har stora, strukturerade vägar, med tält, campare och läger överallt. På de breda sandgatorna får inga bilar köra utan särskilt tillstånd – men många har med sig utsmyckade cyklar som transportmedel, vilket blir en del av showen.
De mer ambitiösa besökarna skapar så kallade ”theme camps” som helst ska föranmälas. Här är konsten en del av själva lägret och alla bjuds in att ta del av vad lägret än har att bjuda på. Här kan nästan vad som helst dyka upp! Och för de som vill hålla sin konst lite mer skyddad utanför trängseln finns ett särskilt, gigantiskt område som cirkeln sluter sig kring tillägnat fri lek.
Nattetid verkar det vara fest och hög musik i fokus. Men det är inte det som det handlar om. Dagtid gassar solen och livet är mer lugnt. Många har barnen med och galna 90-plussare trampar lugnt runt på sina cyklar.
Samtidigt är jag imponerad över regelverket. Visst är det frihet och kreativitet som står i fokus, ”self expression” som jag inte riktigt lyckas översätta. Men allt har en struktur. Det finns hårda regler om till exempel öppen eld, det är som sagt totalt bilförbud och – viktigast av allt – inga spår lämnas kvar. På eventets hemsida finns djupgående tips på hur man packar för att slippa plastförpackningar och saker som blir jobbigt skräp när man ska packa ihop igen. Allt som tas med dit ska med bort igen och det finns inte en enda papperskorg i hela staden. Du tar med allt själv.
Ett sista ledord är därmed ”överlevnad”. 50 000 människor som bor i öknen, utan några restauranger, matbutiker eller annat dylikt. Toaletter finns – närmare 1 000 sådana. Och två saker går att köpa i mitten: kaffe och is. Det är allt. Naturen tär dessutom hårt på folk: sandstormar, extrem dagshetta och temperaturer närmare fryspunkten nattetid är inte ovanligt. Men det är en del av grejen. Överlevnad i en extrem miljö, tätt inpå andra.
På lördagen bränns gubben vilket såklart är ett stort happening. Och på söndagen packas allt ihop och alla försvinner som om ingenting hade hänt. Jag kan bara föreställa mig att det är en oförglömlig upplevelse.
Så vad fick mig att skriva om detta? Jag snubblade över ett videoklipp. Texten som läses upp har egentligen inget med Burning Man att göra, utan eventets deltagare bjöds enbart med för att göra en cool video. Men samtidigt passar texten så otroligt bra, och det tycks lite vara det som hela grejen står för. Och det tycker jag är coolt.
Gillade början på grund av idén. Blev uttråkad någonstans i mitten. Närmast skrattade och grät om vartannat framåt slutet. Blandade känslor till trots, innehållsmässigt kanske den bästa film som någonsin skapats.
Strax efter min förta tatuering i somras dök det upp en till. På min högra fot står det ”Dage du aldrig glemmer” på danska. Det är Star Tours slogan och motsvarigheten till Fritidsresors ”Dagarna du minns”.
Det har aldrig varit hemligt att jag har den men jag har för skojs skull låtit bli att nämna den fram tills nu. Det dök tidigt upp en bild på Facebook och när jag var hemma i höstas konstaterade Lisa att jag nu hade fler tatueringar än hon och Kajsa. I Kungsbacka gick jag runt barfota med tatueringen fullt synlig, men inte upptäckte mamma och pappa något för det.
Men nu så! När de kom ner hit kom det en kommentar och naturliga följdfrågor. Därför vill jag förklara betydelsen av den här tatueringen. Precis som tassarna som började det hela inte har något som helst med en hund att göra så har denna slogan egentligen inget med Fritidsresor att göra. Den betyder så mycket mera:
Goda vänner: Jag var inte först ut att ta tatueringen. Det började om en grej bland mina finska kollegor i Bulgarien. Det tog den. På danska. Min första tanke var: ”attans, varför kom inte jag på den idén?” Att kopiera dem skulle aldrig komma på fråga, men chansen dök upp när en av finnarna som ännu inte tagit sin skulle göra det och jag blev medbjuden att haka på. Jag är den enda icke-finnen som tog den, och tatueringen är starkt förknippad med ”den finska maffian”, det vill säga de personer om tog den i Sunny beach.
De tre länderna: Jag är svensk. Texten är på danska. Den togs tillsamman med finnar. Tatueringen representerar alla de tre länder jag bodde i under min uppväxt, och just därför är den så klockren för mig.
Själva texten: ”Dage du aldrig glemmer” är en fantastisk slogan och tatueringen representerar just det som det står. Dagarna jag aldrig vill glömma. De bästa dagarna i livet. Den togs dessutom under just en sådan dag, en av de bästa lediga dagarna under hela Sunny beach-säsongen.
Något om den inte representerar är Bulgarien/Sunny beach. Inte ett dugg faktiskt. Och sedan kommer den ju mer eller mindre ofrivilligt alltid att förknippas med företaget, även om det har en ytterst liten betydelse för mig.
Så där har ni det. Vad om dyker upp härnäst återstår att se. Jag skjuter upp det tills jag hittat det perfekta motivet och tar ingenting förhastat.
Varje år håller vi inom familjen en tävling om vem som har tagit årets bästa bild. Ett stort projekt som åtminstone pappa och jag tar ytterst seriöst. Förra året vann pappa stort där min bästa bild kom på fjärdeplats, om jag minns rätt. I år fick jag en ordentlig revansch.
Årets Bild 2011 (trots att den bara kom tvåa i kategorin "Landskap").
10 kategorier och Årets Fotograf
I år hade vi inte mindre än tio underkategorier och vi fick anmäla max fem bilder var till varje. Mamma, pappa och jag deltog i år. Under en lång men otroligt rolig röstningsprocess betygsatte vi samtliga 131 bilder, en kategori i taget, på en skala från 1 till 5 i relation till varandra. En vinnare och en tvåa utsågs på så vis i varje kategori. Dessa två gick vidare till semifinal, alltså totalt 20 bilder.
Den person som vinner i flest kategorier blir utsedd till Årets Fotograf, oberoende av om personen hade den totala vinnarbilden eller inte. I år blev det jag med sex vinnarbilder mot pappas fyra.
Kategorierna var:
Action/Sport/Fritid (Johan)
Byggnader (Magnus)
Djur & Insekter (Johan)
Landskap (Johan)
Makro (Magnus)
Människor (Magnus)
Natur/Växter (Johan)
Porträtt (Johan)
Svartvitt (Johan)
Övrigt (Magnus)
Semifinal och Final
En ny omgång med betygsättning hölls där de 20 semifinalisterna sattes i relation till varandra. Topp 5 gick vidare till final, där vi istället för betygsättning övergick till rangordning. Den generellt bäst rangordnade bilden blev utsedd till Årets Bild 2011. Efter förra årets brakförlust var det skönt att fyra av fem bilder i finalen var mina egna. Det slutade med en hård kamp om första och andraplatsen mellan två av mina bilder – de två som kom etta respektive tvåa i kategorin Landskap. Efter att ha tittat på alla bilderna så många gånger hade vi dock ändrat åsikt, och under en sista omgång där vi helt enkelt röstade på den ena eller de andra vann tvåan i kategoriomröstningen med tre röster mot två.
Priset: vinnarbilden trycks enligt tradition upp på canvas och hängs upp hemma i Kungsbacka bredvid vinnarna från tidigare år.
Vinnarbilderna
Här kommer samtliga kategorivinnare. För att se hela topp 20 (semifinalisterna), klicka här. Vinnaren i kategorin ”Människor” kunde tyvärr inte laddas upp på grund av ”fel filformat”.
Vinnare ”Action/Sport/Fritid”.
Vinnare ”Byggnader”.
Vinnare ”Djur & Insekter”.
Vinnare ”Landskap”.
Vinnare ”Makro”.
Vinnare ”Porträtt”.
Vinnare ”Svartvitt”.
Vinnare ”Övrigt”.
Årets Sämsta Bild (inofficiellt).
Årets Bild 2011 (trots att den bara kom tvåa i kategorin ”Landskap”).
Till sist:
I juryn i år: Jag, mamma, pappa, Caroline och Corinne från Finland.
Nämnvärda modeller: Caroline, farmor, mamma, pappa, Regitze, Sandji, Mikki, Kajsa, familjen Johansson, Tina, med flera.
Jag kommer även att ladda upp samtliga av mina bästa bilder från 2011. Det blev hela 97 stycken jämfört med 68 året innan. De kommer lite senare.
Men det som fascinerar mig är inte bara kreativiteten. Det är mäktigheten. Mitt i öknen, långt från bebyggelse, skapas det alltså en gigantisk, tillfällig stad en vecka varje år. Den kallas Black Rock City, är formad som en 2/3 cirkel och har stora, strukturerade vägar, med tält, campare och läger överallt. På de breda sandgatorna får inga bilar köra utan särskilt tillstånd – men många har med sig utsmyckade cyklar som transportmedel, vilket blir en del av showen.
