Burning Man

Sedan ’86 har folk samlats för att titta på en stor trägubbe stor bränns. Burning Man. 2011 närmare bestämt 50 000 människor. Men även om gubben växer varje år och är höjdpunkten av varje event så är det allt runt omkring som lockar. Här finns ingen huvudscen, inga bokade artister och inga stånd som säljer tröjor eller souvenirer. Här är det istället besökarna själva som står för innehållet. Deltar du bör du också bidra. En konsthall mitt i öknen med modern konst, gigantiska skulpturer, musik, uppträdanden, färgsprakande personligheter, roliga dräkter och monstruösa åkdon. Det är lite modern hippievarning över det hela.

Jag har aldrig varit någon festivaltyp och heller inte någon mångfaldskämpe eller anti-kommersialist, saker som eventet tycks ha influenser av. Men är det någon festival, sort folksamling eller häftig internationell händelse jag vill gå på någon gång i mitt liv, så är det denna. Jag säger bara det: wow!

Men det som fascinerar mig är inte bara kreativiteten. Det är mäktigheten. Mitt i öknen, långt från bebyggelse, skapas det alltså en gigantisk, tillfällig stad en vecka varje år. Den kallas Black Rock City, är formad som en 2/3 cirkel och har stora, strukturerade vägar, med tält, campare och läger överallt. På de breda sandgatorna får inga bilar köra utan särskilt tillstånd – men många har med sig utsmyckade cyklar som transportmedel, vilket blir en del av showen.

De mer ambitiösa besökarna skapar så kallade “theme camps” som helst ska föranmälas. Här är konsten en del av själva lägret och alla bjuds in att ta del av vad lägret än har att bjuda på. Här kan nästan vad som helst dyka upp! Och för de som vill hålla sin konst lite mer skyddad utanför trängseln finns ett särskilt, gigantiskt område som cirkeln sluter sig kring tillägnat fri lek.

Nattetid verkar det vara fest och hög musik i fokus. Men det är inte det som det handlar om. Dagtid gassar solen och livet är mer lugnt. Många har barnen med och galna 90-plussare trampar lugnt runt på sina cyklar.

Samtidigt är jag imponerad över regelverket. Visst är det frihet och kreativitet som står i fokus, “self expression” som jag inte riktigt lyckas översätta. Men allt har en struktur. Det finns hårda regler om till exempel öppen eld, det är som sagt totalt bilförbud och – viktigast av allt – inga spår lämnas kvar. På eventets hemsida finns djupgående tips på hur man packar för att slippa plastförpackningar och saker som blir jobbigt skräp när man ska packa ihop igen. Allt som tas med dit ska med bort igen och det finns inte en enda papperskorg i hela staden. Du tar med allt själv.

Ett sista ledord är därmed “överlevnad”. 50 000 människor som bor i öknen, utan några restauranger, matbutiker eller annat dylikt. Toaletter finns – närmare 1 000 sådana. Och två saker går att köpa i mitten: kaffe och is. Det är allt. Naturen tär dessutom hårt på folk: sandstormar, extrem dagshetta och temperaturer närmare fryspunkten nattetid är inte ovanligt. Men det är en del av grejen. Överlevnad i en extrem miljö, tätt inpå andra.

På lördagen bränns gubben vilket såklart är ett stort happening. Och på söndagen packas allt ihop och alla försvinner som om ingenting hade hänt. Jag kan bara föreställa mig att det är en oförglömlig upplevelse.

Så vad fick mig att skriva om detta? Jag snubblade över ett videoklipp. Texten som läses upp har egentligen inget med Burning Man att göra, utan eventets deltagare bjöds enbart med för att göra en cool video. Men samtidigt passar texten så otroligt bra, och det tycks lite vara det som hela grejen står för. Och det tycker jag är coolt.