Karnevalen

Förra helgen var det karneval på ön, och den stora händelsen var i lördags i Puerto del Carmen. En riktigt lång parad längs strandvägen som nästan slog prideparaden i New York som vi råkade snubbla över 2007. Fest och musik, utklädda människor överallt och tjockt med både lokala och turister. Vi var såklart med och det blev utgång på kvällen.

Det hela började bra. Vi stod nere vid stranden och tog del av festligheterna, fotade paraden, gick och köpte mat och fortsatte hem till Emma och Matilda för förfest. Sedan gick vi till den gamla hamnen, som är centrum för karnevalen, och dansade loss där.

Plötsligt fick jag panik, enligt vad ängeln Viktoria har berättat för mig. Hon var med mig hela resten av natten, och det är jag tacksam för. Dags att gå hem, konstaterade hon, och fixade taxi och allt. Väl hemma hade jag såklart ingen nyckel (den hade jag glömt hos Emma och Matilda) så Viktoria fick desperat knacka på hos Regitze, som låg och sov. Lägg dig på soffan och sov, sa de.

Men icke. Jag hyperventilerade, grät och grät och grät, och snart var vi på sjukhuset. Där fortsatte paniken och jag tror inte att personalen visste vad de skulle göra annat än att låta mig ligga och slänga och vrida på mig. De gav mig till sist en spruta i rumpan för att lugna ner mig. Jag minns endast små bitar som när läkaren lyste i ögonen på mig (ingen respons alls, har jag fått veta) och att jag tänkte ”sluta gråta, sluta gråta” hela tiden. Från att det hela tog fart på allvar hemma hos Regitze till att jag fick sprutan grät jag konstant, i flera timmar.

Till sist ringde Viktoria till Ulla och Andreas, som tog en taxi och kom och hämtade oss. Vi sov hemma hos dem.

Nu har jag det såklart mycket bättre (rösten har fortfarande inte helt hämtat sig, men vet inte om det har med det att göra). Vad som var orsaken till allt detta kommer jag troligen aldrig få svar på. Någon sa till mig tidigare att de inte tog något blodtest alls, någon annan att de tog ett och att det visade att jag inte hade blivit drogad. I dag ringde sjukhuset till kontoret för att be mig komma och fylla i lite försäkringspapper. Pinsamt, tänkte jag, och mycket riktigt möttes jag av en man som skrattade och sa ”hi Johan, my friend” från andra änden av korridoren. Och nu fick jag chansen att fråga – vad hände egentligen? Något blodtest togs aldrig och läkarens teori är en drog i drinken eller en allergisk reaktion på kombinationen Redbull och vodka. Personligen har det hela tiden känts som det sistnämnda, men i dag sa läkaren att det troligen var det förstnämnda. Jag frågade vad de tyckte att jag skulle skriva under rubriken ”beskrivning av händelseförloppet” och fick kort och gott ”ångestattack” som svar.

För övrigt har ångestattacken tagits över av en svidande känsla av att behöva resa här ifrån på onsdag, bort från alla arbetskamrater och antagligen från Lanzarote för gott. Samtidigt har värmen kommit tillbaka och det känns som en varm och skön svensk vår/sommar. Både vi och gästerna är gladare och det är plötsligt inte obehagligt att gå i kortärmat och shorts längre.

Gamla texter

Jag sitter hemma i vardagsrummet i Kungsbacka. Jag har nämligen semester! På fredag åker jag tillbaka till Lanzarote, och bara två veckor efter det åker jag till Stockholm för att söka visum till Turkiet. Tiden går så fort!

Jag går igenom en massa gamla grejer från mitt rum och slänger det mesta. Jag hittade dock en del småroliga texter som vore roligt att spara digitalt. De skrevs under en skrivarkurssom jag gick i Göteborg för några år sedan:

Text 1:

Pang! Bussens dörrar är inte breda nog för två, och fru Lindkvist – jag kallar henne så för att hon såg ut som en Lindkvist – faller till marken.

”Oj, ursäkta mig frun, jag såg er inte,” säger jag förtvivlat. ”Hur gick det?”

Den gamla damen sätter sig långsamt upp med stöd från min hand. Förvirrat blinkar hon med ögonen och ser sig omkring, tagen av den plötsliga och hårda smällen. När hon har hämtat andan stirrar hon rakt in i mina medlidande ögon och plötsligt känns det som om allt fryser till. Vilken iskall blick hon gav mig, den där Lindkvist.

”Det är så typiskt dagens ungdom att uppföra sig på det viset,” ryter hon plötsligt till. ”Man kan ju inte vistas i detta förbannade land längre! Nej, bättre var det på min tid, då hade man respekt för de äldre.”

Jag står chockad och ser på kvinnan som fortfarande sitter där på marken. Jag? Respektlös? Ja, med en äldre generation som den åsna som sitter där framför mig kanske man borde gå med i någon aktivistgrupp bara för att reta upp tantskrället.

”Det var verkligen inte min mening, frun,” försöker jag och sträcker åter ut min hand. ”Låt mig hjälpa dig upp.”

Ilsket slår hon bort handen och försöker komma på benen på egen hand, men faller igen. Busschauffören kliver ut för att rusa till undsättning.

”Hur går det, frun? Behöver du hjälp?” undrar han. Jag står bara bredvid och ser på, och han ger mig en hastig blick.

”Åh, tack, det var vänligt,” säger fru Lindkvist.

”Men va” fan!” utbrister jag.

”Akta språket,” ryter busschauffören och blänger åter på mig.

Jag står tyst och ser på när chauffören hjälper fru Lindkvist ombord. Efter någon minut stänger han dörrarna och kör iväg. Jag börjar gå hemåt.

Text 2:

Morsan, du ser inte klok ut, tänkte jag när hon kom lunkande i sin nya väst.

”Den är från Dressman,” svarade hon när jag frågade. Och så log hon.

Hon bar sin kreation i en dryg vecka efter att hon köpt den. Dag in och dag ut. Men sedan fick farsan nog och skrek: ”Gör dig av med den där förbannade skinnhögen! Du ser ju ut som en karl!”

Morsan blev gråtfärdig men sa inget. Den glädjen skulle han inte få. Västen tog hon dock av sig och slängde i en låda. Den var ändå ful och obekväm, muttrade hon.

Den har legat på vinden sedan dess.

Text 3:

Kära Hans,

Jag önskar dig här med hjärtliga gratulationer på din födelsedag. I present ger jag dig min förlåtelse för den gången du stal min flickvän. Jag ursäktar också dina förnedrande ord på festen i fredags, samt kniven du satte i ryggen på mig förra sommaren när du valde att åka utomlands med ditt gamla kompisgäng istället för att följa med mig till mina föräldrars stuga som vi hade bestämt. Jag kan dock ännu inte förlåta dig för händelsen på parkeringsplatsen i förra veckan. Jag hade bråttom och vi vet båda att platsen var min. Men det gör inget, för på så vis har jag ju redan något att ge dig i julklapp.

Med vänliga hälsningar,

Peter

Att umgås med främlingar

Snart är det semester igen! På fredag kommer jag till Göteborg och Kungsbacka. Längtar!

Och så har jag precis fått min flygbiljett från Lanzarote via Gran Canaria till Stockholm den 7:e mars då jag ska till turkiska ambassaden för att fixa mina papper. Beräknad ankomst till Turkiet är först den 16 mars, så det blir med andra ord en Sverigevistelse till. Kul! Någon i Stockholmstrakten jag kan få bo hos?

Tyvärr betyder den tidiga avresan från denna ö att jag inte kommer att hinna träffa Kajsa på Gran Canaria. En idé var att hon skulle komma hit när hon slutar, vilket tyvärr är efter att jag har flyttat här ifrån. Hon är välkommen till Turkiet i sommar istället

I går var jag ledig och har varit lat och inte rakat mig på två dagar nu, vilket nog aldrig har hänt förut. Får bli i morgon. Den lediga dagen spenderades med att jag vaknade upp på Annes och Marikas soffa efter en trevlig showkväll på vårt Blue Village i Playa Blanca, följt av film. Spatserade över till Regitze med ägg och juice runt klockan 11 för en planerad frukostträff. Bacon & scrambled eggs. Därefter gick vi ner till strandvägen och avslutade med pannkakor.

Klockan tre skulle Emma, Marika och jag till Arrecife. Emma klev på bussen några hållplatser före oss och vi vinkade snällt i väg flera bussar i väntan på hennes. Hon ringde när hennes bus plötsligt var ute på huvudvägen, utan att ha passerat oss. Vi väntade in nästa buss och jag skämtade om att vi kunde lifta in istället. ”Aldrig i livet!” sa Marika. Jag lyfte upp tummen på skämt när en bil passerade – och den supertrevliga tanten stannade! ”Arrecife?” frågade jag. ”Si,” sa hon. Vi hann ikapp buss nummer tre, körde om den, och var framme i huvudstaden före Emma. Ha!

I Arrecife fikade vi på Gran Hotel och strosade runt längs shoppinggatan, som jag faktiskt aldrig tidigare varit på. Siesta innebar dock att inget blev köpt, men vi hittade slumpmässigt nog en liten Inter Sport-butik på en sidogata.

Marika skulle skjutsa Anne, som är på semester nu, till flygplatsen och var tvungen att vara tillbaka hyfsat tidigt. Cecilia ringde när vi var på väg tillbaka till bussen – blev det något av vår numera traditionella sushidate?

Det gjorde det. Tillbaka i Puerto del Carmen gick jag hem till Cecilia och Kristine. Min käre GOL-kollega Kristine är sjuk och Cecilia lagade pannkakor åt henne. Vi stoppade om henne framför ett avsnitt av Glee, med pannkakor i handen, och började knalla.

På restaurangen skämtade och gapskrattade vi mer än vad jag gjort på länge! Vi träffade tre irländare i övre medelåldern. De såg så förvirrade ut när de diskuterade var de skulle sitta att jag sa ”slå er ner hos oss”. Det gjorde de inte utan satte sig i andra änden av det långa bordet vi satt vid. Men de gapskrattade och skämtade lika mycket som oss, och vi pratade en hel del med dem över bordet. Vi fick med oss halva restaurangen och till och med personalen skrattade och hade roligare än vanligt. Lyckat! Jag vill dock be om ursäkt till eventuella gäster som hade hoppats på en lugn och tyst kväll. Vi hade helt enkelt för kul. Sorry!

Sedan fortsatte vi till hotell Sol Lanzarote för drinkar och den show som visas där varje kväll. Även här blev det interaktion med främlingar i och med fulla britter som dansade som galningar till musiken medan barnen sprang runt och lekte. När vi skulle gå gick vi fram till deras bord och tackade dem för showen

Vi avslutade på La Ola – världens mysigaste hängställe med fräna stolar, mysiga soffor och unik inredning. En drink till och såklart vattenpipa. Vi låg länge i soffan och bara pratade och hade roligt. Men fortfarande kan farmor sitta still i stolen. Jag åker ju snart här ifrån.

Apropå det är det ju alla hjärtans dag på tisdag. Det ska vi fira med singelmiddag för alla i teamet som vill hänga med – det är nämligen bara en av oss som har någon, men hon får hänga med ändå då han är hemma i Finland. Och i morgon är det Melodifestivalen, vilket vi ska titta på hemma hos mig. Jag hejar såklart på Kungsbacka-Ulrik och hoppas innerligt att han trots sin ringa ålder har en bra låt.

Avslutningsvis kan jag säga att Jennie och jag i dag har haft vårt första veckomöte helt på egen hand. Det är stor arrivaldag och det händer alltid mest i helgerna, men nu har vi klarat oss en vecka på egen hand så en vecka till ska väl inte vara något problem.

Loreen

Jamen visst, skit i resten av Melodifestivalen i år. Såg just gårdagens avsnitt på webben och vi skickar Loreen direkt tycker jag! Fungerar dock endast med uppträdandet, och det hittar jag ingen video på då SVT tar bort allt sådant från YouTube. ”Bara” låten är OK men ingen vinnare – fantastisk dans!

Att vara chef

”Passade på när isen ligger tjock och fin på sjön. En härligt solig vinterdag. Tog med oss kaffe och mackor och satt en lång stund på muren och njöt innan det var dax att gå vidare till nästa Rubbesjö-cache.”

Så skrev någon som nyligen loggade en av mina cacher i Sandsjöbacka naturreservat utanför Göteborg. Att ta sig till den cachen är snudd på extremt terrängmässigt, och kommentaren påminde mig om ett annat klimat och en annan miljö.

Här är det också kallt just nu. 16 grader och blåsigt. Trots det har jag börjat ta promenader igen. Får ett promenadryck varje vinter som håller i ett par månader.

I dag hade jag min första dag som manager. Vår chef är på semester i två veckor och Jennie och jag har fått ta över vårt lilla Puerto del Carmen-team på 12 personer. Både kul och utmanande, och efter bara en dag på egen hand har jag redan en helt annan syn på balansgången mellan att vara folk till lags och vara en ”hård chef”, och har fått ta beslut som jag vanligen hade gått till chefen med för att det ska bli rätt. Jag tror att de två veckorna kommer att gå både snabbt och galant – vi jobbar bra ihop och har koll på vad som ska göras och hur vi ska göra det, även om jag tror att det kommer bli en del utmaningar också.

I dag var vi dessutom en tur till norska Sjömannskirken, Jennie, Cecilia och jag. De serverar gröt varje lördag, följt av våfflor och kaffe. Man är alltid så välkommen där – de som jobbar där är supertrevliga och de gamla pensionärsgästerna så mysiga att prata med. I dag slog de dessutom försäljningsrekord – 205 personer åt gröt i solen och blåsten.

I kväll ska vissa ut. Jag börjar åtta men dyker säkert upp på lite socialt mingel i början på kvällen. Det ryktas om att vi träffas hemma hos Regitze.