- Novell: Prästen som fördärvade gudstjänsten
- Skriven: 6 november 2008
Om Gud, döden, ödet och inte minst mänsklighet. Jag skrev denna text i en skrivarkurs hösten 2008. Uppgiften var att inleda berättelsen på ett verklighetstroget vis och sedan, halvvägs igenom, utsätta huvudpersonen för något onaturligt.
Det var sent en lördagskväll som prästen tårögd vred om nyckeln i låset till kyrkoporten, dock inte för att låsa den utan för att själv ta sig in. Handen skakade, dels av höstkylan, dels av gråten som trängde sig på. Hur kunde det bli såhär?
Alfred Nils Andersson, 62 år och döpt efter sin far, hade ägnat sitt liv åt att hjälpa andra. Med Guds ord spred han ett budskap om lycka. Han talade om livet och döden, lyssnade på synder och sorger, men nu var det hans egen tur att lida. Att själv hitta lugnet, att förstå och ta sig tillbaka till lyckans och livskraftens väg var inte lika lätt som det lät när han förklarade processen för andra, troende eller enbart olyckliga människor.
När han väl fått upp låset rusade Alfred in i den stora salen, förbi de tomma raderna av bänkar, och slängde sig på knä framför altaret. Tårarna rann nu mer än någonsin då han brast ut i ett högljut gråtande som ekade i hela kyrkan, ända ut i spetsen av tornet. ”Varför?” grät han. ”Varför?”
Det hjälpte att gråta. Alfred sjönk ihop på en av de främre bänkarna. Det var länge sedan han sist tittat upp snarare än ner. Allt trädde liksom fram i ett annat perspektiv nere från raderna där hans åhörare brukade sitta. Prästyrket hade från början varit en självklarhet, men nu, när åren hann ikapp den stackars prästen, började han tvivla.
Elsa, Alfreds fru, dog en tidig lördagsmorgon i den sjukhussäng hon spenderat de senaste tre åren i. Både Alfred och Elsa hade länge vetat att denna dag skulle komma, men det var endast Elsa som accepterat ödet. När dagen nu var här kunde Alfred inte förstå varför hans käraste tagits ifrån honom. Aldrig i sitt liv hade han kunnat förställa sig den sorg han nu upplevde, och som de människor som sökt upp honom efter gudstjänster och talat ut, och som han hade gett råd till, säkerligen också måste ha burit på. Inte ens vid hans egen mammas död hade Alfred haft en så stark känsla av saknad och orättvisa som han hade denna kväll i kyrkan.
Till skillnad från andra i församlingen sökte Alfred inte upp en präst för att tala ut. Istället vände han sig mot Gud själv, den gud som hjälpt honom genom livet under många trogna år. Men vart var han nu när han behövdes som mest? Elsa var inte längre där för att stötta sin man, så vem skulle då vara det?
För första gången sedan han examinerades ut som legitimerad präst började Alfred känna att han tvivlade. Att livet har sin gång och att Gud inte handlar utav elakhet var något han alltid sagt, men nu hade känslorna tagit över. Varför just nu? Varför just Elsa? Åh, hur kunde det bli såhär?
Alfred blängde på Jesus som hängde på korset. Sedan grät han igen, tyst för sig själv.
Det var i denna stund Gud bestämde sig för att konfrontera Alfred. Hur bemöter man en människa i smärta och sorg? Inte ens Gud var säker på svaret, så han valde att gå försiktigt till väga.
”Alfred?” viskade en svag men rogivande röst.
Alfred såg plötsligt upp, både förvånad och förskräckt. Var han inte ensam? Han såg sig omkring. Där, på raden bakom honom, satt en kvinna i medelåldern. Där satt Elsa, eller åtminstone en avspegling av hennes forna jag. Hon hade långt, ljust hår, och en blick som lyste av medlidande och förståelse. Men kroppshållningen var aningen osäker, och hon vände och vred olustigt på sig.
”Elsa?” sa Alfred lite osäkert medan han torkade tårarna ur ögonen.
Gud harklade sig olustigt och lutade sig lite närmare Alfred. ”Jag vet vad du går igenom,” viskade han.
Alfred såg på avbilden av sin bortgångne fru. Det var något särskilt över henne, något som fick Alfred att för en stund glömma alla sina sorger. En närmast overklig känsla. Hur var detta möjligt?
Gud, som fortfarande inte var säker på hur han skulle hantera situationen, la en hand på Alfreds arm och gav honom en sympatisk blick. Det var inte ofta han gick såhär nära folk rent fysiskt, men beröringen och blicken fick Alfred att rycka till. Han fick genast en inblick i hur det hela låg till.
”Gud?” utbrast Alfred lågmält. ”Är… är det du?”
Gud bara såg på Alfred, sedan log han. En tyngd lättade från hans axlar, han behövde inte spela.
”Ja, det är jag,” sa Gud. ”Du ska veta att du inte är ensam, jag är här för dig.”
Alfred bara stirrade med ett förskräckt uttryck i ansiktet.
”Du får inte tappa din tro,” sa Gud som för att bryta tystnaden. ”Ibland känns det tungt, ibland är det lätt att misströsta sig, men jag tror på dig.”
Alfred visste inte vad han skulle säga. Var detta verkligt? Var det verkligen Gud, i Elsas kropp, som satt framför honom? En sak var han dock säker på, och det var att han plötsligt omfamnades av en känsla av hopp. Kanske saker och ting inte var så farliga trotts allt?
”Elsa har det bra där hon är nu,” fortsatte Gud, som om han läste Alfreds tankar. ”Du ska inte oroa dig för henne. Istället ska du se till att gå vidare. Du ska gråta ut, sörja, men sedan kommer allt bli bra igen ska du se.”
Alfred kände sig plötsligt både lättad och mycket bättre till mods. Han fick till sist fram ett svagt men genuint ”tack”.
”Ingen orsak,” sa Gud. ”Lyckan kommer alltid att segra.”
Med de orden reste Gud på sig, såg lugnt på Alfred och vände sig sedan om för att gå. Då han lämnade kyrkan log han för sig själv, nöjd över att ha varit till tjänst. Han var säker på att Alfred skulle kunna gå vidare, bara han gav det lite tid.
Även Alfred var nöjd med mötet. Hans böner hade besvarats, Elsa hade tagit Gud till hjälp för att trösta och vägleda honom, nu visste han exakt vad han skulle göra. Handling var nyckelordet. Endast om han verkligen försökte skulle han kunna bli lycklig igen, och han visste precis vad han skulle göra. Dessutom hade han ju Gud som stöd. Synd bara att Alfreds idé inte alls var vad Gud hade haft i tankarna.
***
Dagen därpå strömmade folk till kyrkan. Förmiddagstjänsten skulle snart börja denna söndagsmorgon. Men väl inne i kyrkan möttes folk av chock och förfäran. En syn som ingen i församlingen hade förväntat sig då de begav sig hemifrån. Där, i kyrkans ståtliga takkrona, hängde Alfred Nils Andersson med ett rep runt halsen. Kroppen var livlös, ansiktet grått, men på hans läppar vilade ett leende. ”Å herregud,” utbrast någon. ”Typiskt av honom att ta livet av sig på en söndag,” sa någon annan. Men Alfred hade dött nöjd och belåten, i hopp om att allt skulle bli bra igen. Gud bara skakade på huvudet och suckade.
