Short Story, Iceskating and Computer Games

Kajsa has a blog specifically for posting her short stories. She hardly ever updates it though.

I’ve been thinking about having something similar, but have come to the conclusion that it too would die out, as I’m unwilling to publish most of my work. So instead, I’ve figured I could post something in this blog every now and then. So, here’s an excerpt from my latest but still unfinished piece (in Swedish – e-mail your complaints to Jozii@pp.inet.fi 😛 ):

På en bänk vid ett torg runt vilket byn var byggd satt denna kväll ett ungt par. Kyssarna och smekningarna fick snöflingorna att darra. Pojken stannade upp och iakttog paret under någon minut, men han kunde inte begripa sig på härkomsten av den glädje de så tydligt utstrålade i kvällsmörkret. Han kunde dock förnimma något som innehöll mer än bara glädje, något som skapade en harmoni mellan mannen och kvinnan på bänken. Han insåg snart att det var kvinnan som utstrålade denna känsla, som han slutligen valde att kalla kärlek. ‘Kvinnan är lycklig som kan känna kärlek’, tänkte pojken.

Från mannens sida utstrålades inte samma härliga känsla. Glädjen förenade de båda, men vid närmare betraktelse var det något i mannen som bröt den annars harmoniska upplevelsen, som skapade en sorts obalans mellan de båda på bänken.

Pojken pekade över det ödsliga torget, på ett ensamt blad som ännu klamrade sig fast till en ek. Med en snabb ryckning med handen lossnade bladet från den gren det satt på, och svävade mot marken över det älskande paret.

Bladet avbröt kyssarna då det lekfullt kittlade kvinnan på kinden. Det viskade i hennes öra: ”Mannen är oförmögen att besvara den kärlek du känner för honom.” Sedan föll det till marken och grävde ner sig i snön.

Pojken bevittnade hur mannen och kvinnan, efter ett samtal som varade endast i några få minuter, gick åt skilda håll. Trots att det var kvinnan pojken hjälpt var det hon som lämnade torget med blicken sänkt. Mannen tycktes snarare vara förargad än sårad.

*

En liten flicka iklädd overall och stickad mössa sprang skrattande tvärs över torget. En snöboll kom flygande efter henne, följd av en man som pojken antog vara flickans pappa. Då den lilla flickan närmade sig pojken upphörde hennes skratt, och hon stannade för ett ögonblick upp och såg rakt på honom. Sedan återupptog hon skrattet och fortsatte springandes in på en sidogata, då ännu en snöboll kom flygande efter henne genom luften. Mannen sprang glatt efter flickan, utan att ens vända blicken mot pojken.

*

Pojken vandrade längs byns huvudgata, där julbelysningen färgade snön och husväggarna röda och gula. Det hade nu blivit så sent att det var mörkt i de flesta husen, men vid en liten sidogata lyste det ännu ut genom ett fönster och sång och musik plöjde sin väg ut i kylan.

Pojken tog sig friheten att stiga in i huset, från vilket en stark känsla av samvaro brände. Ingen såg upp då pojken öppnade dörren och trädde in, men en man kände sig plötsligt givmild och bjöd alla på ännu ett glas.

To be honest, I’m stuck where the above text ends. I’m not entirely sure in what direction to take the story next, but as soon as something pops up I’ll be sure to write it down!

On to something different:

The past few days I’ve been doing a fair amount of ice skating. Snow tends to make rollerskating outdoors difficult, so I’ve been forced to take alternative actions. Sure, it’s not as fun going around in circles in a limited area as it is just following a road, not knowing exactly where you’re going. But give me some music in my ears, or even better, a ball/puck and a few friends to chase it with, and I’m good. Today I had to go with the first (music), as no one seemed willing to join me. Not as fun, but still feels as good.

No hot chocolate, though, which was a mistake.

My sister is trying to get me to buy Age of Empires III. Age of Mythology is old and we’ve been playing it for years (I still look back on those AoM evenings in Denmark with excitement 😛 ), Rise of Legends literally sucks and Empire Earth doesn’t appeal to my sister. Perhaps AoE III is the game needed to get me to enjoy strategy games just as much as I used to, and to get us to play more together with friends.

Anyone saying that computer games are unsocial haven’t played a strategy game together with others.

This turned out an exceptionally long post. I’ll end it here.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s