Att kartlägga en främling

Kan man välja ut en främling på måfå och kartlägga hennes liv utan att någonsin träffa henne? Ja, utan problem. Och upptäckten av hur enkelt det är att få fram så mycket om en främling är skrämmande – men fascinerande och otroligt kul!

”XEX 474,” sa Jessica. Jag knappade in den på måfå utvalda kombinationen i mobilen och skickade iväg den till 72503, Transportstyrelsens SMS-tjänst ”Vem äger fordonet?”

Inom någon minut pep det till. En lyckträff direkt! Det visade sig vara frågan om en mörkröd BMW skriven i namnet Maria Rondslätt i Lyrestad. Och det var denna Maria som skulle bli mitt offer i den kartläggning som kom att följa.

Telefonfobi

Jessica och Alexander följde mitt exempel, och snart hade vi tre namn att kolla upp. Men var börjar man ett sådant här projekt? Jag insåg snabbt att personnummer är ett måste, så Skatteverket låg överst på ”att kontakta”-listan. Och det var då det slog mig: jag måste bemöta min telefonfobi!

Att prata i telefon har aldrig varit min grej. Jag vill kunna se den jag talar till, eller hålla kontakten skriftligt så man har lite betänketid innan man svarar. Att inte veta vem som kommer att svara i andra änden är skrämmande. Nu såhär i efterhand kan jag bara konstatera att det varit riktigt roligt att prata med myndigheter – särskilt de som krånglar.

Ett hav av möjligheter

Personnummer fick vi snabbt tag på alla tre, och det var nu den verkliga jakten kunde ta vid. Men var skulle vi börja? På Föreningen Grävande Journalisters hemsida letade vi igenom den långa lista över myndigheter och möjliga ”gömställen” ur vilka vi skulle kunna gräva fram nyttig information. Vi skrev ner telefonnummer, kollade var vi kunde få reda på vad, och förberedde oss så gott vi kunde. Att leta efter allt och inget försvårade arbetet aningen. Det skulle vara betydligt lättare att hitta ett specifikt stycke information snarare än en massa ospecificerade saker. Men vi var ju tvungna att välja något.

Att inte veta exakt vad vi ville åt var också problemet när det till slut inte var möjligt för mig att skjuta upp ringandet. Det var nu, efter att Jessica skött Skatteverket, min tur att göra ett försök. Och banne mig om jag inte skulle ge de jävlarna en riktig omgång!

Självsäkert lyfte jag på luren, slog in numret till någon av de myndigheter vi hade på vår lista, knappade mig igenom automatsvaret och kopplades slutligen vidare till rätt avdelning. Inom mig hoppades jag på att ingen skulle svara, men samtidigt visste jag att jag inte kunde fly. En röst hördes i andra änden, och plötsligt var min självsäkerhet som bortblåst.

”Ehm, hej, mitt namn är Johan Dahlberg,” sa jag med en så mesig röst att kvinnan i luren borde ha lagt på direkt. Men nej då. Det var den trevligaste människa jag hade turen att få prata med under hela projektets gång. Och ju mer hjälpsam hon var, desto mer steg mitt eget självförtroende, och det dröjde inte länge innan samtalat kändes som rena nöjet. Om det inte vore för de långa kötiderna skulle jag mer än gärna ringa henne igen. ”Vad har Maria Rondslätt i Lyrestad för personnummer?”, ”Har Harald Blåtand några obetalda studielån?”, ”Skulle jag kunna få ditt telefonnummer?”

Konsten att hävda sin rätt

Fler samtal kom och gick, och de flesta gick relativt smärtfritt. Men vi behövde kompletterande uppgifter från Skatteverket, så det bara för mig att åter ringa till den myndighet som måste ha världens längsta växelkö. Och nu var det dags för en riktigt otrevlig kvinna som var den raka motsatsen av dagens första kontakt med en myndighet att beträda scenen. Korthuggna svar, irriterad röst, och en ovilja att samarbeta. Hade det inte varit för hennes roande dialekt (en relativt mild form av skånska) hade jag troligen blivit förbannad.

Bubblan sprack när jag frågade om inkomster, något som för tillfället inte var tillgängligt (tekniska orsaker). Jag fumlade lite i mörkret och råkade fråga om en uppgift för mycket som föll inom den oåtkomliga kategorin. Och ju mer upphetsad hon blev över min okunnighet, desto mer otålig och irriterad blev jag. Till sist krävde jag att få rubbet.

”Skicka mig allt du har tillgång till då, så slipper jag försöka gissa vilka uppgifter som finns och inte finns tillgängliga just idag,” försökte jag. Då blev hon bara mer ilsken.

Det hela föll slutligen på prislappen. Att få ”allt” skulle kosta en hel del. Jag nöjde mig därför med det lilla jag fått fram. Det var trots allt tillräckligt i detta fall, och betydligt mer än vad jag redan hade. Men det blev inget ”ha en fortsatt bra dag” i slutet på det samtalet.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan jag inte säga annat än att jag riktigt njutit av att få utöva min nyfunna makt. Starten var trög i och med alla möjligheter – man visste inte var man skulle börja – men när man väl var igång flöt det på. Dessutom blev det roligare i och med att vi var tre som samarbetade. Och telefonfobi? Aldrig mer!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s