Bosnien – Dag #2

Lastbilsflak på smala bergvägar: herregud vilket äventyr! Den resan blir absolut svårslagen! Guppigt, brant, läskigt och otroligt kul! En gång till! 😀

Upp i bergen på ett flak

Målet för den turen var ett vattenfall. ”1 timmes promenad,” se ena taxichauffören. ”40 minuter” sa den andre. ”2,5 timmar” sa ett gäng ungdomar som precis kommit ner från berget. Vem skulle vi lita på? Skulle vi skippa det hela nu när taxibilarna inte kunde köra hela vägen? Icke! Tant Malin styrde upp och började prata med en lokal familj och en man som red iväg på en häst. Någon kvart senare satt vi på flaket på ryttarens bil, på väg upp för den grusiga vägen.

Vi passerade turister med urtrötta barn på axlarna, hurtiga cyklister och lokalbor som hade picknick på ängarna. 2,5 timmar var helt klart det mest korrekta alternativet. Och där for vi förbi de avundsjuka människorna som säkert trott att promenaden inte skulle vara särskilt krävande.

Inte långt senare var vi uppe på toppen, skyndade oss mot det ärligt talat ganska tråkiga vattenfallet, och åkte sedan ner igen med samma chaufför. 50 mark fick han för besväret. Mer än vi räknat med, men det var han värd!

Extrem geocaching

Sedan blev det mat på en restaurang i en liten by i dalen. Riktigt god mat. Och i dessa berg som omgav oss – eller rättare sagt på ett av dem – låg tre geocacher och väntade. De andra var ganska trötta efter turen till vattenfallet, men jag hade gett mig tusan på att jag skulle logga de där cacherna, när vi nu var så nära. Så de andra begav sig mot hotellet – de valde att gå – medan jag tog småstigar in mellan husen som täcker bergknallarna, och upp mot en av topparna.

Det första jag gjorde var att gå vilse. Skulle ha svängt av någonstans, men hamnade istället på mindre skogsstigar. Frågade lokala om råd, de sa att stigen fortsatte en bit. Dessutom varnade de för en fara, men mannen som kunde engelska i gänget kunde inte få fram vad det var.

”Landminor?” undrade jag. Då närmast skrattade de åt mig. ”Nej, inte så här långt från stan.” Sarajevo skymtade bara någon kilometer eller två bort.

Nej, faran visade sig vara vildsvin. ”Passera inte bäcken där borta,” sa de, och jag lovade att hålla mig på rätt sida om den. Cacherna visade sig också vara mer norrut, så det blev aldrig något problem.

En tröja och mina armar har jag dock slitit sönder, i försöket att gena istället för att gå tillbaka efter min felsvängning.

Mot toppen

En bit upp stötte jag på ännu en lokalbo. Han stod och kissade *på* grusvägen, och vände sig snabbt om när han såg mig. Han kunde ingen engelska, men lyckades ändå glatt berätta att han bodde i huset på en äng intill vägen, att de två hundar som sprang runt där var hans små älsklingar, att jag skulle skynda mig om jag skulle upp på berget då det var några timmar kvar till mörkret, och att jag kunde gena över hans äng. En riktigt pratsam gubbe 😀

Till sist nådde jag dock cacherna, och slutligen toppen. En ”Did not find” blev det, men två loggar har jag nu skrivit mitt namn i här i Bosnien. Och den på toppen är helt klart en av de bästa jag tagit i mitt liv! (Dock för miljön, inte för att gömman i sig var särskilt speciell).

Buss hem

Resan ner igen gick betydligt snabbare, och efter en total promenad på 6,5 kilometer, som tog två timmar, var jag tillbaka där jag skildes från de andra tidigare. Och alldeles lagom kom en buss till den lilla byn, som tog mig tillbaka till Sarajevo. En kort promenad senare var jag tillbaka på hotellet.

Och där satt några av de andra i baren och drack öl. Tydligen hade de också precis kommit (de gick ju), så det var bra timing. Att få sjunka ner i en stol med en kall dricka i handen var dessutom gudomligt! Benen är riktigt möra nu.

Jonna och Arvid

Alla är förresten inte här ännu. Jonna och Arvid skulle på bröllop i Stockholm i går, och deras flyg gick därför en dag senare än oss andra. Men det blev inställt! Efter några om och men ska de ändå komma om någon timme. Kul, hade blivit en kort tidning utan dem.

I morgon

Nu ska vi nog ta det lugnt och kanske på sin höjd gå  ut och ta något att dricka när Jonna och Arvid kommer. Tidigt i morgon ska vissa till massakerbyn Srebrenica. Jag ska försöka få en intervju med några ungdomar – bland de jag nämnde tidigare råkade en ha flyttat till Örebro under kriget, bott där i tre år, och sedan återvänt till Bosnien. Hon kunde till och med helt okej svenska. Perfekt för min kommande artikel om ungdomar efter kriget.

Har kort sagt några telefonnummer som ska följas upp i morgon, nu när Sarajevo börjar vakna till liv igen efter helgen och första maj. Nu böjar resan på riktigt…

Bilder

Och ja, äntligen! Bilder från både dag ett och två 😀

Annonser

En reaktion på ”Bosnien – Dag #2

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s