Burgas

Satt mitt i centrala Burgas och skrev det här inlägget, men publicerar det nu på kvällen. Burgas är Bulgariens fjärde största ort och den storstad som ligger närmast Sunny beach. Den här veckan ägnas åt studerande av omgivningen och jobbet. Har besökt våra största hotell, vandrat runt i Sunny beach, spenderat tid på kontoret för att lära mig systemet, och nu har jag alltså varit i Burgas. Mest för att få en överblick och hitta åtminstone lite bättre. Dessutom har vi haft kurser i både första hjälpen och i att uppgradera missnöjda kunder.

Dagens stora händelse var bussresan mellan Burgas plaza – traktens största köpcenter – och centrum. En skäggig kvinna som luktade ganska illa klev på. Många rynkade ansiktet och vände sig om. En kille blev arg och bad ilsket kvinnan att kliva av. Hon ville inte, och plötsligt hade hon hela bussen på sig. Alla vände och vred sig, skrek åt henne, men allt hon ville var ju att åka med en bit. Tyckte så synd om henne! Hon blev gråtfärdig men stod på sig, visade sitt busskort för konduktören men alla resenärer i alla åldrar bara skrek och pekade på dörren. Konduktören var nog argast av alla och fick chauffören att stanna tills kvinnan steg av, bara ett par stationer efter att hon steg på. Sedan stod hon där på gatan och grät när vi åkte vidare.

Och det var inte enda gången bussens resenärer engagerade sig. Killen bredvid mig började prata med mig på knackig engelska. Frågade var jag kom ifrån och var jag skulle. Jag bad honom visa på min karta var vi var, viket han gjorde. Sedan pratade han vidare.

”Centrum!” utbrast han plötsligt och pekade. Ja, sa jag och log. Men tydligen skulle jag av här, enligt honom, och han försökte få mig att förstå. Egentligen ville jag till centralstationen som låg längre bort på kartan. Jag försökte få honom att förstå, men han envisades, och till sist vände han sig till konduktören. Hon knackade mig på axeln. ”Centrum, centrum!”

Jaja, jag fattar, men här ska inte jag av! En kvinna framför mig som varit väldigt aktiv i att få av skäggiga damen vände sig mot mig och pratade ivrigt på bulgariska. Kvinnan bredvid henne vände sig frågande mot henne och sneglade på mig när kvinnan förklarade. Plötsligt var hela bussen engagerad, och inte en ända pratade engelska! Alla bara tittade på mig och tjatade.

Till sist kom jag ändå dit jag ville, och killen gav tummen upp. Jag bara log, nickade och klev av. Vilket jag såklart inte skulle ha gjort, eftersom en nickning betyder nej och en skakning betyder ja, vilket jag ju visste. Men rätt kom jag i alla fall, och förhoppningsvis blev passagerarna nöjda de också.

På kvällen blev det middag på restaurang HC Andersen, där vi är stamgäster. Riktigt bra ställe! Adam fyllde dessutom år, så tre av oss köpte en present. Nu känner jag mig äntligen lite mer jämlik alla andra, trots att jag inte börjar jobba på riktigt förens på söndag, inte sådär ”hej här är jag, nykomlingen”-mesig som det är lätt att bli när alla andra redan känner varandra.

Och ändå har det bara gått några dagar, känns som betydligt mer. I morgon ska jag till Nessebar. Då ska jag ta med kameran, den har jag oturligt nog struntat i hittills.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s