Gamla texter

Jag sitter hemma i vardagsrummet i Kungsbacka. Jag har nämligen semester! På fredag åker jag tillbaka till Lanzarote, och bara två veckor efter det åker jag till Stockholm för att söka visum till Turkiet. Tiden går så fort!

Jag går igenom en massa gamla grejer från mitt rum och slänger det mesta. Jag hittade dock en del småroliga texter som vore roligt att spara digitalt. De skrevs under en skrivarkurssom jag gick i Göteborg för några år sedan:

Text 1:

Pang! Bussens dörrar är inte breda nog för två, och fru Lindkvist – jag kallar henne så för att hon såg ut som en Lindkvist – faller till marken.

”Oj, ursäkta mig frun, jag såg er inte,” säger jag förtvivlat. ”Hur gick det?”

Den gamla damen sätter sig långsamt upp med stöd från min hand. Förvirrat blinkar hon med ögonen och ser sig omkring, tagen av den plötsliga och hårda smällen. När hon har hämtat andan stirrar hon rakt in i mina medlidande ögon och plötsligt känns det som om allt fryser till. Vilken iskall blick hon gav mig, den där Lindkvist.

”Det är så typiskt dagens ungdom att uppföra sig på det viset,” ryter hon plötsligt till. ”Man kan ju inte vistas i detta förbannade land längre! Nej, bättre var det på min tid, då hade man respekt för de äldre.”

Jag står chockad och ser på kvinnan som fortfarande sitter där på marken. Jag? Respektlös? Ja, med en äldre generation som den åsna som sitter där framför mig kanske man borde gå med i någon aktivistgrupp bara för att reta upp tantskrället.

”Det var verkligen inte min mening, frun,” försöker jag och sträcker åter ut min hand. ”Låt mig hjälpa dig upp.”

Ilsket slår hon bort handen och försöker komma på benen på egen hand, men faller igen. Busschauffören kliver ut för att rusa till undsättning.

”Hur går det, frun? Behöver du hjälp?” undrar han. Jag står bara bredvid och ser på, och han ger mig en hastig blick.

”Åh, tack, det var vänligt,” säger fru Lindkvist.

”Men va’ fan!” utbrister jag.

”Akta språket,” ryter busschauffören och blänger åter på mig.

Jag står tyst och ser på när chauffören hjälper fru Lindkvist ombord. Efter någon minut stänger han dörrarna och kör iväg. Jag börjar gå hemåt.

Text 2:

Morsan, du ser inte klok ut, tänkte jag när hon kom lunkande i sin nya väst.

”Den är från Dressman,” svarade hon när jag frågade. Och så log hon.

Hon bar sin kreation i en dryg vecka efter att hon köpt den. Dag in och dag ut. Men sedan fick farsan nog och skrek: ”Gör dig av med den där förbannade skinnhögen! Du ser ju ut som en karl!”

Morsan blev gråtfärdig men sa inget. Den glädjen skulle han inte få. Västen tog hon dock av sig och slängde i en låda. Den var ändå ful och obekväm, muttrade hon.

Den har legat på vinden sedan dess.

Text 3:

Kära Hans,

Jag önskar dig här med hjärtliga gratulationer på din födelsedag. I present ger jag dig min förlåtelse för den gången du stal min flickvän. Jag ursäktar också dina förnedrande ord på festen i fredags, samt kniven du satte i ryggen på mig förra sommaren när du valde att åka utomlands med ditt gamla kompisgäng istället för att följa med mig till mina föräldrars stuga som vi hade bestämt. Jag kan dock ännu inte förlåta dig för händelsen på parkeringsplatsen i förra veckan. Jag hade bråttom och vi vet båda att platsen var min. Men det gör inget, för på så vis har jag ju redan något att ge dig i julklapp.

Med vänliga hälsningar,

Peter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s