Bi

Någon skrev på Facebook för någon vecka sedan att han såg Pride-flaggan på stan i Göteborg igen, och undrade om han hade missat att det var ännu ett Pride-event.

Här kommer inlägget jag aldrig trodde att jag skulle skriva. Men skriva det ska jag! Eftersom i stort sett alla mina Turkiet-kollegor redan känner till det tänkte jag att det nu är dags för familjen och resten av världen att också få veta: jag är bisexuell. Så, nu har jag sagt det.

Någon skrev på Facebook för någon vecka sedan att han såg Pride-flaggan på stan i Göteborg igen, och undrade om han hade missat att det var ännu ett Pride-event.

Någon skrev på Facebook för någon vecka sedan att han såg Pride-flaggan på stan i Göteborg igen, och undrade om han hade missat att det var ännu ett Pride-event.

Jag har vetat om det i många år, men plötsligt var tiden mogen att erkänna det för mig själv och verkligen inse att det är sant. Det var oplanerat och spontant. Plötsligt tänkte jag bara att okej, det är så det är. Jag har aldrig varit kär i en kille men jag har haft kortvariga blixtförälskelser som har varit lätta att bortförklara. Men nu har de blivit lite väl många och starka. Jag tänker ”oj, han var snygg” lika ofta som ”oj, hon var snygg”, om inte oftare. Det avgörande ögonblicket var faktiskt när jag satt på bussen för ett par månader sedan. Utanför rutan passerade en kille med ett fantastiskt leende. Det var då jag insåg det.

Det första jag gjorde var att mejla Cia. Tack Cia.

Egentligen borde det kanske inte ha kommit som en överraskning. Jag har ju alltid haft betydligt fler tjejkompisar än killkompisar. Jag har haft lätt att umgås med tjejer och vara öppen och ärlig på ett kompisplan, och när jag har hamnat mitt i lite tjejsnack har jag fått hejda mig själv för att inte delta allt för mycket själv, om man säger så. Jag har utvecklat ett mönster där jag ställer en massa frågor men inte själv uttalar mig, för att undgå att verka allt för… gay.

Och ”gaystämpeln” har jag ofta fått när jag träffat nya människor. Då har jag alltid tänkt att ”det får de gärna tro, det är bara lite roligt att jag tydligen har den utstrålningen även om jag vet att det inte är sant att jag är gay”. Den tanken kommer jag antagligen inte att ha mer.

Det var för övrigt även en fest på en båt häromdagen som fick mig att besluta att äntligen ta upp det här även här på bloggen. Mikaela hade en killkompis på besök. Vi pratade lite till och från under kvällen och strax innan vi la till gick det ett steg längre. Jag har aldrig sett Sashia, som råkade stå bredvid, garva så mycket. Hon verkade ärligt förvånad men glad. Några minuter senare var vi nästan de sista kvar och var tvungna att kliva av vi också. Ett snabbt hej då och sen satt vi på var sin buss, på väg tillbaka till olika städer. Dagen efter flög han hem till Sverige.

Bara att skriva det här känns som en frihet. Inte för att jag har gått och burit på en djup hemlighet som jag har mått dåligt av, utan för att jag plötsligt insett något viktigt. En ny sida av mig har kommit fram den senaste tiden, och jag gillar den. Att kunna prata om det med andra är skönt.

Sedan jag insåg allt det här har jag funderat på vad jag ska säga och skriva. Ska jag hålla det hemligt eller vad tusan ska jag göra? Tankar som ”hur påverkar det min vänkrets?” och ”kan det skada framtida jobbmöjligheter om jag skriver om det?” har susat genom mitt huvud. Men jag har kommit fram till att känslan som uppstår när jag kan vara öppen med det klart överväger allt annat. Om det påverkar en framtida anställning kan den arbetsgivaren slänga sig i väggen. Och jag kan inte föreställa mig att jag skulle förlora några nära vänner. Visst kommer folk att se mig lite annorlunda, men so what? Det jag är mest rädd för är faktiskt att folk ska ställa tusen frågor som jag inte orkar svara på.

Hur mamma och pappa reagerar har jag inte varit orolig för ens en sekund.

Jag har en tydlig framtidsbild av mig själv med fru och barn. Den kommer inte att försvinna i första taget.

Så nu är det sagt. Pappa, ring inte, för jag har ingen lust att diskutera det här över telefon. Acceptera bara. Det är allt jag begär 😀

Annonser

6 reaktioner på ”Bi

  1. Det är naturligtvis hel ok för Mamma och mig. Inte det minsta problem faktiskt. Men det tror jag du räknat ut och innerst inne visste redan (precis som du skrev). Vi älskar vår Johan precis som han är.
    alltid älskar för den han ärsovbiälskar vför den han är

  2. Hej Johan!
    Så enkelt, insiktsfullt och fint du skriver, precis så enkelt som det ju egentligen är.Jag önskar dig ett ärligt och kärleksfullt liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s