Tsunamin, Khao Lak, dykning och äventyr

Thailändare har två tabuämnen: tsunamin och kungafamiljen. Familjen beror helt enkelt på att kungen är så otroligt älskad, men att det är oklart vem som ska ta över efter honom – vissa fruktar till och med att krig kommer att uppstå när den dagen väl kommer. Därför pratar man inte om det.

Tsunamin säger sig självt. I stort sett alla här förlorade någon den 26 december 2004. Jag har insett att åtminstone jag fick en väldigt snedvriden bild av händelsen när vi läste om den där hemska som drabbat så många turister (jag minns att vi satt i vita huset i Slätmon; antagligen firade vi jul där det året). Allt fokus låg ju på hur många svenskar som dött. Lokalbefolkningen ägnade man bara en hastig tanke och sa kanske ”tänk vad många hem som gått förlorade”.

I förrgår kom jag hem från en tvådagars utflykt till Khao Lak, det område i Thailand som drabbades hårdast av tsunamin. Vi besökte alla våra hotell – som såklart är uppbyggda och fräscha, man ser inte mycket från själva katastrofen – och reagerade på att alla tycktes vara bättre på engelska där än på Phuket, och att de såg mörkare ut i huden. Dessutom pratade de öppet om tsunamin, något vi trodde de inte ville göra. Svaret på varför var enkelt: Många thailändare kallar Khao Lak för ”spökstaden” och vill inte dit. Istället är det burmeser som driver turismen i stan, då de inte har samma koppling till vad som hänt där.

Till minne av katastrofen såg vi ett litet minnesmärke, en del bråten som man låtit vara kvar i ”protest”, ett litet muséum samt en stor polisbåt flera hundra meter in på land. Och det är i stort sett allt. Själva området är mest en djungel och byn är inte särskilt stor.

För att spola fram till något lite roligare, och apropå hudfärger, har jag noterat att alla thailändare i reklamkampanjer – såväl på skyltar som på TV – är väldigt ljusa i huden. Och i butikerna har nästan alla hudcrémer, duschtvålar och annat liknande en ”whitening effect”. Det man inte har lockar helt enkelt: vi västerlänningar vill bli bruna, thailändare vill bli vita! Inte så konstigt när man tänker efter.

Vi var ute och dök och snorklade för ett tag sedan. Vi åkte båt ut till Bananstranden och sedan vidare till Bounty Island. Båda två är riktigt fina ”paradisstränder”. Vattnet är hett och blått, men bottnen lämnade ärligt talat lite att önska. Upplevelsen slog dock Carolines och min första dykning i Bulgarien förra året med hästlängder – mycket djupare, mycket skönare (varmare) och trots en något tråkig botten, inte lika tråkig som Svarta havet. Underbart!

Många av de hotell jag fått skåda de senaste veckorna – inte minst i Khao Lak, men även runt om på Phuket ö – är några av de bästa jag sett. Det är ju också första gången jag är på en destination som ligger så långt borta från Europa, och som är lite mer exotisk. Jag vet till exempel ett ställe där stranden är täckt av palmer, solstolarna ligger mellan träden och ”lugn och ro” verkligen betyder något. Det är sådan stämning som det var på den där stranden som en perfekt semester ska ha!

Det har även blivit flera elefantridningar, ödlor på rummet, ormar på gatan och en massa andra djur. Djungeltrekking, kajakpaddling i en flod, kvällstur med båt och diverse marknader. Och såklart en del timmar på kontoret. Vi har inte många gäster än och tiden läggs på att lära sig så mycket som möjligt om det vi ska kunna *allt* om nu när tid finnes. För snart drar det igång. Högsäsongen kommer snabbare än man tror.

Några bilder blir det dock inte än, och det beror helt enkelt på min Mac. Jag har precis listat ut hur jag får bilderna fån kameran till den extrerna hårddisken snarare än att de bara importeras till datorn. För att förminska dem för webbuppladdning har jag ännu inte hittat någon enkel väg, utan måste öppna varje bild för sig i Photoshop (eller annat program) och förminska dem där. Tidskrävande! Dessutom tycks det inte gå att direkt radera en bild när man går igenom dem i förhandsvisningsprogrammet, utan jag måste skriva ner bildnumret och markera och radera dem var för sig i mappen. Grovsortering blir därför en mardröm. Troligen finns det bättre vägar, men jag måste hela tiden prova mig fram för att hitta dem.

Så kort sagt: bilderna får vänta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s