Couch surfing och branden i Slätmon

Nu har jag testat couch surfing för första gången i mitt liv. Och jag kommer absolut att göra det igen!

I tre dagar hade jag två tyskar boende hos mig. De var på väg till Turkiet för tre veckors backpackande innan universitetsstarten, och landade här på Rhodos för att sedan ta båten till Marmaris. De hade massor med reseberättelser från tidigare äventyr, och jag fick chansen att visa dem Rhodos stad.

Det var skönt att de var två, eftersom jag jobbade. Det kändes aldrig som något krav att behöva underhålla dem, inte ens när jag var hemma, utan de var ju hos mig av en enkel anledning: de behövde en sovplats. Men samtidigt var de intresserade av att umgås. Första kvällen hade vi filmkväll, den andra var vi ute och åt. Det hela passade så perfekt! Dessutom diskade de och renbäddade innan de reste vidare.

Från och med nu kommer jag aldrig mer resa någonstans och boka hotell eller hostel utan att först kolla med regionens couchsurfare. Gratis boende, någon med lokalkännedom och förhoppningsvis trevligt sällskap. Kan det bli bättre? Och när helst det är möjligt under resten av mitt liv, beroende på min boendesituation, kommer jag vara öppen för att ta emot resenärer.

Mina första kontakt med couch surfing var när jag intervjuade en familj utanför Kungsbacka. Barnen (övre tonåren) hade testat när de var ute och reste tillsammans. Föräldrarna hade först varit skeptiska, men efter att barnen övertalat dem att ta emot en couchsurfare i familjens hem, och föräldrarna då insåg hur fantastiskt det var, så fortsatte föräldrarna med det även efter att barnen flyttat hemifrån. Ett kul sätt att möta andra kulturer på, skaffa nya vänner och hjälpa människor. En annorlunda form av gemenskap.

För att tala om något helt annat vill jag påminna om min intervju med Bea. Jag har länge varit nyfiken på vad som egentligen hände under och efter branden i Slätmon, där familjens hus brann ner till grunden. Mammas barndomshem och ett hus som jag växt upp med. Jag blev riktigt rörd när mamma skrev att hon grät när hon läste intervjun, trots att hon redan kände till det mesta som beskrivs i den. Och jag får erkänna att jag själv fällde en tår när jag läste Beas svar på mina frågor. En riktigt rörande berättelse om känslan att ha förlorat precis allt.

Läs den här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s