Föräldraråd

Jag hade ett väldigt långt, otippat och framför allt givande samtal med pappa i dag. Om framtiden – både hans och min – livsval och uppfostran. Mycket av det han sa är sådant jag växt upp med och alltid har levt efter, och jag insåg nu hur pass mycket uppfostran spelar in i ens liv. Och han har ju alltid varit bra på att sätta goda exempel – både mamma och pappa följer alltid sina mål, de har aldrig fastnat på ett ställe och de gör bara sådant de själva vill. Fungerar det så fungerar det, och fungerar det inte så är väl inte det hela världen.

Jag ser väldit mycket fram emot Kina nu – mamma och pappa flyttar dit i december och stannar troligen i två-tre år. Jag har hela tiden tänkt besöka dem, men varit lite osäker kring när det ska bli. Nu har jag fattat beslutet: efter Mexiko blir det Kina i några månader, och London efter det. Jag har sparat upp i minde mängder ett tag nu, och med gratis boende i Beijing blir Kinaresan ett väldigt billigt nöje. Mamma ska dessuom vara hemmafru – eller lyxhustru som hon kallar det – så jag ser fram emot kvalitetstid och utflykter med henne.

Sedan vill jag resa runt åtminstone lite på egen hand, flytta från hostel till hostel och ta mig lite längre in i landet, även om det bara blir någon vecka.

Vi pratade även om kulturskillnader. Om pappas nya jobb och förutsättningarna och kraven kring det.

Det enda jag inte håller med pappa helt om är skillanderna mellan Caroline och mig. Ska man placera oss i vitt skilda fack så är jag den sociale som får alla att känna sig hemma, medan Caroline är chefstypen som kan fatta tuffa beslut. Nu vet jag att pappa inte menade det så, men sanningen är nog snarare att Caroline och jag är betydligt mer lika än man kan tro. Caroline är otroligt social och kan ”föra sig” (pappas uttryck) i alla sociala kretsar. Och jag skulle äga som chef i och med att jag klarar av de tuffa besluten men samtidigt får personalen att må bra – i min erfarnehet så är allt för många chefer bra på antingen eller. Jag skulle aldrig vara någon mes-chef precis som Caroline aldrig skulle vara chefen alla avskyr för att hon är för… chefs-aktig. Däremot skulle vi antagligen vara bra chefer på olika företag. Caroline som toppchef och jag på mellannivå. Jag gillar trots allt tryggheten, och kommer man för högt upp blir det för högt att falla.

Apropå det har jag själv insett att jag är väldigt trygghetsberoende. Jag stannar hellre kvar på en oförståelig finskspråkig gymnasieskola istället för att flytta hemifrån och plugga på svenska i Helsingfors. När jag väl flyttar hemifrån gör jag det via en folkhögskola där boende och sådant arrangeras åt mig, och får på så vis en mjukstart in i vuxenvärlden. Jag flyttar utomlands, men då med ett svenskt företag i ryggen. Jag reser till Kina, men inte för att backpacka på egen hand utan för att föräldrarna finns där och det alltid finns något tryggt att landa på.

Trots allt detta har alla varit mina egna beslut, och jag har följt mina mål och drömmar och upplevt och lärt mig massor. Jag har bara hittat vägar som låtit mig göra allt detta under trygga förhållanden. En perfekt kombination av vad mina föräldrar har uppfotsrat mig i och de delar av mig som varken mina föräldrar eller jag själv kan påverka, som bara är sådan jag är i min personlighet.

När jag nu vill flytta till London utan något där när jag kommer dit är det antagligen det mest självständiga jag gjort (eller planerar att göra). Och jag är rädd för det! Jag försöker febrilt få någon att följa med mig även om den personen kanske bara stannar några månader och jag betydligt längre, och jag räknar med att försöka skapa kontakter och boende redan innan jag kommer dit så jag inte är helt ensam.

Det var ett väldigt skönt samtal vi hade, pappa och jag. Och jag börjar äntligen komma över den där livskrisen jag hade förut med vad som ska hända nu. Jag har aldrig varit orolig för sådant helt enkelt för att jag har tänkt som pappa har uppfostrat mig att tänka: gå efter vad du tycket känns bra, så löser det sig alltid. Men senaste tiden har jag överanalyserat, kanske just för att jag inte är bekväm med att lämna den trygghet jag har nu. Varför ändra på något som fungerar? Jo, för att utveckling och variation är kul, och det är dags att gå vidare.

Jag har en plan. Jag är bekväm med min plan. Om den skiter sig så är det ett problem att ta tag i då.

Och det löser sig. Det gör det alltid.

Annonser

En reaktion på ”Föräldraråd

  1. Det viktigaste är att du kan vara ”dig själv” och känner dig nöjd och stolt. Känns härligt att vi som föräldrar får vara en viktig del i ditt liv samtidigt som du styr över det själv. Ser fram mot ditt besök i Kina.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s