Tv-serier

Håll andan nu, det här blir ett långt och nördigt inlägg 😀

Med mycket fritid har mamma och jag satt oss in i en hel del TV-serier. Eller rättare sagt, jag har satt in mamma i de serier jag redan gillar. Mellan utflykter och äventyr – och jag inser att jag inte skrivit mycket om dem här, sorry – följer vi House of Cards och Game of Thrones, med enstaka inblickar i Glee och The Walking Dead.

Game of Thrones har jag redan sett men har börjat om från början tillsammans med både mamma och pappa – jag är mer exahalterad nu än när jag såg det hela själv första gången och får anstränga mig för att dölja det. Inombords klappar jag i händerna av glädje när jag vet vilken överraskning som ska komma härnäst.

Pappa är dock måttligt inresserad. Jag trodde att GoT skulle vara en pappa-serie och mamma skulle vara likgiltig, men det är helt tvärt om. Pappa sätter sig vid datorn istället medan mamma är fast. Fast i hans försvar har han faktiskt gett den en ärlig chans, så tack pappa, men vi får se Resident Evil någon gång istället. Mer blod (nåja, GoT är förvisso väldigt blodig den också), färre intriger.

En annan serie som pappa bara tyckte var OK men som mamma gillade desto mer var The Hunger Games-filmerna. The Hunger Games är lite som Skins – världens bästa TV-serie! Sorry jämförelsen, men jag blir fortfarande till mig när någon av de gamla Skins-skådespelarna från första säsongen (av världens bästa TV-serie!) dyker upp i Game of Thrones – vilket de gör ganska ofta faktiskt – eller när jag ser skådespelaren Nicholas Hoult (som spelar Tony i världens bästa TV-serie Skins) på bild tillsammans med Jennifer Lawrence (huvudpersonen i The Hunger Games – de två är ett par i verkliga livet sedan en tid tillbaka).

Det är särskilt en sak som gör The Hunger Games och Skins (sa jag att det är världens bästa TV-serie?) lika varandra: På papper handlar de om en sak, men egentligen handlar de om något annat, betydligt djupare.

Den som har läst böckerna eller sett filmerna vet att The Hunger Games handlar om hur distrikten gör revolt mot makthavarna i den rika och färgglada huvudstaden, at huvudpersonen Katniss spelar ett högt spel bakom kulisserna i kampen mot presidenten, och att förhållandet till nästan-pojkvännen i hembyn och det spelade kärleksförhållandet till Peeta är en enda stor gråzon. Men på papper handlar de om hur ett gäng människor blir satta i en arena för att döda varandra tills bara en står kvar.

Det var såklart så pappa beskrev filmerna för mamma, som vägrade se dem. Hon tittade först när jag fick berätta vad de egentligen handlar om – och gillade dem, tror jag åtminstone. För att handla om 24 personer som ska kämpa till döden är det förvånansvärt lite dödande i The Hunger Games.

Personligen tycker jag att filmerna, särskilt tvåan, gör ett bra jobb med att porträttera den värld personerna lever i och sätta karaktärerna i fokus och dödandet i andrahand. Jag har sett båda filmerna två gånger och andra gången upptäckte jag detaljer och nyanser i relationerna, handlingen och världen som jag missade första gången. Kort sagt: briljant filmskapande!

För att fortsätta parallellen handlar världens bästa TV-serie Skins (okej, jag ska sluta nu) om ett gäng ungdomar, deras bakgrunder, uppväxter och det liv, den död och de relationer som finns runt om dem. Otroligt starkt berättande! På papper handlar det om sex och droger. Till exempel Game of Thrones, House of Cards eller Glee har inte den egenskapen som både Skins och The Hunger Games besitter.

Sen vill jag gnälla lite. The Walking Dead är inget för mamma så den får jag se själv, men den är inte som förr. Säsong ett var briljant för att allt var så ovisst – var är de, vilka är de, hur hände detta, kommer världen någonsin bli vanlig igen? Säsong två och tre var biljanta för att de överraskade och lyckades hålla späningen vid liv hela tiden. Precis som i GoT vet man aldrig vem som dör härnest och choken är storartad när det händer!

Säsong 1-3 var även briljanta för att de lyckades få det att handla om överlevnad, relationerna mellan överlevande, och förhållandet till nära som dör – och återuppstår. Det är inte zombier som är det farliga, det är andra överlevande. Vem kan man lita på i en helt ny värld där man alltid måste vara beredd och sådant som var viktigt i det förra livet inte spelar någon roll längre? På ett rått men lustigt nog realistiskt sätt visade de hur karaktärerna hanterade den nya världen.

Men senaste säsongen, säsong fyra, har spårat ur. Inte på samma sätt som Lost en gång gjorde – det finns fortfarande en röd tråd och ett hopp om ett svar på vad som egentligan har hänt i horisonten. Men handlingen är ologisk, karaktärerna reagerar inte längre realistiskt och det verkar mer handla om coolt zombiedödande än spännande twistar i handlingen – helt tvärt om mot vad som från början gjort serien så bra.

Till sist vill jag säga hej till farmor också. Jag tittade på Downton Abbey i vintras men slutade halvvägs då jag inte fick tag på avsnitten i nästa säsong. Jag nämnde det för Kajsa, som sa: ”Downton Abbey? Det är bara du och mormor som ser det!”

Annonser

3 reaktioner på ”Tv-serier

  1. Ja den har jag tittat på! Jag bara väntar på att nästa omgång ska börja. Om det nu finns en fortsättning .Inte trodde jag du skulle titta på den, däremot Marina.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s