Det sociala i dataspel

Jag har för mig om att jag för ett antal år sedan skrev om det sociala i dataspel. Om känslan av att vara en del av en grupp främlingar som alla går online samtidigt och sätter sig och spelar med ett gemensamt mål. Eller en grupp vänner som sitter och spelar tillsammans i samma rum.

Nu i Kina när jag inte har något jobb har jag fått tid att återupptäcka det här. Föreställ dig att mamma och pappa sitter i soffan. Jag sitter vid bordet framför datorn, med lurarna på. De har ingen aning om det krig som jag just nu är mitt uppe i.

En intressant grej med krigsspel på nätet är att man kan se olika spelares personlighet. Det finns alltid någon som tar tag i saker, de som väntar på att någon annans ska göra det och snabbt lyder, och de som kör helt sitt eget race. Allra roligast är det såklart när man hamnar tillsammans med ett gäng som är en kombination av de två förstnämnda.

Jag brukar vara snabb att ta täten. Jag uppmuntrar nytillkomna spelare för att få dem att känna sig välkomna. Jag skriver förslag i chatten i spelet på hur vi ska gå till väga, vilken taktik vi ska ta, och allt som oftast hakar folk på.

De flesta har mikrofon, jag kör utan och kommunicerar enbart i skrift i spelets chatt. En riktigt bra omgång härom dagen var när jag och en annan spelare var ensamma tillsammans mot de datastyrda fienderna. Han pratade med mig och spelade som krypskytt, höll sig lite på avstånd uppe på backar och krön och täckte mig medan jag sicksackade mig fram genom landskapet och tog beteckning där det var möjligt. Han ropade ut var fienderna var, varnade mig när någon kom mot mig från sidan. Jag lyckades inta våra mål, men det hade varit omöjligt utan krypskyttens hjälp. Vi hade ett riktigt bra samarbete.

Två främlingar, på var sin sida av jorden, som njöt av en timmes underhållning tillsammans.

Efter ett tag kom fler spelare in i kampen. Vi bjöd dem välkomna, satte in dem i våra taktiker, och det som gjorde det hela så kul var att alla var med på det. Det är alltid någon som inte lyssnar och kutar på själv till en säker död, men här samarbetade vi faktiskt.

Vi delade in oss i grupper. ”I3, Charlie… ni två tar vänstra sidan, KK och jag tar högra,” sa jag när vi skulle inte en byggnad. ”Vi går runt byggnaden och möts på andra sidan för att inta den från baksidan.”

”Roger that,” svarade de övriga spelarna som snabbt var grupperade.

Krypskytten (minns inte hans namn i spelet) stannade kvar och höll byggnadens framsida säkrad. Han såg till att ingen överraskade oss.

När vi hade rensat byggnaden ett rum i taget utsattes vi för ett anfall från fienden. Vi delade återigen upp oss, placerade oss strategiskt för att täcka alla dörrar och krypskytten plockade fiender på gatan från ett fönster. Vi lät dem ta fighten till oss.

Spelet ifråga heter Insurgency och att klara av en hel bana på egen hand är närmast omöjligt. Det krävs den här typen av lagarbete för att vinna. Man kan springa på och meja ner fiender hej vilt också om man hellre vill det, men risken att dö är större och det blir inte alls lika roligt. Det är ett svårt spel, och det är samarbetet som är så kul!

Samtidigt sitter mamma och pappa i soffan och har ingen aning om att jag befinner mig i en helt annan värld…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s