Första tiden i London

Jag kommenterade en gång en kompis inlägg på Facebook. Hon skrev något om att man måste släppa taget och bara låta livet hända. Min första tanke var: ”Vad snackar hon om? Man måste ju planera sitt liv för att något ska hända!”

En kort diskussion senare insåg jag att jag borde ha hållit tyst. Självklart hade hon rätt. Det hon syftade på hade inget med lathet eller att inte ta tag i sitt liv att göra. Det hon menade var såklart att man inte får låsa sig till sina planer så pass att de blir i vägen för annat bra som kan hända.

Vi hade alltså båda rätt, vi tänkte bara på olika saker. Och de senaste dagarna har jag fått uppleva både hur planer faller på plats och hur det oväntade kan leda till något bättre.

I dag är min fjärde hela dag i London. Jag har planerat detta i snart ett år, och det är ungefär en månad sedan jag började söka jobb och boende på allvar. Jag hade en plan, jag visste vad jag ville – och jag fick det!

Men: varken mitt jobb eller mitt boende är något av det jag från början sökte. För ja, jag har fått både och på så kort tid!

Jobbet

Jag har skickat iväg ett flertal ansökningar och varit på tre vitt skilda anställningsintervjuer. Den första var som barista hos en kaffekedja. Det andra var som Guest Relations på ett helt nytt business-orienterat Novotel, där de inte har någon reception! Lite som Fritidsresor gjorde med sina Blue Village koncepthotell i somras när de tog bort servicedisken. Istället minglar personalen och incheckning sker med Ipads. Hotellet öppnar nästa vecka och konceptet är helt nytt i England. Det hade varit supercoolt att vara med om det.

Jag fick båda jobben ovan. Tackade direkt nej till Novotel på grund av läget (1,5 timme med tunnelbana och tåg, och dåligt med nattbussar) och var istället inställd på att bli barista. Men i dag tackade jag nej till det också.

Den tredje intervjun, som alltså hölls i morse, var för positionen som receptionist på ett stort, snyggt och modernt hostel mitt i centrala London. Efter intervjun frågade managern om jag var redo för ett testskift. Klart jag var! Alltså just nu, sa han. Jag spenderade de nästa tre timmarna (obetalda, men so what) bakom disken, hjälpte gäster, lärde mig incheckningssystemet, osv. Och jag stortrivdes! Det är ju sånt här jag ska jobba med, och speciellt på just det här stället där det klickade bra med personalen och allt.

Jag börjar min riktiga träning i morgon. Betalt.

Boende

Jag skrev en gång om hur jag var förälskad i lägenheten som Kurt och Rachel i Glee skaffade i New York, och hur det var så jag såg London framför mig (nu är ju inte Linnea som nämns i inlägget med mig – hon kommer förhoppningsvis på besök istället – och Kina kom ju emellan så planerna försköts med några månader, men i övrigt stämmer allt bra).

En stor lagerlokal med gamla vänner som i Glee har jag inte. Men jag har något lika bra: ett stort hus med 17 personer (plus ett ännu större hus bredvid, som vi alla har nyckeln till – totalt är vi 65 pers)!

I bakgården står massor med soffor kring en öppen eld. EN MASSA SOFFOR I BAKGÅRDEN! Jag är i himlen!

Boende

Här inne finns delat kök och badrum, en bra dusch, stor TV och snabbt wifi. Vi har biljardbord och städerska varje dag. Alla räkningar inkluderade i hyran. Och även om boendet är simpelt och sovrummet delat med totalt åtta sängar så är det ju alldeles underbart!

Folket

Redan första natten satt jag uppe och pratade med folk. Vissa är nya som jag, andra har bott här i flera år. Spanien, Nya Zeeland och Frankrike dominerar det här huset. I andra huset finns många fler länder representerade, inklusive Danmark och Finland. Jag är enda svensken.

När jag kom hem från min intervju i dag möttes jag av två personer som satt ute och rökte. Det var inga problem att komma in samtalet och snart hade vi suttit och snackat i flera timmar med en öl och ett glas vin i handen. Tänk att ha ett jobb som jag älskar och att komma hem till detta varje kväll! Det är ju en lika stor dröm som att få betalt för att resa jorden runt mellan olika länder, spendera lediga dagar på stränder och i djungler, och besöka några av världens lyxigaste hotell. Och det har jag redan fått göra i nästan tre år 😀

Och sen vill jag skrämma upp mamma lite också: jag har varit i mer kontakt med lätta (inga tunga) droger de här dagarna i London än vad jag har i både Thailand och Mexiko (där det inte var ovanligt när man var ute och festade bland lokalbefolkningen). Och jag är själv överraskad över hur lätt jag tar det. En kille ringer sin dealer framför mig. Okej, inga problem!

Men mamma kan vara lugn också: jag har aldrig och kommer aldrig någonsin röra ens vid en vanlig cigarett. Vattenpipa en gång ibland, visst, och ett glas vin eller en burk öl när de andra röker som skorstenar och dricker som alkoholister, absolut. Men jag kommer *aldrig* att röka annat och jag kommer alltid att prioritera jobb/utbildning framför en utekväll.

Och alla är såklart inte så illa som jag får det att låta nu. De flesta här har jobb och arbetar hårt, och vissa är i samma jobbsökarsits som jag var nyss.

Sightseeing

Stadsdelen

Jag hade en visning av ett annat hus, som det alltså inte blev, som låg i nordvästra London strax utanför Notting Hill. Riktigt fint Mantorp-liknande område! Huset invändigt var slitet men helt OK för priset, och det bodde några trevliga människor där. Dessutom var rummet mer privat. Men det saknade det sociala och unika som finns här.

Huset jag är i nu ligger i Tooting Broadway i södra London. Ett väldigt fint, multikulturellt område med lika många indier och muslimer som brittiska barnfamiljer. Det ligger en stor park (öppen gräsmatta) precis intill hemmet, de dubbeldeckade bussarna går förbi var och varannan minut, det lokala centrumet har gott om bra shopping och det finns tre större supermarkets inom gångavstånd (inklusive Lidl). Centrala London ligger ca. 30 min bort med tunnelbanan.

Sightseeing

Till sist har jag såklart även haft tid att utforska. Jag har spenderat mer tid på tunnelbanan än jag hade kunnat föreställa mig och känner mig väldigt bekväm med systemet (Västtrafik, hur tänker ni egentligen?). Jag har ett så kallar Oystercard som man fyller på med pengar och kan åka vart man vill med, med tåg, buss och tunnelbana. Bara att stämpla in och ut med ett enkelt tryck.

Jag har sett Westminister, Big Ben, Buckingham Palace, museet Tate Modern, The Queens Walk längs floden, Tower Bridge, London Bridge, London Eye och mycket mera!

Nu när jag har fått jobb som receptionist tänker jag även detaljstudera staden mer, ta reda på vilka museer som har vad, hur bussarna går i centrala London, osv. Det känns precis som de där första veckorna på en ny charterdestination när man hårdstuderar allt 😀

Kompisen på Facebook som jag nämnde i början hade rätt: varken jobbet eller boendet hade ju hänt om jag inte låtit slumpen spela sin roll. Men, jag står fast vid mitt ursprungliga tänk: inget av detta hade ens varit möjligt om jag inte själv planerat det.

Big Ben

Annonser

En reaktion på ”Första tiden i London

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s