Pimpa min håla

Må hända att det inte finns mycket till privatliv i det här huset och man kan ju inte dekorera eller möblera om som man vill. Men det finns ett utrymme så är bara mitt: min säng.

Jag sover underst i en våningssäng. På ena sidan finns ett träbeklätt elskåp som sticker ut från väggen vilket gör att sängen måste stå lite snett. Perfekt! Det betyder att det blir ett naturligt hål mellan sängen och väggen på den sidan. Där förvarar jag min dator, tidningar, osv. Elskåpet bli även ett naturligt nattduksbord där jag har mobilen, laddare, osv. Jag delar det här ”bordet” med killen ovan som sträcker ner handen och har lite saker där han också.

Rummet har fyra våningssängar, två i rad på vardera sida. Det vill säga att jag i fotänden har direkt insyn till grannen. Det blir lätt störande när den ena har datorn i gång och den andra försöker sova. Det har vi löst genom att hänga upp en filt som mörkar.

På sidan av min säng som inte har en vägg har jag hängt upp två stora flaggor. De är smått genomskinliga så de stänger inte helt ute allt ljus, men de hjälper ändå när någon tänder lampan och gör även så att hela sängen blir ett litet krypin i sig.

Ovanför mig har jag hängt upp en liten lampa. Den trillar ner ibland när killen ovan bäddar rent och lyfter på madrassen, men i övrigt sitter den bra.

Under Sverigeresan förra helgen – jag kanske bloggar mer om den sen – tog jag med mig lite saker hemifrån. Bobben gör mig nu sällskap i sängen, och jag har en extra filt. Det är fortfarande för varmt för att ha filten i sängen så jag hängde upp den tillsammans med flaggorna för att göra det mörkare. Det var skönt i några dagar, men nu har jag insett att det blev för mörkt och trångt. Ljuset som tränger sig igenom flaggorna är ändå skönt på morgonen.

Istället har jag nu gjort filten till en improviserad hängmatta ovanför mig där jag kan förvara saker. Tidningarna på golvet i hålet mellan sängen och väggen har till exempel en tendens att belamras med annat så när jag vill åt dem måste jag flytta på allt. De kan nu stoppas undan och lätt kommas åt.

Personen som bott här innan har lämnat kvar fem stycken självlysande stjärnor, sådana jag hade som barn. Och på sängstolparna sitter klistermärken.

Nästa steg i utformningen av min lilla håla lär bli att sätta något på väggen. Jag har ju trotts allt en hel vägg på ena sidan som jag inte utnyttjar alls och en liten del av träskalet kring elskåpet sitter precis bredvid mitt ansikte så det borde utsmyckas bättre.

Vi får se om hängmattelåsningen fungerar i längden, annars kanske jag kan köpa en såndär nätpåse att hänga upp. Ju mer jag tänker på det desto mer finns det som man kan göra på så liten yta 😀

Mer om livet i kollektivet

Vi fick ett nytt tillskott i vardagsrummet – en soffa ovanför soffan – och jag tänkte att det var dags för en ordentlig husesyn. Hittills har jag så vitt jag minns bara visat upp bakgården, men här kommer en genomgång av hur jag bor!

Vi är alltså runt 65 per totalt, men jag bor i det lilla huset där vi är 16-18 personer (vissa flyttar in och ut hela tiden, så det exakta antalet varierar).

Ingången ligger på baksidan och detta är det första man möts av när man kliver in genom porten.

Bakgården är jättemysig, med soffor och grillplats!

Kylskåpet i bakgrunden är på väg till skroten, men torktumlaren i förgrunden står precis där den ska – den får inte plats inne.

Vårt nya tillägg i vardagsrummet – den röda övervåningssoffan!

Vår boksamling.

Richard i full gång i köket.

Badrummet. Vi har två men bara en dusch, vilket fungerar förvånansvärt bra. Det är väldigt sällan det är kö.

Killarnas sovrum på nedre våningen. Sängen med flaggorna är min lilla lya.

Tjejernas kök på övre våningen.

Ett av tjejernas rum – vi är lika många killar som tjejer men där vi bara har ett stort sovrum har de fyra små.

Utsikten från övervåningen.

Semester på Rhodos

Hamnen i Rhodos stad.

Jaha, då har det redan gått så lång tid sedan jag sa upp mig att jag åker på semester till mina tidigare destinationer. Jag har alltid trott att Lanzarote skulle bli först ut, men med så många gamla vänner på Rhodos fick det bli den ön istället.

Från början var vi fyra från huset som skulle iväg. Den ena valde Dubai med familjen istället, den andra var tvungen att jobba. Så det blev Miki och jag som flög sydöst för en vecka i solen.

Johanna och jag i vår naturliga miljö ❤

Jag var nervös att Miki skulle känna sig utanför eller ensam i och med att jag redan kände folk. Men icke! Hon var supersocial och alla guider är ju vana att prata engelska i och med alla finländare som jobbar för samma företag.

På Rhodos flygplats mötte Johanna upp oss – ett riktigt kärt återseende! Vi körde direkt till kontoret för att hämta nyckeln till vårt rum och skrattade precis hela vägen i bilen. På kontoret var vi såklart tvungna att ta bilder i Guide Online-centralen. Även et et kärt återseende.

En tjej jag aldrig träffat kommenterade på en av bilderna som Johanna la upp på Facebook: ”Vi har en legend i huset” 😀

Slappsemester

Jag har alltid undrat vad som får folk att åka på charter. All inclusive förstår jag fortfarande inte, men för fösta gången insåg jag nöjet i att bara slappa. Att ha en riktig semester där man bara kan gå och lägga sig på stranden utan att ha dåligt samvete för det.

Den underbara bukten Anthony Quinn Bay.

Nu hade vi för visso en ganska aktiv semester. Vi hyrde bil en dag, fyrhjuling två dagar, åkte jet ski långt ute på havet och besökte alla de viktigaste sevärdheterna. Så vi var upplevelselösa direkt. Men vi gjorde allt i vår egen takt. Ville vi stanna på en strand istället för att åka vidare till fler platser gjorde vi det. Vi var varken ända uppe vid Tsambika-klostret eller nere i Lindos stad för Miki föredrog ett lugnare tempo och jag hade ju redan sett allt.

Det blev även en runda på bargatan. Vår semester råkade sammanfalla med att Sashia – Destination Manager i Dubai och gammal kollega från Turkiet – samt Jonas – en dansk kille som jobbade på Rhodos några veckor förra sommaren innan han blev flyttad till ny destination – också var här på semester. Sashias bror fyllde år så det blev lyxiga drinkar på restaurang Sand följt av bargatan som tydligen enligt danska medier är ”det nya Sunny beach” – när svenska ungdomar har rest till Rhodos på suparsemester har danskarna länge åkt till Sunny beach i Bulgarien.

Faliraki

Wroom!

Apropå det fick jag faktiskt uppleva lite nytt också. Orten Faliraki har jag alltid bara passerat i förbifarten, men faktum är att den lilla byn på östkusten är britternas favoritplats. Rhodos stad är oerhört skandinaviskt vilket man lätt ser på restauranger och i butiker medan Faliraki är oerhört brittiskt, erbjuder brittisk mat och serverar brittisk öl.

Vi tog fyrhjulingen hit och plötsligt kändes byn betydligt större än vad jag förr lagt märke till. Tonvis av turistbutiker, restauranger och inte minst stora uteställen. Rhodos stad har mer barer och små klubbar medan Faliraki lutar mer åt Sunny beach-hållet med stora dansgolv och flera våningar på varje uteställe.

Bäst av allt var nog ändå Anthony Quinn Bay. Här spenderade vi två halvdagar i vattnet, som är så lugnt och varmt i bukten.

Den förlorade plånboken

Halvvägs genom semestern försvann min plånbok. Troligtvis glömde jag den i bilen vi hyrde. Uthyrarna hade såklart städat den utan att ha sett något, men jag vet att jag hade den facket i mitten nära växelspaken. Tyvärr var bilen redan uthyrd igen – i en vecka – och de hade varken telefonnummer eller hotellnamn till familjen som körde den.

London från ovan.

Pengarna gör inte så mycket (runt 100€ i kontanter), och det brittiska bankkortet är enkelt att byta ut. Problemet är de svenska korten – bankkortet och körkortet – som båda kräver att jag är i Sverige personligen för att hämta ut dem. Så länge jag har fast brittisk lön är det inget problem, och körkortet har jag ingen brådska med att få tillbaka, men det känns tråkigt att inte kunna köra under vår planerade Wales-roadtripp nästa vecka.

Hemresan

Vi flög tillbaka till London via Wien. Miki som förvisso har gjort en av de längsta flygresorna man kan göra – Australien till London – har för övrigt aldrig flugit annat än inrikes. Och vi fick en riktig lyckträff beträffande utsikt när vi var på väg in mot Heathrow. Tyvär lyckades jag inte få någon bild som gjorde vyn rättvisa, men kortfattat hade vi hel London framför oss – Tower Bridge, London Eye, Westminster, Hyde Park… allt från en lagom höjd för att urskilja sevärdheterna men ändå tillräckligt högt upp för att se hela stan samtidigt. Riktigt häftigt!

Detta bildspel kräver JavaScript.