Har den svenska tryggheten försvunnit?

Okej, nu ska jag vara helt ärlig. Jag har bott utomlands halva mitt liv och alltid sett det som ett äventyr. Men Sverige har alltid funnits där som en trygghet. Jag har varit stolt över att vara svensk, att komma från landet alla andra ser upp till för att våra samhällsklyftor är minimala, skolan är i topp och alla är rika.

Men Sverige känns inte som Sverige längre. Tryggheten och stabiliteten har försvunnit. Utbildningar håller inte måttet internationellt, det blir fler och fler som ska ha bidrag istället för jobb, media har blivit tramsigt och rubrikstyrt/klickberoende, politiker springer runt och larvar sig och gör tramsiga överenskommelser men glömmer helhetsbilden och de saker som, åtminstone i mina ögon, gör Sverige så fantastiskt. Småsaker förstoras upp och svenska folket tycks ha glömt bort vilka de är.

För första gången är det inte äventyret och reslusten som håller mig utomlands, utan det faktum att jag inte längre gillar det jag ser när jag tittar på Sverige. Vad är det som har hänt?

Jag ska vara först att säga att jag inte är jätteinsatt politiskt. Jag har ett politiskt intresse och vill gärna tro att jag har någorlunda koll för någon som inte bor i landet, men jag läser inte nyheterna varje dag och kan självklart ha missat något. Kanske har jag själv fallit offer för den missvisande rubriksättning jag nyss kritiserade genom att inte ordentligt ha granska många artiklar jag skummat igenom.

Mitt tappade förtroende för Sverige som nation började någon gång när Juholt fick makten. Inte hans fel personligen, men för att ge dig en tidsram. För mig som utomstående kändes hela den greja väldigt fånig och det var första gången jag kände att svensk politik larvade sig. Samtidigt kom SD och de svenska politikerna vägrade att debattera med dem. Jag tyckte redan då att det var fånigt och fel – slå ner dem med argument istället för dagisfasoner. Och fel blev det ju också när politikerna, media och där med svenska folket blundade för att det faktum att det fanns folk som ville begränsa invandringen. Istället för att lyssna på dem och antingen kompromissa eller få dem att ändra uppfattning genom kloka argument växte sig SD stora.

Att folk nu till viss del börjar hålla med SD, ser att begränsningar och någon form av kontroll är nödvändig, att de kanske inte hade helt fel från början, gör bara att det tidigare beteendet känns ännu mer barnsligt. Jag skulle aldrig i mitt liv rösta på SD, men jag skulle heller aldrig ignorera dem.

Decemberöverenskommelsen är en annan fars. Den kanske var nödvändig då men har gett mig som utomstående ett intryck av trotsighet från flera håll. Hur kunde det bli så fel?

Alla turer med partiledare som bytts ut på grund av dåligt förtroende är ett annat exempel. Att de nya ledarna sedan gjort bort sig känns som en fars det med. Nu erkänner jag att jag inte kan ge namn och exempel, men jag berättar från hjärtat hur det känns utifrån. Det har blivit en bild av inkompetens bland toppolitikerna.

På Facebook ser jag vänner och främlingar som delar inlägg i massvis utan någon form av källkritik. Mycket är rena lögner men det låter bra och troligt om man inte tänker till. Folk som överreagerar på småsaker, som helt rätt uttrycker sin acceptans och att Sverige har råd att ta emot alla flyktingar men som sedan klagar på konsekvenserna när vår egna livsstil påverkas, som sätter franska flaggor på sina profilbilder men aldrig ens ägnat en tanke åt den Libanesiska, Irakiska eller Syriska flaggan.

Det känns som att svenskar de senaste åren har blivit kollektivt masshysteriska över saker som händer i stunden men helt missat helhetsbilden och framtidstänket. Resultatet har blivit att varje problem ska lösas här och nu men att lösningarna i sig skapar ännu fler problem på sikt. Sverige påminner mig nu om USA som (fördomsfullt och generaliserande från min sida) trott sig vara bäst i världen men som varit blinda för det faktum att de inte längre ligger i topp i något annat än ekonomi, storlek på sin armé och antal människor som tror på Gud.

Var är det där starka och stabila Sverige jag minns? Hur kan jag få tillbaka förtroendet?

Det finns hopp. Sverige klassas fortfarande som ett toppland att bo i. Lång föräldraledighet, gratis förskola, löneskillnaderna mellan könen är minimala. Vi är experter på telekommunikation, har en hel hög av musikalartister i världsklass, hög uppfinningsrikedom och miljötänk som ligger i framkant.

Nu får vi sluta larva oss på nationell nivå och på så vis åter bli stora på internationell nivå. Jag är inte naiv, vi kan inte alla komma överens. Men vi kan sluta vara så politiskt korrekta och detaljfixerade.

Och det börjar med dig: Ifrågasätt det du läser. Ha en åsikt men behåll ett öppet sinne. Förespråka inte allas lika värde för att sedan snacka skit om andra för att de har en annan åsikt än din. Använd sociala medier ansvarsfullt. Säg vad du tycker istället för att muttra det för dig själv, men blås inte upp små problem. Var inte rädd för att andra ska döma dig.

Våga vara lite osvensk så kanske Sverige kan bli svenskt igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s