Driscoll House & Brexit

Det finns en gammal, skyddad byggnad i centrala London. Ja, det finns ju många gamla, skyddade byggnader i centrala London, men jag syftar på en specifik. Driscoll House. Under första och andra världskriget var det ett hem för kvinnor och barn, vilket det fortsatte att vara länge efter krigstiden, innan det blev ett hotell. Under 2000-talet förlorade det sitt syfte tills det i början på 2010-talet blev ett hostel, ett av Londons största. Mycket historia i denna byggnad.

I dag kom resultaten av Brexit-omröstningen. Det är i skrivandets stund inte 100% klart, men det ser ut att vara ganska avgjort. Storbritannien lämnar EU. Vad detta betyder är det ingen som vet. Ett land som lämnar EU har två år på sig att ersätta de EU-bestämmelser som går förlorade i och med avslutat medlemskap. Jag läste ett bra exempel: om Nissan tillverkar bilar i Storbritannien kan de inom EU sälja dem fritt eftersom det är samma krav och säkerhetsregler som gäller. I och med lämnat EU tillkommer en liten handelsavgift plus krångligare och dyrare certifikat som måste fixas. Brittiska regeringen måste nu granska och skriva om liknande regler för i princip allt som tidigare var EU-kontrollerat, vilket såklart kommer att ta tid.

Mer intressant för mig är dock hur detta påverkar alla min utländska vänner i London. De kommer såklart inte bli utkastade direkt, men till exempel en irritation mot den stora gruppen polacker som finns där, och som har dåligt rykte i Storbritannien, var en av de viktigaste anledningarna till att många röstade mot EU. Så även om regeringen förhandlar fram bra avtal för fri rörlighet över landgränserna så lär vissa länder få det svårare än andra. Jag har tur som är svensk och har ett av världens bästa pass. Mina polska vänner kan få större problem de kommande åren.

Förra året gav pappa mig ett råd som gick något i stil med, ”Ha en bra relation med chefen, och inte bara din närmsta chef, utan toppcheferna.” Vi talade om möjligheten att cheferna på Rest Up Hostel, som Driscoll House heter i dag, skulle starta fler projekt i andra delar av London och världen. Det rådet följde jag, och det fungerade.

Några nya projekt har det ännu inte blivit eftersom alla investeringar har gått till att helt rusta upp Driscoll House. Den 15 augusti återvänder jag dit, och det kommer att se väldigt annorlunda ut inuti baserat på de bilder jag har sett. Jag har erbjudits ett nytt jobb — ett steg upp från min tidigare position som Reception Manager. Jag bestämde mig härom dagen och har tackat ja. Det var meningen att jag skulle stanna i Sverige, främst då London är en så skitig och sliten stad och aldrig riktigt föll mig i smaken, men erbjudandet kom i helt rätt tid och den nya positionen är ett logisk nästa steg på mitt CV.

Jag har lovat mig själv att jag måste förändra en hel del om jag ska tillbaka, så jag ska leta boende norr om floden istället för söder som tidigare, och jag ska tillåta mig själv att betala mer i och med högre lön. Jag kommer ändå få bo halvsunkigt i och med att Londons bostadsmarknad är helt åt skogen (jag tjänar mer som simpel receptionist i Sydney och betalar mindre i hyra för en bättre bostad). Det lär även bli så att Ella och jag flyttar ihop och då kan det bli lättare att hitta något bättre. Förutsatt att både Ella som italienare och jag som svensk får stanna vill säga, men det lär som sagt dröja ett par år innan konsekvenserna av Brexit tar vid.

Jag skulle även vilja ha plats till att mamma, som ju inte jobbar, kan komma på besök oftare 🙂

Jag är besviken på omröstningen. Den är rasistisk och går hand i hand med att Trump kan vinna i USA. Stanna-sidans främsta argument har varit att det är ekonomisk dåligt att lämna EU. Motståndarna har argumenterat att det går att fixa med nya handelsavtal som kan vara nästan lika starka. Nästan! Det är alltså en kostnad de är villiga att ta för att slippa ha öppna gränser.

Jag har ännu ingen aning om jag kommer att behöva fylla i mer papper eller inte för att flytta tillbaka in i landet, eller om jag blir nekad helt fram tills Storbritannien och Sverige förhandlat fram nya avtal om flytt mellan länderna. Omröstningen är ju inget bindande avtal. Regeringen måste mana fram Artikel 50 som handlar om att lämna EU. Teoretiskt sett kan de gå emot omröstningen, men det vore politiskt självmord. Vissa tror att de kommer att starta lämnadeprocessen direkt bara några dagar efter omröstningen, andra tror att de kommer att vänta några månader. Vi får se.

Hur som helst känns det skönt att jag bestämt mig. Den 15 augusti blir det London, om allt går som det ska 🙂

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s