Nya Zeeland

Inom 30 sekunder från att Sharon, min värdinna i Christchurch, hämtade mig på flygplatsen låg vi dubbla av skratt. Supertrevlig och pratsam person! I baksätet satt hennes två barn. Då mitt flyg var försenat och vi inte kunde kontakta varandra eller ens visste hur den andre såg ut hade hon kört runt i en halvtimme med barnen genom upphämtningsplatsen och frågat främlingar, ”Är det du som är Johan?” Till sist hade fyraåringen sagt, ”Ta någon bara!”

Min lägenhet var kopplad till Sharons hus men var stor och privat. Sharon åkte till affären och köpte frukost till mig. Jag hade bokat genom Airbnb, en hemsida där privatpersoner kan hyra ut sina gästrum, stugor eller hela hus. Det var även så jag hittade mitt rum Sydney då många även hyr ut långsiktigt.

Tyvärr var det första och sista gången jag såg Sharon. Jag bodde där i tre nätter, halvvägs genom min vistelse åkte familjen på semester. Det fungerade dock fint.

Christchurch

Det fanns två anledningar till att jag valde Christchurch, en mysig men förhållandevis liten stad (tänk ett förvuxet Kungsbacka), som en del av min Nya Zeeland-vistelse. Förs det första: Evie, min kompis från London som även var med i Kungsbacka för två år sedan, bor där. Och för det andra: avståndet till turistorten Queenstown i söder är perfekt för en road tripp. När jag skriver detta är jag nästan framme. Robert möter upp mig där i eftermiddag. 

Christchurch var en överraskning. Inte alls lika vykortsvacker som jag föreställde mig, men jag skulle absolut vilja bo där! Väldigt svenskt, från klimatet till arkitekturen till människornas attityd och kultur. Väldigt skandinaviskt jämfört med Australien, som är mer amerikanskt.

Jag hade ingen aning om jordbävningen som för fem år sedan skakade denna del av världen. Stora delar av Christchurch förstördes helt. Många dog. Det var två skalv och Evie beskrev dem som väldigt olika: det ena var som om någon lyfte upp marken som en matta och skakade den. Vågigt, väldigt smidiga men häftiga rörelser. Det andra var mer skakigt och i sidled, där väggar försköts och rasade ihop.

I centrum står en halvrasad kyrka som ett minne av händelsen. Den ser tyvärr mycket ut som en byggarbetsplats. Jag hoppas att de rensar upp och gör den till något i stil med The Dome i Hiroshima; även om man på grund av rasrisk kanske inte får gå in så borde de rensa upp och göra det till någon form av park med kyrkan i centrum som ett minnesmärke. Just nu är det bara avspärrat av säkerhetsskäl med begränsad insikt.

Trots att det gått fem år så ser mycket av staden ut som kyrkan. Stora, tomma tomter varvas med ruiner och nybyggda, moderna glas- och metallbyggnader. En väldigt konstig blandning av modernt, rasat och helt rensat men ännu inte byggt. Byggprojekt pågår överallt och en sak saknas inte: parkeringsplatser. I väntan på att nybyggen startas har många tomma tomter gjorts om till parkering.

I södra delarna av stan har rester av villor rensats bort men på grund av dålig mark får inget nytt byggas där. Resultatet har blivit en lång rad gräsmattor (välskötta, så någon måste ta hand om dem) med träd och buskar spridda här och där där folks trädgårdar tidigare har varit. Tänk dig att man tar bort tomtgränserna och alla husen, men behåller gräsmattorna och växterna. Så ser det ut.

Det är dock väldigt mycket hopp i luften. Både Sharon och Evie gav mig det intrycket när de pratade om jordbävningar. Mitt i stan där shoppingcentren rasat finns ett tillfällig shoppingcentrum i form av färgglatt målade containrar. Till och med en bank har sitt kontor i en av containrarna. Jag hoppas verkligen att de behåller den här idén även om nya shoppingcenter såklart kommer att dyka upp de kommande åren.

Lyttelton & Brighton

Evie tog mig till den lilla byn Lyttelton där det fanns ett Farmers Market. Solen sken, det var nästan varmt trots att det är mitt i vinter. Varmaste vintern på flera år sa de i radion. En kontrast mot Sydney där de hade kallaste dagen på 20 år för några veckor sedan.

Vi åkte sedan till Brighton, en liten kustby strax utanför Christchurch, där Evie hade yogalektioner. Jag promenerade runt längs stranden och på piren (som riktiga Brighton i England) medan Evie yogade. 

Road trip genom södra ön

Efter fyra dagar var det dags att lämna staden bakom mig. Jag hyrde en bil och hade nu en sex timmar lång resa framför mig till Queenstown uppe i bergen, på den södra av Nya Zeelands två huvudöar. Men jag hade tre dagar kvar tills Robert kom till Queenstown, så varför köra direkt utan stopp? 

Istället planerade jag streckan så den tog tre dagar att köra, med stopp och omvägar. Jag började med att besöka byn Oxford (alla dessa engelska ortsnamn!) och njöt av farmlandskapet. Spontant baserat på hur långt jag hade kommit bokade jag ett annat Airbnb för natten – en stuga på landet utanför den lilla byn Fairlie. Jag tog en dag i taget och planerade med karta på kvällarna.

Jag ankom till Fairlie strax efter mörkrets fall. Sonia, ägaren som bodde i huset intill stugan, var inte hemma men hade förberett mig om att hon kanske skulle vara borta på kvällen och därför lämnat dörren öppen. Jag möttes istället av hennes underbara hund. Jag somnade innan hon kom hem.

På morgonen, när jag väl packat och var redo att åka igen, tog jag först en promenad i farmlandskapet. Jag knackade på hos Sonia igen men ingen var hemma. Nåväl, stugan var fantastisk ändå!

Dagens tripp gick till Mount Cook, ett av landets högsta berg och ett fantastiskt naturreservat. TripAdvisor beskrev det som ett av landets bästa vandringsleder. I mån av hur välskött den var så ja, men även om naturen och bergen och sjöarna var vackra så var det inte SÅ ”breathtaking”. Det var dock tre timmar i helt tyst och oförstört landskap, vilket var värt det i sig.

På kvällen ankom jag till den lilla byn Twizel (Hahaha, säg det högt en gång!) där jag checkade in hos Linda, en äldre änka som hyrde ut ena halvan av sitt supermoderna hus till turister. Privat rum och badrum, riktigt fint.

Linda, som jobbat som engelsklärare i Kina i 15 år, och jag bondade över politik och en gemensam kärlek för Bernie Sanders. Hennes katt var också trevlig. Och på morgonen hade hon dukat upp frukost till mig! Hur ska jag någonsin kunna bo på hostel igen efter denna inte -allt-för-dyra Airbnb-resan? 

Mot Queenstown

Så idag ja. De sista timmarna i bil mot Queenstown. Robert landar klockan fyra. Jag har tagit en avstickare från Cromwell till byn Clyde, där jag nu sitter på ett kafé och skriver detta. Här finns landets största dambygge… och inte så mycket mer. Bergen som omger byn är dock fantastiska!

På flygplatsen ska jag lämna bilen och Robert har bokat in oss på något hotell. Här börjar andra akten av min NZ-resa, som inkluderar skidåkning i morgon, en flygtur till Auckland på norra ön, Roberts föräldrar samt en dagstur till Hobbiton från The Hobbit-trilogin 🙂

Bilder finns det massor av i kameran men datorn är kvar i Sydney, så de får komma i ett separat inlägg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s