Slutet på Londonäventyret

Till den som har missta det: jag är åter hemma i Sverige, om än bara för ett par månader.

När jag åkte tillbaka till London i augusti var det på obestämd tid. Fantastiskt jobb, bra lön och ett företag som jag visste att jag tycker om. Men allt föll inte på sin plats som det borde och det finns det många anledningar till. Här kommer en snabbsummering:

  • Vi behövde desperat en ny receptionist men anställde en till chef. Vi hade svårt att hitta någon som levde upp till vår förhållandevis höga standard. Min chef är god vän med en kille som tidigare jobbat på företaget och som nu inte trivdes på sitt nya jobb. Vi frågade om han kunde tänka sig att komma tillbaka. Enda problemet: jag hade nu hans tidigare position, och han ville såklart inte gå tillbaka till att vara receptionist. Det föll istället på oss båda att dela en chefsposition och täcka upp för en receptionist, något som gjorde oss båda olyckliga.
  • Teamet blev splittrat. Min styrka som chef i London är att jag är väldigt svensk. Öppenhet, tydlig kommunikation, om jag vet att alla inte kommer att gilla ett beslut ser jag till att de vet om vad som kommer ske snarare än att bara köra över dem. Det fanns en uppgivenhet i teamet när jag kom tillbaka (alltså inte för att jag kom tillbaka) och den lyckades jag vända på. Jag fick personalen motiverad igen. Men när vi blev en chef för mycket föll mycket av gemenskapsskänslan och jag fick spendera på tok för mycket tid på tjafs.
  • Varje gång jag påpekade att saker och ting inte fungerade personalen emellan påpekades något negativt om mig snarare än att problemen bekräftades. Det var först när jag i min frustration sa upp mig min som chef insåg att han höll på att förlora företagets bäste anställda (hans ord). Men för sent, mycket på grund av att jag innan jag sa upp mig tänkte mycket på det sista problemet:
  • London är inte en stad jag har en framtid i. Jag kom dit för tre år sedan med tanken att jag kunde bosätta mig där. Men bostadsmarknaden är så extrem att det inte går att ha ordentligt boende. Man måste dela med andra. Vill man ha familj och barn bör man söka sig till andra städer i landet som är billigare.

Lång historia kort: jag fick ingen som helst bekräftelse på att jag gjorde ett bra jobb förrän efter att jag beslutat mig för att säga upp mig, och när jag väl hade bestämt mig hade jag insett att London inte är min framtid. Då var det för sent att ge mig den bekräftelse jag från början behövde. ”Too little too late.”

Jag måste dock stolt få tillägga att en av ägarna mot slutet la sig i, hade ett långt samtal där han tokhyllade mig, och bönade att jag skulle stanna. Han beklagade att han inte stöttat mig från början eftersom han ju inte är blind och såg exakt samma problem som jag. Jag fick till och med dåligt samvete att jag lämnade honom i sticket, med personalbrist. Men återigen, too little too late.

Nya planen

Så vad är planen nu? Till att börja med, det jag verkligen älskar: att jobba heltid med de många projekt jag alltid har på gång. I år handlar det om kortspel. I Kungsbacka får jag alltid så mycket gjort, från att blogga och skriva en bok till visuella projekt. Ingen av de sakerna ger mig dock några pengar så det får bli max två månader.

Jag har sparat det senaste halvåret och planerar åtminstone en 3-6-månadersresa till innan jag gör ett nytt försök till ett Svenssonliv. Jag har ju gått runt och sagt Island till många, men sanningen är att jag inte bestämt mig. Fördelen med Island är att jag kan hitta någon form av volontärarbete och samtidigt få lov att bo på ett extremt häftigt ställe. Jag kan då jobba 5-6 timmar om dagen fem dagar i veckan istället för 9-12 timmar sex dagar i veckan som jag gjorde i London och på så vis kunna fortsätta med kortspel och annat skoj på fritiden 🙂

Det behöver ju inte vara Island. Jerusalem och Sydafrika har också slagit mig. Alla tre har massor med volontäralternativ. Världen är öppen.

Men det är ju en tillfällig plan och sparpengarna kommer att ta slut. När det händer då kanske — KANSKE — det är dags att titta på Sverige igen. Eftersom jag inte har något som helst intresse av att lära mig ett nytt språk så måste det vara ett svensk- eller engelskspråkigt land. Australien har jag gjort, Nya Zeeland och Kanada är det svårt att få arbetsvisum i, en annan del av England har jag funderat på men lutar nog mer åt Sverige i så fall. Norge, nej tack. Danmark, nej. Finlandssverige, kanske.

Till att börja med får vi se var det bär av närmast, troligen i slutet av mars.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s