Albin

  • Novell: Albin
  • Skriven: 21 mars, 2014

Albin tycker om att klä sig i kvinnokläder, ett intresse som skapar problem under livets gång.

Albin, del 1 av 14 – 10 år

”Albin är kär i Moa, Albin är kär i Moa!” ropade Mats och skrattade. Alla barnen kom rusande och samlades kring Albins skolbänk. ”Kolla, han har skrivit ‘A hjärta M’!”

Albin slängde igen sitt häfte, höll det tätt intill sig och såg försckräckt och skamset ner i bänken. Mats slet till sig häftet och letade rätt på sidan. Han höll upp den så alla kunde se vad det stod och alla barnen skrattade.

Alla utom Moa. Hon stod tyst en bit bort. Albin såg upp och fick ögonkontakt med henne. Hon ville trösta honom, men vågade inget göra. Skulle hon lägga sig i skulle de andra barnen ge sig på henne också. Hon lämnade klassrumet med sänkt blick.

Det var bara hon som visste att det var Mats som Albin var kär i.

Albin, del 2 av 14 – 12 år

Albin hade en vacker klänning och gillade att klä upp sig när ingen var hemma. En peruk med långt blont hår, en sminkdosa och ett par högklackade skor som matchade klänningen. Han kunde stå i timmar framför spegeln på sitt rum.

En dag kom pappa Peter tidigt hem. Albin hörde inte ytterdörren, och inte heller stegen när pappan gick upp för trappan och närmade sig rummet. Albin blev förskräckt när dörren gick upp.

Peter blev ursinnig. När mamman kom hem satt Albin på sin säng och grät tyst för sig själv medan han hörde föräldrarna gräla på nedervåningen.

Albin samlade ihop klänningen, skorna, sminket och peruken. Han öppnade fönstret, skrek så högt han kunde och slängde ut sakerna som spred sig på bakgården. Peter kom springande, greppade tag i Albin och slog till honom.

Händelsen nämndes aldrig mer i huset.

Albin, del 3 av 14 – 15 år

Albin gick in på skolans killtoalett där två killar från parallelklassen stod och rökte vid handfaten. De pratade högt och Albin undvek ögonkontakt, men en av killarna uppmärksammade honom.

”Hörru, vad gör fröken Albin här inne?” flinade han. ”Stick ut härifrån innan jag klipper till dig. Gå dit du hör hemma!”

Killarna garvade högt. Albin höll sig tills skoldagen var slut.

Dagen därpå stod Albin mellan de två skoltoaletterna när engelskaläraren gick förbi. ”Men to the left because women are always right,” skämtade hon och skrattade gott. Albin log lite vänligt, men stod kvar tills läraren hade gått runt hörnet. Han tog ett djupt andetag.

Inne på toaletten satte han sig i ett av båsen. Någon kom in och satte sig i båset bredvid. Han väntade till kusten var klar innan han gick fram till handfaten. Han stod och tvättade händerna när dörren öppnades.

”Vafan gör du här?” skrek en av tjejerna som kom in. ”Kolla hörni, Albin har gått vilse!”

Fler tjejer kom in på toaletten för att själva se efter. Alla skrattade de när Albin trängde sig igenom tjejgruppen och sprang därifrån.

Albin, del 4 av 14 – 17 år

Albin vände sig om i dörren och såg på sin mamma. Väskan var packad, en kompis satt i bilen på gatan och väntade.

Han lutade sig framåt för att ge sin mamma en kram. Hon grät tyst och tog ett kliv tillbaka, ville inte röra honom.

”Okej,” sa Albin sorgset. ”Hej då.”

Mamman sa inget men stod kvar i dörren en bra stund efter att sonen åkt. Hon gav sig själv skulden och pappa Peter var bra på att förstärka den känslan.

Albin, del 5 av 14 – 19 år

På en hemmafest satt Albin i soffan i ett vardagsrum. En kompis kom fram och satte sig bredvid honom.

”Sitter du här och hänger läpp?” sa kompisen. ”Här, jag tog med en öl till dig.”

De drack i tystnad och lyssnade till musiken, iaktog kamraterna runt om som dansade, pratade och hade kul.

”Kom, vi går upp,” sa kompisen och reste sig. Han gick mot trappan och Albin följde efter.

De hittade ett rum där det var tyst. Kompisen slog igen dörren och satte sig på en säng. Albin stod tyst. Ölen var tom.

”Sätt dig,” sa kompisen och klappade på sängkanten. Albin gjorde som han blev tillsagd.

Kompisen sa inget. Han la handen på Albins lår och smekte det. Albin stirrade på handen. Kompisen vände sig mot honom och la andra handen på Albins kind.

”Det är lugnt. Se på mig,” sa kompisen. Albin lyfte blicken och de såg varandra i ögonen. Han var nervös.

Kompisen log och lutade sig framåt. Deras ansikten var bara några centimeter från varandra. Handen hade vandrat uppåt och Albin kände hur han blev hård. Kompisen tog det avgörande steget och kysste honom.

Albin, del 6 av 14 – 22 år

Det var Albins födelsedag och han hade övertalat kompisgänget att gå på gayklubb, en ny upplevelse för de flesta av dem.

Albin stod i baren och beställde när en äldre kille kom fram till honom.

”Snygga skor,” sa killen. ”De matchar dina ögon.”

Killen hette Stefan och sedan den dagen kände Albin för första gången i sitt liv att han hörde hemma någonstans.

Albin, del 7 av 14 – 23 år

Det var en vecka innan Albins 24-årsdag och Albins och Stefans tvåårsdag sedan de träffades. De firade i förskott eftersom Stefan skulle vara bortrest på själva dagen. Albin hade lagt fram två klänningar som han valde mellan när telefonen ringde.

Stefan hann före Albin att svara.

”Jag tar det. Klä på dig,” sa han innan han lyfte luren. ”Hallå?”

”Din mamma,” viskade Stefan.

Hon hade inte ringt på flera år. Kontakten var bruten, mycket på grund av Peter som inte ville ha något med sin son att göra. Albin trodde att båda föräldrarna hatade honom.

”Hej mamma!” sa han och försökte le. Men leendet försvann snabbt. Stefan snappade upp det och såg bekymrad ut.

”Okej,” sa Albin i telefonen. ”Ja, jag kommer förbi i morgon.”

Stefan såg frågande på pojkvännen. Albin sa först inget och flackade med blicken, men såg sedan Stefan i ögonen.

”Pappa är död.”

Albin, del 8 av 14 – 24 år

Albin anlände ensam till kyrkan och satte sig längst bak. Hans mamma satt och grät på främre raden, tröstad av både sina föräldrar och svärföräldrar.

Efter ceremonin kom Albins farfar fram till honom.

”Du ska veta att ingen egentligen vill ha dig här. Om det inte vore för din mamma skulle du inte vara välkommen. Du är en skam för familjen och din far vrider sig i graven.”

Albin deltog inte i fikat efteråt utan åkte direkt hem. Han firade resten av sin födelsedag i ensamhet.

Albin, del 9 av 14 – 29 år

”Jag är ledsen,” sa Stefan. ”Men det är så jag känner.”

Han såg ner i golvet. Albin satt tyst på andra sidan bordet och smälte det han precis fått höra.

”Minns du din pappas begravning?” undrade Stefan. Albin hade för länge sedan försökt förtränga den. ”Det finns bara en sak jag ångrar, och det är att jag inte var med dig den dagen.”

Det var en klen tröst och Albin grät när Stefan lämnade lägenheten för sista gången.

Albin, del 10 av 14 – 35 år

Det ringde på dörren och Albin gick för att öppna. En kvinna i hans egen ålder stod i dörrkarmen.

”Albin?” sa hon lite försiktigt. ”Du minns mig säkert inte, men vi gick i lågstadiet tillsammans. Jag är Moa. Jag kom för att säga förlåt.”

Albin stod tyst en stund.

”Vill du ha en kopp kaffe?” sa han till slut.

Vid köksbordet förklarade kvinnan hur hon så tydligt mindes dagen då Albin hade skrivit något i sitt häfte som klasskamraterna mobbade honom för, och hur hon ofta tänkte tillbaka på händelsen. Hon hade stått och sett på men inte gjort någonting och minnet hade förföljt henne sedan dess.

Moa brast i gråt.

Den kvällen satt de länge vid köksbordet och både skrattade och grät tillsammans. Det var början på en lång vänskap.

Albin, del 11 av 14 – 42 år

”Haha, kolla han där!” sa en kille på gatan och vände sig mot sina kamrater. Alla tittade och skrattade när Albin kom gående.

Killen knuffade till honom när han passerade.

”En riktig hora, fin är hon också! Ska jag våldta dig kanske, är det det du vill? Så som du klär dig! Försöker du imponera på någon? Ingen vill väl ha en gubbe som dig!”

Albin fortsatte gå, killarna följde efter.

”Är du lite förvirrad kanske? Man? Kvinna? Bestäm dig!”

Albin var allt annat än förvirrad. Han gjorde inget motstånd och en minut senare låg han nerslagen på marken. När han återberättade det hela för Moa från sjukhussängen senare samma dag hade han bara svaga minnesbilder av händelsen. Men han var glad att hon fanns där, och hon var lättad att hon kunde göra en skillnad i Albins liv.

Albin, del 12 av 14 – 54 år

Moa hade gift sig, skiljt sig och precis gift om sig igen sedan den där dagen hon ringde på Albins dörr. Nu reste hon söderut på bröllopsresa.

Albin hade stöttat henne genom åren, och hon hade varit där för honom. Förutom några fåtal arbetskamrater som bjöd med honom till diverse tillställningar levde han ganska ensamt. Det var lättast så. Han kunde vara sig själv.

Albin satt i fåtöljen och läste tidningen. En taxi hade krockat med en buss och det var en stor artikel om det då busschauffören hade varit påverkad. Tre omkomna, samtliga i taxin.

Albin brydde sig inte mer om det. Det var först en vecka senare, när Moa inte hörde av sig efter bröllopsresan, som han gjorde kopplingen.

Den ensamhet som följde hade Albin inte känt sedan tonåren.

Albin, del 13 av 14 – 65 år

”Hej mamma,” sa Albin när han klev in genom dörren. ”Hur mår du?”

”Vem är du?” sa den brokliga kvinnan.

Det var snart två år sedan Albin besökt henne på ålderdomshemmet senast. Sjukdomen hade bara blivit värre.

”Det är jag. Albin.”

”Albin? Men det är ju en mans namn. Hämta Peter är du snäll.”

”Pappa är död,” sa Albin.

Kvinnan såg på honom. ”Är du min väninna? Kom så bjuder jag på kaffe.”

Albin, del 14 av 14 – 66 år

Albin firade sin 66-årsdag i ensamhet. Det hade gått ett halvår sedan mammans bortgång. Sedan pensionen hade han känt sig obetydlig.

Han tänkte på åren han hade haft med Stefan. Var fanns han nu? Var han gift? Hade han några barn?

Albin letade igenom förådet och hittade ett rep och den klänning han hade haft på sin pappas begravning. Tänk att han hade sparat den i alla dessa år. Den hade varit lite som en påminnelse om det hat han hade upplevt genom livet, och av någon anledning hade han aldrig kunnat göra sig av med den.

Han tog på sig klänningen, sminkade sig, fixade håret och beundrade sig själv i spegeln. Det fanns inte längre något annat än den här klänningen kvar för honom.

Stefan satt i sitt hem och läste nyheterna när han snappade upp en notis. ”Man i kvinnokläder hängd”, löd rubriken. En man i förorten hade hittats hängd i sin lägenhet, inget brott misstänkt.

Stefan tänkte hastigt på Albin men konstaterade att det inte kunde vara han. Han bläddrade vidare i tidningen och snart var händelsen som bortglömd.

Det var sista gången någon ägnade en tanke åt tolvåringen som trots allt valde att gå genom livet iklädd klänningar.

Annonser