Dagen då hösten ringde bladen av träden

  • Novell: Dagen då hösten ringde bladen av träden
  • Skriven: 28 februari 2008

Amanda iakttar världen omkring sig från ett fönster i ett café, och reflekterar genom andras handlingar över sitt eget liv.

En kraftig äldre kvinna satt ensam vid ett bord och petade med en sked på sin kakbit. Hon var klädd i en lila blus smyckad med en vit brosch. I öronsnibbarna hängde matchande örhängen och på en stol vid bordet låg en blomsterklädd hatt. Den dyra parfymen gjorde luften i kaféet kvav. Kvinnans blick avslöjade att hon var i en värld långt borta. Kanske funderade hon över vad hon skulle göra efter att ha rest på sig och lämnat kaféet, eller också tänkte hon på familjen hemma i Sverige. Det kan också hända att hon funderade på livets stora frågor, på varför hon satt där ensam, eller på gårdagens bråk med dottern som flyttade ut förra sommaren. Fast egentligen undrade hon kanske bara varför hon valt körsbär istället för vit choklad.

Amanda tog en bit av sin sockerströdda bulle och sköljde ner den med en slurk kaffe. Hon lutade sig tillbaka på stolen och lät blicken lämna kvinnan, för att istället vandra ut genom fönstret mot gatan.

På en bänk satt ett ungt par och kysstes. Flickan satt i famnen på pojken, som smekte henne runt midjan. Också de tycktes leva i en annan värld, tänkte Amanda. Så unga, så förälskade. Ett sting av avund sjöd genom kroppen.

Ett gult löv föll från ett träd i närheten och cirklade ett varv runt det unga paret. Amanda följde intensivt lövet med blicken då det färdades på den kyliga höstvindens vågor. Hon funderade över vart det var på väg, om det själv visste vart vinden bar det. Tänk att kunna flyga fritt, utan att behöva fundera på var man landar.

Lövet fastnade längs en vägg, vid foten av en ung mörkklädd pojke som tornade upp sig bredvid en brevlåda. Pojken hade en cigarett i munnen. Han stod och småpratade med två andra ungdomar, också de mörkt klädda. Alla hade de kedjor i sina bälten, ovårdat hår och läderbyxor. De stod också på ett lustigt sätt, tyckte Amanda. Avslappnat men ändå på sin vakt, förberedda på något som Amanda inte kunde begripa sig på.

En ung flicka med kort kjol och ansiktet dolt i smink passerade fönstret. Pojken med cigaretten gav ifrån sig en vissling från andra sidan gatan. Amanda kunde ha svurit på att flickan tillät sig själv ett leende, men då såg hon ju också ut att vara den sortens människa som unnade sig ytligheter. De oanständiga kläderna flickan bar fick Amanda att känna höstkylan svepa genom kroppen.

En man som såg ut att vara i sjuttioårsåldern äntrade den glasinramade bilden just som flickan trädde ur den. Han var på väg mot brevlådan bredvid pojken med cigaretten. I handen höll han ett mindre paket, men då han såg ungdomarna hejdade han sig. De tycktes inte märka honom, men mannen valde att gå åt ett annat håll. Amanda undrade om han var rädd på riktigt, eller om han bara tog det säkra före det osäkra. Han hade säkert sina anledningar, och alla väljer vi ju våra egna vägar här i livet, konstaterade Amanda.

Hon undrade vad som fanns i paketet, men ägnade inte saken någon längre tanke. Kaffekoppen var redan halvtom.

Från en souvenirbutik längre ner på gatan trädde en barnfamilj ut i ljuset. Barnen, en flicka och en pojke, sprang före sina föräldrar och började lekfullt sprida en annars prydlig lövhög, som vinden hade samlat längs en vägg, över gatan. Amanda tyckte att det var lustigt hur lätt ett barn kunde förstöra någon annans verk. Fast vinden hade ju skapat fler lövhögar, så den unnade säkert barnen denna glädje.

Barnens mamma ropade efter dem. Pappan talade i telefon. Amanda tyckte lite synd om mamman, där hon gjorde sitt bästa för att hålla sina ungar i schack. Barnen hade snart sprungit utanför glasfönstrets vidd, tätt följt av mamman. Pappan lunkade godtroget av scenen han också.

Amanda vände sig mot den bänk där det förälskade paret hade suttit. Nu stod bänken tom, men en ung man kom snart och satte sig. En belåten kvinna i mannens sällskap stod och tittade i ett skyltfönster i närheten. Då och då vände hon sig om för att tala med mannen. Han nickade slött med huvudet till allt hon sa. När kvinnan tittat färdigt och gick vidare längs gatan satt mannen kvar en stund, innan han samlade sig för att resa sig och följa efter henne. Amanda tyckte att mannen förtjänade någon som satt bredvid honom på bänken, men insåg snabbt att han säkert också hade det. Vissa dagar är ju bättre än andra. Dessutom var hon själv för gammal för honom. Hon ville hitta någon ny, men hennes erfarenheter av romantik hade de senaste åren hindrat henne.

Amanda drog blicken tillbaka in genom rutan och vände sig mot bordet där den utsmyckade damen tidigare hade suttit. Bordet var nu tomt. Om hon själv satte sig där skulle ingen märka någon skillnad. Den tanken gjorde henne smått frustrerad.

Amanda bestämde sig för att det var dags att gå. Vad klockan var hade hon helt tappat uppfattningen om. Hon tog den sista tuggan av bullen, drack ur kaffet och tog på sig sin vinterjacka som hängde på stolen. Sedan reste hon sig och gick.

Väl ute stannade hon upp på trappan till kaféet för att dra ett djupt andetag. Den friska luften var efterlängtad. Hon tog de två trappstegen från dörren ner till gatan i ett kliv och passerade snart fönstret med raska steg. Det fanns ingen anledning att sitta där inne och deppa, tänkte hon då hon i förbifarten såg den tomma kaffekoppen och fatet med bullsmulor genom glasrutan. De var det enda som avslöjade att hon varit där, för snart hade även Amanda lämnat bilden.

Annonser