En kärlek för döden

  • Novell: En kärlek för döden
  • Skriven: 14 oktober 2007

Döden stirrade på mig med sina stora, mörka ögon. Jag bara fortsatte läsa min bok och låtsades inte om honom. Han hade redan försökt med allt, och jag hade kommit fram till att han inte var att bli av med. Det enda man kunde göra var att ignorera honom. Kanske skulle han ge upp förr eller senare.

Hela mitt liv hade han varit efter mig, den fulingen. Det var som om han var besatt. Ett hopplöst fall av förälskelse, kanske? Han tycktes inte bry sig om alla andra lyckliga själar där ute, utan såg bara mig, en av de få som hade viljan och styrkan att säga emot. Under min livstid steg världens genomsnittsålder med 53 år.

I början var jag bara en själ i mängden. På måfå hade jag blivit dragen ur Dödens onda hatt och blev en av de varelser planerade att dö i en tidig ålder. Men på sjukhuset kämpade jag emot allt jag kunde, och vann. I början använde han sig av de mest brutala metoder för att få tag på mig, men jag lyckades alltid på mirakulöst vis klara mig undan med blotta förskräckelsen. Kan hända att äran inte helt är min egen, utan att jag fick hjälp av någon högre ställd. Vem vet?

Senare bytte Döden taktik. Hans metoder blev slugare och istället för brutalitet använde han sig av list. Han försökte lura mig att ge upp det liv jag så bestämt klamrade mig fast vid. Inte heller då lyckades han.

Jag tror att det var i det skedet han fattade tycke för just mig. Från början hade det varit en sport att försöka dra mig ned med honom, men nu var det inte längre det att få ner mig, utan det att vara i min närhet som betydde något för honom. Han försökte med smicker, blommor och choklad, men inte en chans att jag skulle låta Döden ta mig innan jag ansåg mig färdig med livet på jorden.

”Varför vill du inte följa med mig?” grät han en dag. ”Jag har försökt med precis allt.”

”Så länge jag inte finner dig attraktiv stannar jag här,” väste jag tillbaka.

Det fick tyst på honom, i alla fall för en stund.

I något skede blev jag gammal. Det känns så länge sedan nu. Trots otaliga försök hade Döden fortfarande inte fått tag på mig, men med åldern ansåg jag mig ha uppnått det jag ville som vanlig, dödlig människa. Kanske var det dags att gå vidare? När jag väl bestämt mig krävdes inga större ansträngningar från Dödens sida. Faktiskt var det jag som tog initiativet.

Döden fick mig alltså vid en ålder av 97 år. Vad som hände sedan får du själv ta reda på en dag.

Publicerad i Volt, oktober 2007