Franz

  • Novell: Franz
  • Skriven: Oktober 2012

Franz iakttar ett självmordsförsök och reflekterar samtidigt över sin egen livssituation.

Tänkte han verkligen hoppa, funderade Franz. Hade han någon anledning att göra det?
Fanns det någon anledning att inte göra det?

Folkmassan på gatan började bli stor. Människor kisade upp mot skyn, och det började bli
varmt i trängseln.

Vem skulle reagera om det var han själv som stod där uppe? Vem skulle sakna honom?
Skulle någon av de människor som tittade upp faktiskt bry sig, eller skulle de bara vara
hungriga efter något oväntat och spännande?

Hans fru, Louise, skulle säkerligen sörja honom. Men samtidigt se det som att den ofta
påtalade skilsmässan äntligen blev av. Och hans mamma skulle också sakna honom, fast
bara någon gång ibland. Hon var inte längre klar i huvudet. Han funderade på hur många
gånger Louise skulle få förklara för sin svärmor att hennes son inte längre var vid livet.
Kanske skulle hon tycka den situationen var jobbigare än själva döden.

Barnen skulle också sakna honom, men särskilt Peter skulle kanske inte ta det så hårt.
Han var äldst, levde ett eget liv någonstans långt borta, och kontakten mellan far och son
var sedan länge bruten. Louise talade med honom i telefon då och så, men det blev allt
mer sällan och Peter frågade aldrig efter Franz. Franz gjorde inga försök på att ändra på
det.

Folkmassan flämtade plötsligt till när mannen, som stod på en avsats intill ett fönster
ungefär 20-25 våningar upp, gjorde en hastig rörelse. Men han stod kvar. Det spännande
var ännu inte över.

De skulle sakna honom på jobbet, tänkte Franz. Men mest för att ett arbetsmässigt hål
plötsligt behövde fyllas. Han var ute och tog en öl med några kollegor för ett par år sedan.
Men det var en engångsföreteelse och trots att de andra roat sig flera gånger efter det
hade Franz aldrig följt med. Han var inte bitter, det var hans eget beslut.

Nej, den enda som verkligen skulle bry sig, som faktiskt skulle känna en stor sorg över
Franz död, var Eva. De träffades en gång i månaden, ibland oftare, när Franz lämnade
hemstaden. Den officiella anledningen var arbete – diverse möten, förhandlingar,
nyckelpersoner och kontrakt – men hela familjen visste att det var lögn. Och Franz visste
att de visste. Men varför ändra ett koncept som fungerade, åtminstone på ytan? Ingen
yttrade ett ord om det, och alla eventuella känslomässiga anledningar att göra det låg djupt
begravda. Eller gjorde de verkligen det? De låg kanske snarare och bubblade vid ytan.
Oavsett hur djupt de låg skulle ett självmord nog få fram dem direkt.

Franz tankar avbröts hastigt av höga skrik och förfärade rop. Han sköt direkt blicken
mot skyn, och sökte efter platsen där mannen stått, men fann honom inte. Smällen som
uppstod när kroppen slog i marken och varenda ben i den bröts på en bråkdel av en
sekund var förvånansvärt öronbedövande.

Fan också, jag missade det, var Franz spontana tanke. Folkmassan, inklusive Franz själv,
sträckte på sig och försökte se resultatet av händelsen som just utspelat sig framför deras
ögon. Men sikten var skymd av poliser och bilar och andra människor i massan. Kroppen
var snart täckt av ett svart skynke och det var försent.

Det dröjde inte länge förrän folk började skingras åt, och snart satt Franz i bilen på väg
hem. Maten har kallnat, skulle Louise säga, och Franz fantiserade om det bråk som
väntade runt köksbordet. En fallande man skulle inte vara anledning nog att stå över ett
angrepp mot den andre partnern. Kanske var det dags att ta fram de där sakerna till ytan.
Kanske var det dags för skilsmässan ändå.