Himlen, havet och vindarna

  • Novell: Himlen, havet och vindarna
  • Skriven: 7 oktober 2008

I ett krigshärjat Danmark är Lotte på väg till tant Sara. Men hon fastnar vid en klippkant, där hon genom iakttagelser över havet reflekterar kring sin vardag. En beskrivande, halvfilosofisk text med historisk prägel.

Lotte skulle egentligen gå till tant Sara med nybakat bröd, men nu sitter hon istället på en klint och blickar ut över havet. Brödet ligger insvept i en tygbit vid hennes sida, och tant Sara har hon glömt allt om.

På andra sidan havet skymtar Tyskland. Om man ändå var där borta, i en annan värld, tänker hon för sig själv. Hon dinglar lite med benen, sluter ögonen och lutar sig tillbaka. I ett långt andetag absorberar hon havsluften genom näsan. En blandad doft av salt och fjärran länder.

Skriet från en mås får Lotte att slå upp ögonen. Hon möts av himlen och molnen som ser ner mot henne. De svävar förbi i stilla takt, bekymmerlösa och utan ånger eller tvivel. Tänk vad många platser de har sett och saker de måste ha upplevt, tänker Lotte. Samtidigt lämnar ett rykande flygplan kusten på väg hem till England efter dagens strider. Tar detta aldrig slut?

Lotte blickar åter ut över havet och låter ögonen vandra neråt mot klintens fot. Där nere bryts det annars jämna vattnet, och skummet blandas med grus och stenar då vågorna slår mot landets redan avnötta hörn. Lotte leker med tanken att hoppa, inte av dödsönskan utan av längtan att ge sig ut och leva. Men samtidigt vet hon att det bara är en lek. Hon varken kan eller vill göra det på riktigt, inte ännu iallafall. Dels av rädsla, dels med tanke på vänner och familj. Med tant Sara som är sjuk och mamma Inger som är ensam med fem barn har Lotte inte hjärta att lämna sina nära och kära, åtminstone inte förrän syskonen blivit lite äldre och Tyskarna lämnat dem i fred. Efter kriget, då ska hon ut och uppleva världen på riktigt.

Lotte låter blicken fokusera på fötterna och de slitna skor de bär. Vågorna slår i bakgrunden. De lockar och kallar på henne, men hon vet att hon inte kan följa med dem på deras oändliga resa. I en hastig rörelse som överraskar även Lotte själv sparkar hon av sig ena skon, och beundrar den då den faller mot havet. En dag ses vi på andra sidan, viskar hon. Orden bärs iväg av vindarna från öster.

En segelbåt glider sakta förbi långt ute på vattnet mellan Lotte och Tyskland. Efter sig lämnar den ett spår som visar var den varit, men efter bara någon minut tycks spåret slukas av havet.

Solen glittrar i vattnet då molnen under sin vandring lämnat Lotte ensam på sin avsats. Vinden mojnar och segelbåtens drivkraft tunnar ut. Lotte njuter av värmen och låter ögonen vila på båten, som snart tycks stanna helt med slappa segel och masten pekandes rakt upp mot himlen.

Just nu står det kanske någon där borta i landet på andra sidan och ser åt mitt håll, tänker Lotte. De kan inte se mig och jag kan inte se dem. Men båda kan vi se segelbåten som möter oss på mitten.

En mjuk röst en bit bort får Lotte att vända sig om. En ung soldat och en flicka på Lottes ålder kommer promenerande längs en stig genom skogen. De håller varandra i handen, och han ger henne en öm kyss på kinden. De skrattar och ler, och han viskar något i hennes öra. Men då deras blickar möter Lottes stannar de plötsligt upp.

”Hej,” säger den unga kvinnan, men Lotte vänder sig åter mot sitt Tyskland och låtsas som ingenting. Paret vandrar vidare och i smyg lyssnar Lotte på dem tills deras skratt åter försvunnit bland träden. Lotte ger ifrån sig en djup suck. De är så blinda, tänker hon. De lever i en fantasivärld.

Likväl är det Lotte som sitter ensam på en klint och suckar.

Båten har åter fått vind i seglen och också den har nu lämnat Lotte ensam. Kanske är den på väg söderut, förbi Tyskland och allt elände, ner till ännu mer exotiska platser. Eller också är den på väg hem, till den hamn den så väl känner till.

Lotte låter tankarna vandra, från norr till söder, öster till väster. Där hemma väntar mamma och barnen, och Lotte minns strax tant Sara och brödet. De undrar nog alla var hon håller hus. I en sista djup inandning blickar hon åter ut över havet, mot Tyskland och upp mot solen. Hon ber en stilla bön till himlen, havet och vindarna, innan hon reser sig och vandrar vidare längs skogsstigen.

Annonser