Konstnärinnan

  • Novell: Konstnärinnan
  • Skriven: 2008

Hon doppade penseln i burken med den färg hon ansåg mest lämplig. Den nyblandade färgen var mjuk och åstadkom endast lite motstånd då hon rörde runt med penseln. En härlig känsla, tyckte hon.

Den första linjen var alltid den svåraste. Hon visste aldrig vart hon skulle börja, och slutresultatet blev sällan vad hon ursprungligen föreställt sig. Det hela hängde på det där första draget över duken, resten utvecklades sedan därifrån.

Trots att hon aldrig åstadkommit något hon var nöjd med, något som nådde upp till hennes förväntningar, var hennes målningar kända över oceaner och tillbaka igen. Trots sin låga ålder var kvinnan redan världsberömd. Men hon var fortfarande inte nöjd med sig själv.

Idag var emellertid en annorlunda dag. Hon visste vad hon ville, och hade utvecklats till den grad att hon medvetet kunde forma sina tankar i fysiska penseldrag. Den första vågiga linjen utgjorde den perfekta grunden för alla framtida sträckor, och helheten var på god väg att forma sig.

Varje drag med penseln var en fröjd, en förtrollning. Varje färgklick uttryckte en känsla, och med utomordentlig precision och skicklighet lyckades konstnärinnan uttrycka sina inre förnimmelser. Detta hade aldrig hänt förut. Alla hennes tidigare målningar hade varit resultatet av en rad slumpmässigt utvalda penseldrag, som i och för sig var väldigt vackra att titta på, men egentligen inte representerade konstnärinnans inre personlighet. Visst, man tyckte att hon var begåvad och ytterst skicklig i konsten att förmedla känslor på duk, men de känslor hon själv upplevde då hon såg på sina målningar var inte de känslor hon ville förmedla då hon framställde dem.

Det tog henne timmar innan hennes senaste alster var färdigt. Hon beundrade det med stolthet. För första gången skulle hon få visa världen vad hon egentligen kände, tyckte och tänkte. Hon ville skrika åt alla människorna, och nu hade hon chansen. Hon hade lyckats.

Den färggranna tavlan presenterades för konstnärer, kritiker och rika kändisar en dag i maj, i New Yorks finaste utställningssal. Kulturvärldens alla stora personligheter var där, vissa för att låta sig inspireras, andra – som vår konstnärinna – enbart för att inspirera.

Varför dessa människor var närvarande var dock något konstnärinnan inte brydde sig om. Den magnifika utställningen kunde lika gärna vara fylld av stadens allra fattigaste invånare. Hon var inte ute efter att sälja sin skönhet, endast visa upp den. Och när man tänker efter var hennes nuvarande publik kanske inte den mest ypperliga i detta syfte. En stor del av besökarnas intentioner kunde ifrågasättas. De var inte nödvändigtvis där för konstens skull, utan för deras egen.

Men allt detta var i konstnärinnans ögon obetydligt. Hon var bara glad, nöjd och omedveten. Idag var dagen då världen skulle se hennes sanna jag.

*

En kritikers ord väger ytterst lite i en konstnärs ögon. Tyvärr gäller inte detta konstnärens alla tidigare beundrare: de förlitar sig förvånansvärt mycket på ris och ros. Det finns inget så taktlöst som att öppet säga att man tycker om något som av andra anses smaklöst. Det funkar helt enkelt inte så.

”Den mjuka blomman”, som konstnärinnan döpt sitt alster, var inte alls lika vacker som en ros. Åtminstone inte om man ska tro de inflytelserika kritiker som var på plats den där dagen i maj. ”Hennes mest okryddade verk någonsin,” löd kritikernas ord. ”Ge oss vårt dagliga bröd,” skrev tidningarna.

Konstnärinnan var rasande. Inte för att man inte tyckte om hennes verk, utan för att ingen tagit fasta vid de känslor hon så omsorgsfullt lyckats förmedla. För första gången ansåg hon sig ha åstadkommit något stort, något unikt, men ingen tycktes se skönheten i det hon skapat. Ingen förstod henne.

Samtidigt var konstnärinnan nöjd. De år det tagit henne att nå toppen hade varit slitsamma, men de hade tagit henne en lång väg. Hon hade inga planer på att återgå till den stil som satt henne på kartan. Hon hade lärt sig att hantera och förmedla sina känslor, att åstadkomma något hon själv var nöjd med. Då förlorar alla andras åsikt sin mening.

Att guldet var inom räckhåll var hon medveten om, men om vinsten skulle betyda att hon måste offra sin ära kände hon sig tvungen att säga stopp. En plats bland höjdarna var bara en bonus, inte en nödvändighet. Det var trots allt en vacker målning, tyckte hon och log.

Annonser