Skatten i sanden

  • Novell: Skatten i sanden
  • Skriven: 23 april 2009

En målande berättelse med många djup och bottnar, om en liten flicka som sörjer en förlust på ett sätt som bara barn kan göra det.

En glasskärva blänker till i sandlådan. En liten flicka sätter sig tyst bredvid den. Därborta sitter de andra; ett sandslott har tagit form mellan glädjeropen. De ser henne inte, och hon ser bara glasskärvan. En vacker pärla i solen.

Flickan stryker handen genom sanden, tar glaset i sin hand. Hon vänder och vrider på sitt fynd, leker med glaset som en spegel för solen att visa upp sig i. Hon skapar en solkatt i en pojkes panna, men pojken får en tass i ögat och ser för ett ögonblick inte ens de andra barnen.

Flickan drar fingrarna i sanden, och hittar en glasskärva till. Inom lådans ramar döljer sig en för henne väldigt stor skatt. Inte enbart ett enstaka guldmynt, utan flera mynt i form av vackra, glänsande skärvor.

Med sin nyfunna skatt leker flickan på egen hand. Hon glömmer helt bort de andra vid slottet. Hon skapar figurer med bitarna: en hund, ett lejon, en elefant med stora öron. Lejonet skrattar åt den klumpiga varelsen. Sedan ser han den aldrig mer då flickan på ett ögonblick förstör den.

Där borta dyker flera barn upp, och flickan påminns åter om de andras närvaro. Slottet växer medan flickan ensam leker med resterna av något som en gång var helt. I sina drömmar raserar hon slottets ståtliga sandtorn, men i verkligheten vågar hon inte lämna sin trygga skatt. Gör hon det riskerar den att försvinna, och då är det bara hon och hela sandslottets elaka befolkning kvar i sandlådan. Det är bäst att inte ta risken.

En pojke vid slottet på andra sidan sandlådan stirrar på flickan. Hon möter av en olyckshändelse hans blick, och tänker hastigt att han troligen är arg för solkatten hon tidigare placerade i hans panna. Hon ser hastigt ner i sanden igen.

Flickan skapar nya mönster och figurer. Skärvorna blir till en strand, ett träd, en skog, ett hav. Ett alldeles eget drömslott, med en liten prinsessa som bor där tillsammans med världens vackraste drottning och den mäktigaste kungen i världen. Kungen jagar bort de elaka barnen för att skydda prinsessan, precis som flickans pappa skulle ha skyddat sin dotter. Prinsessan är lycklig med båda föräldrarna vid sin sida, och slottet i bakgrunden. Flickan viskar en stilla önskan.

En kvinna, som är flickans verkliga drottning, sätter sig på sandlådekanten. Hon stryker sin hand genom flickans långa, blonda hår utan att säga något, och flickan fortsätter pilla med glasbitarna utan att se upp. Ett sorgset men ömsesidigt samband mellan mor och dotter hänger i luften.

”Akta så du inte skär dig,” säger kvinnan som för att få igång ett samtal. Allt hon vill är ju att hennes dotter ska vara glad. Flickan ser fortfarande inte upp från skatten, och mamman blickar mot himlen och suckar djupt.

”Jag saknar också pappa,” fortsätter kvinnan, men blir sedan tyst en stund igen. ”Varför går du inte och leker med de andra barnen?”

Egentligen har kvinnan redan gett upp – sorgen tär även på henne. Och trots att hon vill sin dotter väl orkar hon inte knuffa på.

”De är dumma,” mumlar flickan tyst, kanske mest för sig själv. Hon har skapat en häst, men allt mamman ser när hon tittar ner är splittrat glas.

”Du ska se att allt kommer bli bra snart,” avslutar kvinnan innan hon ger sin dotter en kyss på pannan och reser sig igen. Även hon talar kanske mest för sig själv. ”Allt kommer att bli bra.”

Först när kvinnan gått lyfter flickan blicken, men hon kisar när solen blir för närgången. Hon låter den inte lysa i hennes ögon, trots att den så gärna vill komma in.

Pojken vid slottet stirrar fortfarande. Flickan önskar att hon åter var osynlig, men han ger sig inte. Med kvinnan åter ur bilden är flickan ensam kvar med enbart sin skatt att klamra sig fast vid. Men varför sitter han bara där? Kom hit då och få det överstökat, tänker flickan.

Flickan återskapar kungen och drottningen i sanden och sitter en stund och betraktar dem. Sedan bestämmer hon sig för att det är dags att lämna sandlådan. Pojken tycks ändå inte göra annat än att stirra på henne, och de andra barnen ser henne fortfarande inte. Hon strör sand över kungen och ritar ett hjärta över honom. Drottningen samlar hon ihop och lägger i fickan.

Flickan reser sig och börjar långsamt gå tillbaka till sin mamma, som sitter med en tidning i gräset en bit bort. Pojken följer henne med blicken. Mor och dotter packar ihop sina saker, och hand i hand lämnar de i tystnad sandlådan bakom sig. Ju längre bort från sandlådan de kommer, desto varmare känner sig flickan inombords. Allt kanske inte är så farligt trots allt. Allt kommer att bli bra.

Pojken reser sig så snart de är utom synhåll och beger sig till andra sidan av sandlådan, där flickan suttit. Han står en stund och tittar på det hjärta hon lämnat efter sig. Sedan suddar han försiktigt ut det med handen, och samlar ihop de glasskrävor flickan begravt. Han vänder sig och ser åter åt det håll flickan och hennes mamma försvunnit, men återvänder snart till slottet och de andra barnen, och börjar pynta de ståtliga sandtornen med vackra glasskrävor som glänser i solen. En riktig skatt.

Annonser