Dagen då jag skämde ut mig inför Martina Haag

  • Krönika: Dagen då jag skämde ut mig inför Martina Haag
  • Skriven: 28 september 2009

”Tack för att ni satt kvar,” avslutar Martina på sitt busiga, lite fnittriga sätt.

Vi i publiken applåderar åt författaren och krönikören som precis underhållit oss med uppläsning av sitt senaste alster. Det är bokmässa, fullt med folk och kända ansikten överallt.

Jag vill självklart ha en bild med hem och fingrar på kameran i knäet. Men det är dags för boksignering, och Martina försvinner snabbt ner från podiet och in i folkvimlet. Inga problem, tänker jag. Jag beger mig bara bort till signeringen och knäpper av en bild medan hon intet ont anande samtalar med ett fan. Det har hon säkert inget emot.

Vid Piratförlagets monter står Martina bakom en disk, omgiven av flera exemplar av sitt eget ansikte. Jag ställer mig lite diskret vid sidan om, tar sikte och trycker av. Attans, dåligt ljus! Jag leker lite med inställningarna och tar ett kliv närmare för att få en bättre vinkel. Trycker av igen. Processen upprepas, och plötsligt ser jag Martina snegla lite åt mitt håll.

Oj, tänker jag, jag måste se idiotisk ut. Hon kommer ju tro att jag är någon äcklig stalker, någon som besatt förföljer henne. Så kan vi inte ha det, något måste göras!

Då får jag en snilleblixt: ge henne en kram! Visa att du är en trevlig kille som hon inte behöver vara rädd för. När hon precis signerat färdigt en bok och glatt vinkar till sig nästa i kön ser jag min chans.

”Ursäkta, skulle jag kunna få en kram av dig?” frågar jag när jag med ett stort leende träder fram till disken. Martina går med på förfrågan, men måste ha blivit förvånad över mitt plötsliga framtågande. ”Som om det inte vore nog med fotandet, nu vill han bli fysisk också!”

Mitt under kramen inser jag vad hon måste tänka. Fort, kom på något kvickt! Säg något för att rädda situationen!

Då får jag min andra snilleblixt: ”Vet du, du är den enda anledningen till att jag kommit på den här mässan,” utbrister jag och skrattar högljutt.

Martina ryggar tillbaka och skrattar lite osäkert. Dumskalle, tänker jag. Av alla idiotiska saker jag kunnat dra till med, varför sa jag just så?

”Men, ehm, tack så mycket,” säger jag, fortfarande överdrivet leende, och gör det jag borde gjort för länge sedan. Jag vänder mig om och lämnar den stackars överrumplade Martina bakom mig. Jag ser mig inte ens om när jag går där ifrån. ”Usch vad pinsamt” är allt jag tänker.

Den amerikanska komikern Ellen Degeneres sa en gång i en av sina shower: ”Många människor kommer fram till mig och vill krama mig, men jag vill inte krama många av de människorna.” Precis så kommer det troligen att stå i Martina Haags nästa krönika. Och då ska jag stolt hålla upp ett exemplar av Aftonbladet, peka på texten och säga: ”Den där idioten hon berättar om, det är jag det!”

Annonser