Geocaching i resterna från ett krig

  • Artikel: Geocaching i resterna från ett krig
  • Skriven: 9 maj 2010

Jag står mitt i den lilla byn Nahorevo strax utanför Sarajevo, Bosnien. Framför mig tornar ett minnesmärke upp sig, som vittnar om ett krig som slutade för 15 år sidan. Till höger leder en liten väg ner i en dal, för att sedan slingra sig upp på toppen av Bukovik några kilometer bort. Där ligger sedan år 2004 en liten burk gömd, och det är mitt mål att hitta den. Det ska bli min första geocache i Bosnien. Men hur långt kan man gå i ett land där ett etniskt krig fortfarande lever kvar i luften, och landminor är ett av många exempel på kvarvarande faror?

Geocaching är ett fenomen där folk gömmer burkar av olika slag ute i naturen och i städer. Koordinaterna till gömmorna publiceras på nätet, och vem som helst kan ladda ner dem till sin GPS. Sedan är det bara att ge sig ut leta. När en burk hittas öppnar man den, skriver ner namn, datum och kanske ett meddelande på en papperslapp som finns i burken, och lägger sedan tillbaka gömman på sin plats för efterkommande att hitta.

I Sarajevo och på bergen kring staden finns nio sådana burkar. Stockholm respektive Göteborg huserar jämförelsevis flera hundra vardera. Jag befinner mig med andra ord i ett land som fortfarande hämtar sig efter det krig som slutade 1995, och den belägring där befolkningen i Sarajevo bombarderades varje dag i tusen dagar av Serber som satt sig på just de berg som nu omger mig. Geocaching är inget man känner till här. Men att hobbyn existerar alls ger ändå en inblick i att landet utvecklas.

En rädsla för landminor

När jag står där bredvid minnesmärket tvekar jag en stund. Ska jag verkligen fortsätta? Som turist är landminor en av de första saker man varnas för, och berättelser om både lokala och turister som trampat på kvarglömda sådana åratal efter att kriget slutade ekar i mitt huvud. Men jag litar på personen som lagt ut geocachen, och blir jag tvungen att gå utanför befintliga stigar kan jag ju alltid vända om, tänker jag och börjar traska.

Vid ett tillfälle, innan jag lämnar byn och äntrar vildmarken, stannar jag och pratar med en familj som sitter i en trädgård och äter mat. Vilken är bästa vägen till toppen? Och är det verkligen säkert att gå där? På knackig engelska lyckas en äldre man få fram att det finns något jag bör akta mig för. Landminor, frågar jag. Han skrattar. Nej, vildsvin. Vi befinner oss någon kilometer för långt från Sarajevo för att landminor ska vara ett hot.

Men hans ord lugnar mig inte. Nu har jag istället två saker att akta mig för.

Vilsen bland vildsvin

Det första jag gör efter att ha lämnat byn bakom mig och börjat bestigningen av Bukovik är att gå fel. Istället för att fortsätta på ”huvudvägen”, som i praktiken består av två knaggliga grusbelagda hjulspår, hamnar jag på en mindre stig som leder bort från skogen och ut på en öppen mark. Jag fortsätter, men inser snart att stigen svänger av och att jag är på väg i fel riktning. GPS:en pekar norrut, jag går istället mot sydost.

Jag når till slut en bäck där stigen tar slut. Men istället för att vända om och hitta rätt väg väljer jag att följa bäcken norrut. Värmen gör tanken på en längre promenad tillbaka ofrestande. Landminor eller ej, en stig upptrampad av djur får duga som säkerhet.  Men den äldre mannens ord om vildsvin återkommer istället.

Ett ljud får mig att stanna till. Jag söker med blicken efter rörelser, och börjar fundera på lämpliga träd att kasta mig upp i. Men allt är tyst igen. Jag tar ett kliv framåt och kvistarna knastrar under mina fötter. Ljudet kommer tillbaka, kanske tjugo meter bort. Men jag se fortfarande inget. Jag for känslan att vi båda väntar ut varandra.

Okej då, tänker jag, jag vänder väl då. Långsamt backar jag tillbaka, och några minuter senare är jag tillbaka på stigen igen.

Mot toppen

Efter lite velande fram och tillbaka stöter jag på en man som står och kissar vid sin bil. Hur han har fått upp bilen ända hit upp, med endast de knaggliga hjulspåren till hjälp, är för mig ett under. Men där står han i alla fall, och vänder sig generat om när jag kommer gående. Jag låter honom bli klar och beslutar att konfrontera honom om bästa vägen upp.

Utan att kunna mer engelska än ”no english” lyckas mannen berätta för mig att han äger ängen bredvid oss, att han bor i en liten stuga en bit bort, att han har två hundar som han älskar och att jag kan få gena över hans mark på väg mot Bukoviks topp. Vi skrattar till och med, och hans glädje gör den kommande klättringen lättare. Jag tackar och fortsätter, och hamnar snart på rätt stig. En snirklig och brant sådan, men jag ler nästan hela vägen upp åt mannens smittande glädje.

Värmen gör sig dock påtaglig, och vattnat jag har med mig går snabbt åt. Dessutom böjar mörkrets fall närma sig i och med mina felsteg och bortödslad tid tidigare. Det är inte sällan jag får stanna och vila upp mig för att orka bestiga några hundra meter till.

En geocache – fantastisk utsikt

Några timmar efter start når jag slutligen mitt mål. Här är berget kalt och täckt av gräs. En ensam buske växer en bit bort, och under den hittar jag det jag söker: en liten glasburk med en loggbok, penna och några bytessaker i. Bland annat ett metallmynt med loggan från ett förband inom amerikanska militären. Ironiskt, tänker jag, då det var med just amerikanernas hjälp som det blev slut på kriget och freden än i dag upprätthålls.

Jag läser vad andra har skrivit i loggboken. Utsikten hyllas, likaså den aningen kämpiga vägen upp. Folk från bland annat Ungern, Portugal och Sydafrika har varit på plats. Men det är ingen välbesökt bergstopp och geocache. Endast sju namn står skrivna i loggboken.

Jag lägger till ett åttonde, vilar en stund i gräset, och börjar sedan min färd neråt, tillbaka till Nahorevo och Sarajevo. Det är få svenska geocacher som kan slå detta äventyr.