USA 2016

I woke up in a cliff side cottage high above the Pacific ocean, along Highway 1 on the American west coast. The sun was shining as I showered with the bathroom balcony door open and a mist rolling in beneath me. The view was spectacular, and this very magical moment was one of many highlights of what can only be described as a once-in-a-lifetime trip.

Post Ranch Inn, as the 5 star cottage collection was called, was one of multiple 5 star stops along our LA to San Francisco road trip. We arrived at the hotel the evening before, checked in via the tree house style reception and was driven to our cottage on the cliff while the staff parked our rental car.

I want to point out early on that I did not ask for any of this. When I travel, I stay in cheap hostels and eat at McDonalds, and I’ve made it clear to my travel companion many times that I would be equally happy to travel with him that way. The luxury is his choice.

That said, I’ve enjoyed the pampering immensely. I’m not accustomed to 9 course dinners with accompanying wine pairing that on its own costs more than I would pay for an entire meal, drinks and all. My companion, Robert, travels in style. And we did have a system: he paid the bill, I tipped. With 15-20% the tipping alone would end up above my usual budget, but considering the amazing return I got for my money, I wouldn’t dream of saying no to that deal.

Still, it was a bonus, not a requirement. He knows that, and I hope everyone who knows me understands that too.

01-salt-lake-city

Indians and Mormons in Salt Lake City

Let’s backtrack a bit. My US holiday began about a week prior to our tree house retreat as I took off from Heathrow airport. The first destination: Salt Lake City, Utah.

My first few days would be spent alone. Robert, who’s from Sydney, would meet up with me in Las Vegas. Knowing very well what luxury lay ahead, I decided to spoil myself from the get-go. Rather than booking the usual hostel dorm I went with an Airbnb alternative. I found a marvelous, hippie-style house in central SLC. Despite the cool house the area was poor. So poor in fact that I completely understood why so many voted for Trump – more on the election later on as I happened to be in America when the chock results slowly unraveled. The house had quirky decor, an awesome living room, a large bedroom and a cute old style kitchen that I never used.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Plus, it was within walking distance to the famous Mormon temples and the head offices of LDS. This district would be my first destination, and my first American experience since 2007.

The temple area is incredibly pretty, and wealthy. You can tell that this religion has some serious money. As I walked among the conference buildings and offices, I couldn’t help but feel that something is wrong. Who benefits the most from this money? I doubt it’s the common Christian. Should money and religion really go hand in hand like this?

The young Mormon girls who worked at the visitors centers (yes, plural) seemed thrilled though. Their eyes lit up as they talked about their beliefs. Part of me was genuinely interested. I had no interest in joining their religion, but really enjoyed the chat.

On a side note, one of the massive Mormon buildings were used for the Winter Olympics opening ceremony.

I finished my first day with some shopping, slept off the jetlag, and forced myself to get up the next day to hike in the opposite direction: to ”the living room”, a hilltop platform with a stunning view of the city. The sun was shining and though the city was covered in either fog or smog – I couldn’t tell which – I met some wonderful people on the way up who I joined forces with as we pushed each other to continue all the way. We were rewarded with the view and great company.

I even passed an indian village replica.

On another side note, on the way to the hills I passed a high school that looked oddly familiar. I stopped to take pictures of the American football field. A typical US high school, I thought, that must be why I recognize it. It was only a day later that I found out that I had walked right into the school in which they filmed High School Musical. What are the odds, considering how many high schools there must be in America and the fact that the movie is set in Albuquerque, not SLC?

02-las-vegas

Big Win in Las Vegas

I Uber’ed my way to the airport and flew off to Vegas, the city of sins. My pre-set gambling limit: $100.

I reached the lobby of Bellagio early evening. The darkness had fallen and my very first view of the Strip was from the back seat of a car. It was exactly as I’d imagined it, with neon lights and crowds packing the sidewalks.

Bellagio itself is a luxury resort and casino, opened in 1998. Waiting for my travel companion I spent the evening roaming the casino floor and the many luxury shops. I saw the famous fountain display out front for the first time of many to come in the next few days, and I particularly enjoyed the fake indoor garden, halloween themed at this time of the year.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I was sitting in the lobby as my friend from Australia arrived. A loving reunion as we hadn’t seen each other in months. And though we both knew it would probably be even longer until next time once this trip was over, that wasn’t something we cared about now.

A quick check-in later and we watched the fountain show again, this time from our window on the 25th floor. To the right: a copy of the Eiffel tower. Next to that: a massive billboard with Celine Dion on it.

We had wanted to do a proper show: Celine Dion, Brittney Spears or Jennifer Lopez. None of them performed on a Sunday night. Instead, we ended up watching the second highest rated show in all of Vegas: Carrot Top, a comedy show that I had to practically drag my friend to (this time, I paid). He loved it, we laughed so hard. For reference, Carrot Top had a solid 4.9 rating for years in a row. Celine had a 4.7, and Brittney was down at 3.-something. Only one other show was higher rated than Carrot Tops comedy act, and that was a strip show.

Gambling

I never came near my spending limit. I always say slot machines are for suckers, but there was one machine in particular I was looking for: Ellen Degeneres’.

We finally stumbled upon it just before our Carrot Top show was about to start. ”Quick, just one spin!” And boy am I glad I took the time! That very first bet, very first spin at the lowest level (a few cents) I won $240. I immediately cashed out and rushed to the show. For my friend this may have been small money, but for me the win was huge.

On our last day in Vegas, I went on to win $100 on Black Jack. Though despite these winnings, I probably lost most of it as a whole as the slot machines turned out to be incredibly fun when you play them with friends and not alone 🙂

Thank you Ellen 🙂

03-los-angeles

Los Angeles

We long debated whether to drive or fly to LA. We ended up flying to save time and as we had a three day road trip ahead of us anyway. Over a famous, fattening Vegas buffet we also made the last minute decision of skipping Grand Canyon. It may be unique and pretty, but it’s also just ”yet another natural phenomenon”. Robert had been there before and I was sick of natural wonders. Still am. I’d rather spend the hours it would take to drive there exploring actual Vegas, something that to me is even more fascinating.

20161107_222046-768x1024LA had multiple appeals to me: first, I was expecting a huge city a’la New York or Shanghai. Second, most of the many Youtube celebrities I follow online have been there at one point or another. Some even live there. I don’t care about the people listed on the Walk of Fame nearly as much as I do about my Youtubers.

Needless to say, I didn’t meet any Youtubers. I did, however, stumble upon the only star I really wanted to see: Ellens. It turned out to be literally right outside our hotel lobby. It was the very first star I even glanced at. What are the odds?

We stayed at a place called W Hollywood. Never heard of it, but we could see the Hollywood sign from our room (which was more like an apartment, with a cool rounded sofa in the living room) and with Ellens star just outside it was naturally centrally located. After we woke up the next morning we spent a few hours by the rooftop pool. Sweet!

Venice Beach & Santa Monica

My favorite part about LA – which by the way didn’t live up at all to the ”large city feel” I was expecting – was by far Venice Beach! I knew it from movies, of course, and I loved the fact that it felt like a hippie paradise.

We took an Uber from the hotel to the beach and walked from the Venice canals to the Santa Monica pier. Randomly, we saw this 8 year old girl who was an amazing skateboarder. After I returned from America I saw her again: in a 60 second documentary that one friend posted to another friend on Facebook. How random is that?

After this shocking experience to Robert (the hippie walk, not the girl… although now I’m teasing him needlessly), he indulged in some shopping as the sun set over the city, and we finished the day with dinner in a real American style Christmas-decorated outdoor shopping area. Pretty neat!

Day 7. It was time to collect our car. I was expecting to rent it as this is our usual deal; he does accommodation, I do cars. But Robert had already booked one in order to go with something fancier: a sports car! The lady at the rental company brought us the sad news: they no longer had it available. Instead, she made a big deal out of how she would upgrade us to a more expensive (and much nicer for long distance driving) category. What did we end up with? A freakin’ Volvo XC60! That (or something similar) is what I always drive in Sweden. No fancy sports car for us, but at least it was comfortable 🙂

Before leaving LA in the evening we had a few more things to do in the city, now that we had our own car: First, we drove to the Griffith observatory. From here you have a great view of both the city and the Hollywood sign.

Then, we drove to the other end of town to see Roberts uncle. On his moms side of the family, he’s from LA. We even went to see his grandparents graves, which I had no idea were in LA.

Next, on our way back to the city, we took a detour north to Burbank and Universal Studios. Again, I had one goal only: to circle Ellen Degeneres. No idea if she was working at that hour, and we never did a tour or anything like that, but at least now I can say I’ve been outside 🙂

Finally, we drove west and got to see Sunset Boulevard literally in the sunset, plus the magnificent houses of Beverly Hills just before it got dark.

04-santa-barbara

Luxury Beach Clubs & Spanish History in Santa Barbara

Our final destination for the day: Santa Barbara.

And this is where the trip got truly luxurious. Santa Barbara turned out to be a very Spanish-looking town that I had never heard of. Apparently it’s dubbed the French Riviera of America. It’s a bit further from LA than Malibu, a place I probably only know of because I’ve watched too much Two and a Half Men.

In Santa Barbara we walked along the beach, visited the Old Mission, and spent some time in the complimentary beach club of the resort we stayed at. This is the kind of place rich people go on honeymoons to. In fact, a lovely old lady I chatted with in a shop was surprised we stayed there as part of a road trip. ”You certainly travel in style,” she said. ”Always,” I replied without thinking.

Our room was a bungalow. The resort was a jungle. There was a putting field and little paths here and there. And the beach club with pool and jacuzzi was amazing.

05-north

The Drive North & Post Ranch Inn

As the coastal and scenic Highway 1 made a slight right turn past the mountains we were on our way North-West, toward San Francisco. We made a few stops, including the pretty harbor in Morro Bay, and shortly after was where we encountered a problem: we were out of gas. The car told us we had 70 miles left in the tank, plenty to get to the next gas station, but in reality that number dropped by 10 miles per actual mile. Perhaps it was the steep and curvy mountain roads. Perhaps it was my driving. Regardless, we had to make a decision: keep going and hope we make it, or turn back for a few miles extra along the windy roads?

We ultimately decided on the latter, which was a life saver! We may have lost half an hour, but at least we never had to call for roadside assistance.

The evening got a lot better as we arrived to Post Ranch Inn, the incredible place I described at the very start of this post. We got slightly drunk during the nine course dinner and spent the rest of the night in one of the two private, heated (almost too heated) outdoor infinity pools. Nearly full moon (this was just a few days before the hyped but disappointing super moon) and nice Pacific coastal weather.

Detta bildspel kräver JavaScript.

06-half-moon-bay

Finding Dory & The Ritz-Carlton Half Moon Bay Resort

Robert, who has been to most of all of these places before, had one request: The Monterey Bay Aquarium, featured in Finding Dory. I love that movie, so I was instantly up for that idea!

It was just a short drive from Post Ranch Inn and as we left the mountains behind I loved the little city of Monterey. The street outside the aquarium was touristy but cool. The aquarium itself, on the other hand… next to the lack of sports car, the only disappointment on this otherwise fantastic journey.

It’s not as big as in the movie. Sigourney Weaver does not voice anything. And it was PACKED with children. The otters were incredibly cute though!

We continued north after lunch time to the final stop before San Francisco: The Ritz-Carlton resort in Half Moon Bay. A large Scottish-themed golf ranch! Pretty cool, especially as it was enveloped in mist pretty much the whole time we were there, except luckily when the sun set to the tunes of a bag pipe, a daily tradition apparently.

Speaking of mist. By this time, the US election was already over. Other than the presidency each state voted on some more local laws as well. One of the more hyped ones in California was the legalization of marijuana. It passed. The mist followed. The jokes wrote themselves.

President-elect Trump

I have to talk about Donald Trump before we reach the final chapter of this rather long post! 😀 I have understood his appeal the same way I have understood the appeal of ”Sverigedemokraterna”, a racist but big part in Sweden. I GET why people vote for him. I would never do it myself because it goes against so many fundamental points, but if you are in a situation where you despise the current state of the government, you have a natural tendency to overlook such fundamental flaws in hopes of change. It’s why people voted for Obama, and it’s why people voted for Trump this time around.

I was surprised to see how many Americans really hate Obama. In Europe, we are brainwashed by the media to believe that he is the hero of America. He did a lot of good and he is very articulate and down to earth. This is the side we Europeans are exposed to. But digging deeper, it turns out he failed on a lot of national matters and election promises. I was shocked by the state of American roads. Of course I don’t know the entire country but from what I saw in Utah and California (in Nevada, I never left the strip), the roads suck. And the poverty, especially in Salt Lake City… Crazy!

On top of that, the hatred for Hillary and her past missteps is bigger than I could have imagined. Pretty much everyone I spoke with – and there were quite a few as I’m quite interested in these things – had the point of view that while Trump says a lot of incredibly dumb shit he hasn’t acted on (most of) it. Hillary on the other hand has a very rocky history, at least in the eyes of the American people. One Mexican woman even told me she could never stand behind a woman who lets her husband cheat on her like that. That particular woman cast her vote on a third option, because her heart told her she couldn’t stand behind either of the two main candidates.

Another Mexican woman surprisingly voted for Trump. She firmly wanted to believe that Trump is all words in terms of his racism, and that when it boils down to it, he will deliver on his promises to make America great again for all citizens. That’s how bad the Hillary-hate is.

07-san-francisco

The Final Days in San Francisco

Alright, let’s bring this trip home. After the misty-sunset-bagpipe-golf-ranch we only had a short drive through San Francisco suburbs before we hit the city. And what a city! We drove straight up on those steep hills and for once I was happy I wasn’t driving stick.

Just like LA though, SF is not tall. There’s a small economic center but no beautiful skyline. We did take a ferry though, from where we could properly see the city, to a town north of the bay. From there, we biked across the Golden Gate bridge. Another bucket list experience that I’ve dreamed of ever since the music video for Love Generation by Bob Sinclair came out.

After our afternoon bike ride, the sad moment had arrived: it was time to part ways. We did this in the lobby area of the hotel we were staying at. It was surprisingly quick and a bit sudden as we had two Ubers arriving: one that would take Robert to the airport, and one that would take me to an Airbnb, my final stay of this trip. I had one more day left before flying to LA and back home to London via Minneapolis.

Those last days are a bit blurry. I walked around the west beach of the city and the Golden Gate park. Exhausted after two weeks of non-stop new experiences and emotions.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I honestly don’t know how to finish this post. Instead of writing something clever, I will encourage you to scroll back up and carefully go through all the photos once again. They say a lot more than words can ever express.

At the same time, they say nothing. Nothing about the emotional roller coaster a trip like this is. Nothing about what it feels like to stand on a terrace in the mountain watching the mist roll in over the Pacific ocean far beneath you.

This has been a trip I will never forget.

20161104_160916-1024x34020161110_111435-1024x31820161110_123433-1024x16720161111_180244-1024x20720161110_172316-1024x18120161110_161339-1024x31220161111_103518-1024x15120161111_170816-1024x42820161112_172828-1024x415

Sydney

DSC_3899Sydney. Staden som jag hade NOLL förväntningar på, för alla jag frågat har sagt att Melbourne och Brisbane och till och med Perth är bättre, och att Sydney är överskattat. Och tur var väl det, för utan förväntningar blev det en riktigt positiv överraskning.

Miki och jag flög dit under fem dagar. Vår gamla London-rumskamrat Melanie (aka. Mel) från Tyskland var där, som assistent på filmningen av Tysklands Nästa Top Model. Vi tajmade såklart vår vistelse därefter och det blev först en kväll på en brittisk pub, sedan en kväll med kortspel på Mel’s hotellrum.

DSC_4596Under dagarna blev det många äventyr, och de roligaste är såklart de mest otippade. Förutom modellerna från TV-showen – som vi hängde med på Bondi Beach – råkade vi ta oss in på operahuset och träffade Nigella Lawson (med ”träffade” menar jag att vi smygfotade henne när hon signerade böcker). Dörrarna var egentligen stängda, men det var fullt med folk därinne som köade för att hälsa på Nigella. Någon såg oss genom fönstret och öppnade en sidodörr. Vi behövde en toalett och hittade en i ena änden, där det var helt folktomt. En vakt visade oss tillrätta, men vi var ju inte ens där för Nigella så vi gick förbi hela kön och ut genom huvuddörren.

En dag hyrde vi bil lite halvspontant och åkte till Jenolan Caves, ett häftigt grottsystem tre timmar utanför stan. Jag körde – äntligen!

Vi såg vilda delfiner längs kusten, shoppade i centrum, och tog färjan till Manly Island. En fin utsikt över Sydney Harbor och med en strand som var bättre en Bondi.

DSC_4386En kväll träffade vi Rashida, en tjej från Sydney som jag träffade i Filippinerna i december. Det blev drinkar utanför operahuset. Och en kväll hamnade vi av en slump på en dragqueen karaoke-show på en pub.

Sydney är min nya favoritstad i det här landet, vilket gör mitt kommande beslut allt svårare. Nästa vecka tänker jag flytta från Brisbane för att söka jobb någonstans. Det enda jag vet med säkerhet är att jag inte vill bo i Brisbane. Men var istället? Perth, Adelaide och Darwin är på listan, men nu har Sydney smugit sig in också. Vi får se vilken flygbiljett jag bokar i slutändan…

Pride & Taylor Swift

Förra året hade jag turen att vara ledig under Pride-paraden i London. Så även i år! Jag hade dock inte tänkt gå eftersom det var så mycket som hände i stan just den dagen, men jag hann med en timme tillsammans med Miki och Melanie från huset, Jabbey som bor i Soho precis där paraden hölls, Aaron som Miki och jag träffade på en nattklubb en gång, och Aarons pojkvän.

Strax efter att paraden börjat var jag tvungen att rusa över till Hyde Park. Ella, tjejen jag åkte till Island med, är Taylor Swift-fantast men biljetter till konserten ”British Summer Time” – som förutom huvudnumret Taylor Swift även inkluderade Ellie Golding och min favorit John Newman – gick bara att köpa två och två. Hon frågade om inte jag ville med. Jag är inget stort Taylor Swift-fan, men de övriga akterna och det faktum att det var utomhus i Hyde Park gjorde att jag sa ja.

Och vilken kväll det blev! Synen av 65 000 pers när solen går ner över Hyde Park: oslagbar! Vi hade dessutom ”priority entrance” vilket betydde att vi fick platser längst fram vid staketet! Platserna närmast scenen var reserverade för några tusen VIP-biljetter, vilket vi inte hade, men vi kom så långt fram man bara kunde bland de övriga biljetterna – 60 000 pers stod alltså bakom oss.

Själva concerten var världsklass, åtminstone Taylors. Det var allt för tydligt att de övriga akterna bara var där för att fylla ut tiden. De tackade alla Taylor Swift för att hon bjudit in dem.

Jag fick dock ökad respekt för Taylor, som ju har en lite mesig image riktad till tonårstjejer. I stort set hela spellistan hon körde var låtar från hennes senaste album, 1989, som har ett betydligt vuxnare sounds. Det var mycket halvnaket på scenen och en låt hade till och med Fifty Shades of Grey-tema där Taylor hade en piska och hennes dansare lydde hennes order. Allt detta utan att gå för långt – publiken bestod av allt från killar i min egen ålder till barnfamiljer.

Det som verkligen imponerade mig var dock hennes mellansnack. Hon lyckades pricka in varenda tonårstjejs känslor i publiken när hon pratade om kärleksbekymmer och vad det innebär att växa upp. En tjej bredvid mig vände sig gråtandes om till sin kompis och sa: ”She’s such an inspiration!”

Varende recension jag läst efter konserten gav 5 stjärnor, och samtliga påpekade att Taylor lyckades med allt detta utan att det blev smörigt, mesigt eller för mycket. Få stjärnor kan fylla en scen så som Taylor gjorde och tilltala en så pass bred publik.

Det blev en del filmande under dagen. Paraden och konserten summeras nog bäst genom denna video:

Klassfest i Danmark 2015

fotor_WP_20150406_034(4)

Det är nästan tio år sedan jag slutade nian. Då blev det återföreningsträff i Sönderborg 😀

Jag tog en veckas semester över påsken och bokade biljetter till Köpenhamn och Sönderborg. Jag får erkänna att jag strax innan resan ångrade beslutet – det fanns så mycket mer jag hellre skulle vilja göra med sju semesterdagar än att åka till Danmark under en tid då alla är upptagna med sina familjer.

Men jag kan med glädje säga att det blev en fantastisk semester!

WP_20150402_005Med Caroline i Köpenhamn

Jag landade på Kastrup på förmiddagen den 1 april. Camilla, en dansk exkollega från Star Tour/Fritidsresor-tiden i Thailand, mötte upp mig på flygplatsen och vi tog tåget in till stan. Caroline väntade på oss på ett fik på centralstationen.

Sova skulle vi göra hos två andra exkollegor: svenska Rasmus och hans flickvän, danska Maja. Både känner jag från Mexiko. Maja var tyvärr bortrest. Rasmus, Camilla, Caroline och jag gick ut och åt lunch.

På kvällen skulle Camilla till Holstebro men danska Kristine, som vi firade nyår med på Lanzarote och som besökte mig på Rhodos, dök upp. Vi satt och pratade och spelade frågespel hemma hos Rasmus.

WP_20150401_005Köpenhamns trendiga barer

Dagen därpå spenderade Caroline och jag kvalitetstid tillsammans. Sovmorgon följt av en långpromenad genom stan. Shopping, tänkte vi. Nej, sa danskarna. Ströget – Europas längsta shoppingområde – var helt stängt under påskdagarna. Flaggor var på halv stång. Är Jesus död ska man inte vara glad!

Det blev istället sightseeing och mycket tid på fik, vilket passar oss båda perfekt.

Rasmus och Majas lägenhet.

Rasmus och Majas lägenhet.

Sent på eftermiddagen träffade vi norska exkollegan Astrid, som nu jobbar på SOS Internationals huvudkontor. SOS hade jag mycket att göra med på Guide Online, och Astrid hade en hel del historier att berätta.

På kvällen åt vi middag på en sushirestaurang som Astrid bokat bord på. Svenska exkollegorna Adam och Jennifer dök upp, tillsammans med Rasmus, Astrid, Caroline och jag själv. Ett kärt återseende, och ironiskt att ingen av oss var danskar.

Vi fortsatte till en mysig bar de andra gick till då och då, och därifrån till nyöppnade Bar 25 som tydligen är en av stans trendigaste. Många trevliga samtal blev det!

Flyget mot Sönderborg - otroligt mycket benplats när man flyger Air Alsie. Notera sponsringen av Danfoss.

Flyget mot Sönderborg – otroligt mycket benplats när man flyger Air Alsie. Notera sponsringen av Danfoss.

Sista dagen i Köpenhamn spenderade Caroline och jag ytterligare tid på fik och till fots, och vi hann med danska filmen Skammerens Datter, baserad på en bok Caroline läste när vi bodde i Danmark. Det var lite sorgligt när vi packade ihop och lämnade lägenheten.

Sent på eftermiddagen gick Carolines tåg till Linköping och mitt flyg till Sönderborg. Det var vemodigt att se henne lunka iväg mot sin plattform när jag stod och väntade på tåget mot flygplatsen.

Första kvällen i Sönderborg – fest!

Flygresan är bara 30 minuter lång och jag hade bra utsikt över Öresundsbron när jag lämnade Köpenhamn och Sönderborg när vi landade där. Blev nostalgisk direkt!

WP_20150403_025Jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig på kvällen. Jag visste att det skulle bli påskmiddag med min gamla klasskamrat Rasmus, hans flickvän och några av killarna från klassen. Vi körde direkt från flygplatsen till Martins hus i Ormstoft. Där var det uppdukat och flera flickvänner och ett par jag inte kände var där.

Lite halvnervöst satte jag mig till bords efter en snabb presentation. Det blev ett kärt återseende med de gamla klasskamraterna dök upp och nervös behövde jag inte vara. Vilket härligt gäng! Jag kom minst lika bra överens med dem jag aldrig hade träffat som jag gjorde med de jag kände. En fantastiskt rolig middag!

Spårade ur gjorde det när romflaskorna kom fram. Låt oss säga att det finns minnesluckor och att flera i gänget spydde.

fotor_WP_20150406_034(3)Upptäck Sönderborg

Vakna upp gjorde jag på Rasmus soffa. Kristine, Rasmus härliga flickvän, låg på toaletten och spydde. Mads, även det en före detta klasskamrat och den enda som inte drack under kvällen, hade kört hem oss.

Det blev en slö start på dagen men under eftermiddagen promenerade jag genom stan till shoppinggatan. Den enda dagen under min semester som inte var röd, så det var liv på gatorna. Gamla Kvickly i centrum har tagits bort och istället finns nu Borgen, ett stort shoppingcenter. Blev helt förvånad när jag såg den moderna byggnaden!

Borgen, ett shoppingcenter som ersatt Kvickly där vi brukade veckohandla.

Borgen, ett shoppingcenter som ersatt Kvickly där vi brukade veckohandla.

Jag fortsatte ner till stranden där Rasmus och Kristine mötte upp mig vid glasskiosken. Vi promenerade runt slottet innan vi satte oss i bilen för en rejäl nostalgitripp.

Det var en solig dag och jag blev helt nykär i stan, men jag tror inte att jag skulle kunna bo här igen. Det skulle göra för ont i hjärtat att stänga ett kapitel och sedan återöppna det.

Vi körde förbi Vestervang, skolan och kyrkan. Promenerade runt på skolgården. Fortsatte med bilen ut utanför stan, till Katrinelund och stranden i Kegnäs. En skön tur även om vi såklart inte badade.

WP_20150404_005Den riktiga klassträffen

På kvällen var det dags för tredje festen i rad, och huvudsyftet med hela den här Danmarksresan: klassmiddagen! Vi hade bord för fjorton på Mongolian, den restaurang vi hade avskedsmiddag på för tio år sedan. Fler före detta klasskamrater dök upp, och det var speciellt kul att se tjejerna som inte var med under påskfesten kvällen innan.

Vi fortsatte till en bar intill restaurangen där vi pratade minnen och skrattade så vi tjöt. Sedan blev det en klubb längre upp på gågatan där vi alla insåg att vi inte är så unga längre.

Kristine hämtade oss vid fyratiden.

WP_20150406_002Sista dagarna

Sista delen av semestern var klart mindre hektisk men otroligt skön. Vi – Rasmus, Kristine och jag – spelade Playstation och såg film. Klasskamraterna åkte hem till sina respektive städer och Rasmus och Kristine skulle få besök av familjen. Jag checkade in på ett hostel mitt i stan, privat rum, och för första gången sedan jag flyttade till London hade jag egentid!

Planen var att läsa ut den bok jag just nu är inne i, men istället blev det datagrejer. Satt på rummet och skrev och planerade diverse projekt, saker som jag förr höll på mycket med men som i London lätt kommer i andrahand efter mer sociala grejer.

WP_20150405_001Det blev dock även två promenader: en genom Ulkeböl där jag återigen passerade huset, samt lekplatsen, dammen, trädet vi brukade leka i, diverse stigar, osv. Och en åt andra hållet, till ”världens ende” som det kallas, ner mot hamnen och tillbaka igen.

Hemresa

Tisdag morgon blev jag hämtad av Kristine som var snäll nog att skjutsa mig till flygplatsen. Hade sex timmars väntetid på Kastrup innan jag på kvällen landade i London, åkte tåg genom hela stan från norr till söder, och kom hem till alla mina älskade vänner.

En underbar semester!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Warszawa, världens fulaste stad

DSC_8772 (2) (678x1024)Jag ville resa bort i två dagar till en europeisk stad jag aldrig tidigare varit i. Jag gick in på Momondo och sökte baserat på pris för att se vad som var billigast. Warszawa vann den tävlingen – det var superbilligt i februari och jag hade aldrig varit i Polen.

Resan dit

Min polska kollega varnade mig för att polacker applåderar när flyget landar. Jaja tänkte jag, alla nationaliteter har sina fåniga resenärer men så illa är det ju inte längre. Det var mest förr folk applåderade. Och hennes kommentar fälldes på ett sånt sätt att det var tydligt att hon sa det för att visa hur fånigt ”hennes folk” är och att hon var stolt över att polacker är annorlunda, ett väldigt osvenskt tankesätt eftersom vi i Sverige har jantelagen.

Vi lyfte, vi flög, vi landade. Och herregud vilken applåd! Hon hade rätt! Jag har aldrig upplevt flygplansresenärer applådera så livligt och intensivt!

DSC_8741 (2) (678x1024)Jag landade på Modlin flygplats cirka 30 km utanför Warszawa. Jag frågades ut i passkontrollen – vad tusan gjorde jag där alldeles ensam, undrade de. Jag förklarade att jag bara var på semester, och det dröjde ett tag innan de accepterade det. Jag har aldrig blivit så utfrågad förr som jag gjorde i Polen.

Jag hade blivit rekommenderad buss eftersom den går direkt från flygplatsen, men nästa avgick inte förrän en och en halv timme senare. Istället köpte jag en tågbiljett – som faktiskt var billigare – och satte mig på en shuttlebus som skulle ta mig till tågstationen.

Tågstationen i den lilla byn Modlin var mitt första riktiga intryck av Polen och en fantastisk summering av hela känslan av landet: en väldigt liten landsbygdsby med gamla slitna småhus, och ett rejält och modernt snabbtåg som stod och väntade på den lilla pyttiga perrongen. Kontrasten mellan tåget och skogen och byn som omgav stationen var slående.

DSC_8760 (3) (678x1024)Första intrycket av staden

Jag ankom till centralstationen i Warszawas centrum sent på förmiddagen. Jag promenerade genom tunnelsystemet och dök upp på en hektisk gata någonstans i centrum. Det första jag såg var ”the culture and science palace”, en gigantisk byggnad som var en gåva från Sovjetunionen. Bara det avslöjar en hel del om hur den här byggnaden ser ut, och i stort sett alla Polacker jag pratat med tycket att den är extremt ful.

Jag håller inte med! I den annars skitiga och gråa staden som är Warszawa är kulturpalatsen en frisk fläkt som står ut ur mängden. Det är en cool byggnad, till skillnad från de massiva gråa betongblock som utgör resten av staden. Det finns inte många skyskrapor.

Med palatset som riktmärke och mitt boende som mål började jag promenera.

DSC_8822 (2) (1024x678)Mitt hostel

Jag hade planerat att couchsurfa och leta boende på plats eftersom jag ankom så tidigt på dagen. En del av äventyret! Men när min chef – som själv är Polack – hörde att jag skulle dit skickade han iväg några mejl och plötsligt hade jag gratis boende på ett centralt beläget hostel. Han kände ägaren, sådär hostelchefer emellan.

Det dock dock ett tag att hitta dit. När jag dök upp från den underjordiska centralstationen försökte jag orientera mig om var jag befann mig, men jag felbedömde kulturpalatsets läge totalt – och vandrade en halvtimme i motsatt riktning! Ingen fara i det, jag fick en härlig promenad och en bra första sightseeingtur. Och Polacker är vänliga och bra på engelska, så när jag väl började fråga runt dröjde det inte länge innan jag kom rätt.

DSC_8844 (1024x678)Hostelet, som var en ombyggd lägenhet i ett bostadsområde, var litet och receptionisten trött och uttråkad. Men det var mysigt. Jag fick en säng i en fyrsängssal som i övrigt stod tom. Det bodde några i ett annat rum som jag snabbt hälsade på i förbifarten. Där fanns gemensamt kök och ett TV-rum.

På upptäcktsfärd

Jag hade på förhand gått igenom en lista över de tjugo bästa sakerna att se i Warszawa, valt ut mina favoriter och markerat dem på en karta. Jag hade en rutt i åtanke som började med kulturpalatset – som jag var uppe i och njöt av utsikten från – passerade flera judiska minnesmärken, och slutade i gamla stan. Jag träffade en lokal kille som gärna visade mig runt, och vi spenderade hela dagen till fots. En rejäl promenad! Att resa ensam är kul och skönt, men upplevelser ska man helst dela med någon som man har någon att prata om dem med senare.

Höjdpunkterna på den här upptäcktsfärden var:

  • Kulturpalatset – Säga vad man vill om byggnaden och den gråa stan, men jag älskar utsikter och besöker alltid den högsta punkten när jag är i en ny stad!
  • The Uprising Museum – Ett lite annorlunda museum om hur befolkningen gjorde motstånd under andra världskriget. Världskrigsmuseum blir lätt tråkiga eftersom de ser likadana ut vilken europeisk stad man än befinner sig i, men det här kändes annorlunda och mer rörande.
  • Den judiska kyrkogården – Tonvis av gravar från före, och även några efter, krigstiden. En skog i stadens utkant med gravar i hög, inte sådär strukturerade som vi är vana vid. En mysig och rogivande upplevelse.
  • Gamla stan – Allt förstördes under kriget vilket är varför Warszawa saknar den medeltidscharm många andra europeiska städer har. Men mycket har återbyggts i samma stil.

Under promenaden blev det även lite shopping – H&M! – och vi avslutade med en tunnelbaneresa för att slippa gå sista biten.

DSC_8840 (2) (1024x678)Maten

En sista höjdpunkt var vår sista måltid i gamla stan. Mina polska kollegor hade rekommenderat mig en del olika polska maträtter, men vem hade kunnat ana att polsk mat var så här god? En positiv överraskning! Restaurangen min nyfunne vän tog mig till var dessutom perfekt. Medeltidskänsla, liten och mysig.

Vi åt dumplings – traditionellt polskt men väldigt likt den kinesiska versionen – och drack ”kompott”, en fruktblandning som påminner om alkoholfri glögg.

DSC_8809 (2) (678x1024)Hemresan

Efter två nätter på hostelet var det tidigt på morgonen dags att resa hem. Jag tog tåget tillbaka till flygplatsen, sov genom hela flygningen, och innan jag visste ordet av var jag tillbaka på Stansted flygplats.

Jag vill avsluta med en känga till personalen på King’s Cross Station. Jag valde att lägga ner lite extra pengar på snabbtåget istället för den jobbiga bussen från flygplatsen till centrala London. När jag klev av tåget slängde jag mitt skräp – en juice, pappret från en macka och kvittot på min tågbiljett. Trodde jag iallafall! Istället för att slänga kvittot slängde jag den närmast identiska biljetten.

Trotts att man inte kan kliva ombord på tåget utan att först passera biljettkontrollen måste man även stoppa in biljetten elektroniskt när man kommer fram för att att portarna ska öppnas och man blir utsläppt på King’s Cross. Ingen fara tänkte jag, jag förklarar situationen för personalen och jag vet ju att de enkelt bara kan öppna portarna, något man ofta ser dem göra på tunnelbanan om någon fastnat eller har elektroniska problem med sin biljett. Det är exakt samma system på tågstationerna.

DSC_8810 (2) (678x1024)Men icke! Istället för att bemötas med förståelse och sympati fick jag en fnysning och hånande kommentarer från en äldre kvinna som uppenbart var trött på sitt jobb. Jag visade kvittot som jag ju hade kvar och som tydligt visade priset och dagens datum. Det räckte inte.

Rent sakligt hade hon rätt – utan biljett kommer man inte ut. Men det minsta jag förväntade mig var att hon skulle beklaga situationen men förklara att hon inte kunde göra något. Istället var hon korthuggen och oförstående. Jag fick två alternativ: gå tillbaka på tåget och leta igenom soporna eller betala för en ny biljett. Jag hade inga planer på att betala ytterligare £19 för något jag hade bevis på att jag redan betalat för så jag rotade igenom soporna. Jag var osäker på vilken vagn jag suttit i, och städaren på tåget informerade mig om att om jag suttit längre bak än den vagn jag då befann mig i så hade han redan knutit igen påsarna och slängt dem.

Jag jag tillbaka till kvinnan och förklarade detta. Hennes kommentar: ”Egentligen ska jag bötfälla dig eftersom du inte kan visa en giltig biljett.”

DSC_8869 (2) (1024x678)Hur det slutade? Jag gick med på att betala, men mitt kort nekades! Senare fick jag reda på att min bank upptäckt uttag i Polen och att de därför blockerat kortet. Detta har alltså hänt under själva tågresan eftersom jag använde samma kort till att köpa första biljetten på flygplatsen. Snacka om tur!

Jag ljög och sa att jag inte hade några kontanter. Motvilligt övertalades kvinnan av hennes något vänligare kollega att bara öppna porten och släppa ut mig. Jag tackade henne när hon gjorde det. Hon svarade irriterat: ”Tacka inte mig, tacka min kollega.”

DSC_8865 (2) (1024x678)Till sist

Som helhet hade jag en bra upplevelse i Warszawa, och vad gäller stadens fulhet vill jag i Warszawas försvar säga att det var ganska mulet under hela min vistelse. Den gråa känslan förstärktes såklart av det.

Men jag upplevde mycket, fick en ny vän och träffade trevligt folk på hostelet.

Skulle jag någonsin resa tillbaka? Troligtvis inte. Blir det Polen igen reser jag nog till Krakow nästa gång.

53 saker jag gjorde 2013

År 2014 är snart slut och jag hittade av en slump det här gamla opublicerade inlägget från 2013. Jag jobbar på en lista över de bästa ögonblicken under 2014, men i väntan på den tänkte jag dela med mig av förra årets höjdpunkter. Här kommer en lista över 50+ häftiga saker jag gjorde år 2013:

cropped-james-bond.jpg

  1. Firade min födelsedag i Sverige, något jag inte gjort på flera år.
  2. Dök i Thailand, betydligt coolare än mitt första dyk i Bulgarien två år tidigare.
  3. Besökte Phi Phi-öarna.
  4. Besökte stranden där filmen The Beach med Leonardo Dicaprio spelades in.
  5. Besökte James Bond Island där The Man With The Golden Gun spelades in.
  6. Firade Loi Krathong.
  7. Åt så mycket Phat Thai att jag knappt kan tänka på det utan att må illa.
  8. Träffade Dana för första gången sedan Molkom på en helgmarknad i Phuket. Världen är allt bra liten.
  9. Lobbyn låg på 18 våningen, och inte heller där ifrån var utsikten så tokig.

    Bangkok, bild tagen från Thailands högsta byggnad.

    Lunchade med min gamla lärare Helena i Kata, även det ett tecken på en liten värld.

  10. Åkte linbana till Sentosa Island i Singapore.
  11. Drack en Singapore Sling.
  12. Seglade longtail-båt i Phang Nga-viken.
  13. Solade på Freedom Beach.
  14. Festade på Bangla Road i Patong, en av världens bästa partyplatser.
  15. Spenderade två nätter ensam i Bangkok.
  16. Åkte båt från Rhodos till Turkiet.
  17. Tände ett ljus i Tsambika-klostret.
  18. Bilade runt Rhodos med familjen.
  19. Flög över Indien.
  20. Besökte tsunamimuséet i Khao Lak, platsen som drabbades värst.
  21. Såhär kul hade vi på teamdagen.

    Teamdag på Rhodos.

    Stod upp för Thailands kung varje gång jag gick på bio – det gör man alltid innan filmen börjar.

  22. Såg filmen The Impossible, om tsunamin, i en sal full av de människor som drabbades hårdast.
  23. Var på galamiddag på femstjärnigt lyxhotell.
  24. Promenerade bland antika grekiska ruiner.
  25. Drack sangria i Rhodos gamla stad.
  26. Snorklade i en cenote, en slags underjordisk grotta.
  27. Vandrade i ett gigantiskt grottsystem.
  28. Åkte zipline över en djungel.
  29. Var på lyxig vinprovning inne i en grotta i Mexiko.
  30. Firade jul i varmt regn på ett tak.
  31. Var på VIP-bio med soffor och drinkar istället för stolar och läsk.
  32. Låg på sjukhuset i magkramp – inte särskilt coolt, men ändå en upplevelse.
  33. Rökte vattenpipa på Rhodos bar street.
  34. Dansade på Den Glade Viking.
  35. Paddlade kajak i centrala Göteborg – har vi gjort förr, men alltid lika häftigt.
  36. Vi paddlade kajak i vallgraven i Göteborg.

    Vi paddlade kajak i vallgraven i Göteborg.

    Var på Coco Bongo, världens coolaste uteställe.

  37. Gav en häktad man mat i fängelset.
  38. Flög över Atlanten.
  39. Sov på hotell på paradisön Isla de Holbox.
  40. Upplevde mexikansk halloween, som är mer en hyllning till de döda än ett godisjippo.
  41. Rapellade ner i ett hål i marken.
  42. Hade fest med stort bål mitt ute i mörkret i djungeln.
  43. Besökte väldsarvet och mayaruinområdet Chichen-Itza.
  44. Tatuerade mig, två gånger.
  45. Fick besök av Regitze och Kristine.
  46. Besökte mayaruinen Coba.
  47. Besökte mayaruinområdet Tulum.
  48. Välsignades av en mayaindian.
  49. Bevittnade sporten Pok-A-Tok där mayaindianerna spelade boll till döden – dock i modern version utan dödsstraff.
  50. Vann en Ipad Mini.
  51. Startade tre nya bloggar.
  52. Upptäckte Youtube-kändisar, min känslodrog.
  53. Sa upp mig.

Palm tree

Första flygningarna med quadcoptern

Okej, så jag har haft min quadcopter i snart en vecka. Den är ju helt underbar! 😀 Det allra första jag gjorde var att flyga för långt. På skärmen – den har live-view så man ser vad kameran ser – stod det ”going home” och en minut eller två senare landade quadcoptern fem meter från där den startade. Fantastiskt!

Jag har främst filmat från Figge’s Marsh, en park precis utanför mitt hem. Ett bra läge eftersom parken är stor men med mycket bebyggelse runt om och en vältrafikerad rondell intill vilket gör att det blir roligare bilder än om man bara filmar en massa träd och grönområden.

Bildkvalitén är bra. Spana in detta bildspel som exempel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vill du zooma in på detaljer? Här är två bilder i större format (klicka för att förstora):

Som du kanske märker är det väldigt mycket vidvinkel. Kameran har fått en del kritik för att det är för brett jämfört men vissa Go Pro-modeller. Det kan man väl hålla med om, men hellre det än för smalt. För filmande från luften är vidvinkel perfekt! Man kan få en häftigare effekt utan att behöva flyga så högt.

Kameran kan lutas 90 grader, från rakt fram till rakt ner. Stabilisatorn är livsviktig (billigare modeller saknar sådan) – det ser ut som om kameran svävar på moln och även om quadcoptern skakar jättemycket i vinden håller kameran sig helt stabil.

Jag har hunnit redigera ihop två videor och lagt upp dem på Youtube – en filmad kring Figge’s Marsh på dagen, och en på kvällen när det är mörkt. Spana in dem här:

(Läser du via mejl måste du öppna inlägget på webben innan du kan se klippen – och se till att sätta kvalitén på hösta 😀 )

Bilderna ovan och videoklippen visar för övrigt var jag bor. I första videon zoomar jag in på min egen bakgård för att sedan sväva över rondellen till det stora huset, som även det tillhör vårt kollektiv, Laing’s Corner 🙂

Fem nationaliteter besöker Kungsbacka

Kungsbacka som destination kanske inte är så häpnadsväckande. Men kommer du från Brasilien, Spanien, Australien eller Nya Zeeland och aldrig har varit i Sverige – då är Kungsbacka extremt exotiskt!

Detta fick mina vänner erfara när jag tog dem till mina hemtrakter under sensommarens sista soliga dagar. Igor, Evie, Richard och Miki. Vi bor tillsammans här i London och det var så vi träffades. Vi bokade en spontan resa och jag kan ärligt säga att det var en av de bästa resor jag gjort. Jag har aldrig sett medresenärer som är så lyckliga och fascinerade, och det är sällan en resa faller så bra på plats – trots flera olyckliga missöden.

Fyra av fem kapsejsade i kajakerna

Jag hade flera äventyr planerade och kunde knappt bärga mig att få visa upp ”mitt” Sverige. Vi besökte Tjolöholms slott. Vi tog en promenad vid kusten, något som var otroligt uppskattat. Vi hade till och med sådan tur med vädret att vissa slet av sig tröjan, trots att samtliga av mina syd-vana vänner konstaterade att svenskt vatten är extremt kallt.

En av höjdarna var dock en kajaktur i Rolfsån. Här har vi ju paddlat ett otal gånger. Vi har fastnat på stenarna, fått vatten över oss i forsarna, men aldrig har jag sett någon lyckas kapsejsa de stabila kajakerna.

Tills denna dag.

Redan inom den första minuten i den första forsen hade en av kajakerna gjort en volt. Två av mina vänner delade på en kajak, två andra på en annan och jag satt själv i den tredje.

Inom ytterligare fem minuter hade de andra två också trillat i. I deras försvar var det ovanligt mycket vatten just denna dag. Och att sätta en australiensare som aldrig förr sett svensk skog i en kajak mitt ute i vildmarken är kanske inte ett smart drag.

Genomblöta och smått chockerade sadlade vi om och trots ett sting av kyla blev turen riktigt njutbar när vattnet stillade upp, fåglarna kvittrade och vinden fick träden att vaja lite lätt. Det här var Sverige. Det här var en naturnära upplevelse. Det här var något som mina vänner aldrig förr hade upplevt.

Fascinationen ligger i detaljerna

När jag reser till ett främmande land är det sällan de stora sevärdheterna som imponerar mest på mig. Dem har man redan sett för mycket av på bilder, och visst är det coolt att se dem i verkligheten, men det som verkligen fascinerar mig är de små sakerna. Så även när mina vänner besökte Kungsbacka.

Vi handlade på Coop första kvällen. Vid brödavdelningen fanns en uppstoppad ren. Den fotades flitigt och plötsligt såg även jag något som jag annars bara hade passerat och inte tänkt nämnvärt på med helt andra ögon.

Även avdelningen med Kalles Kaviar i olika smaker togs det många bilder av, för att inte tala om Abbas senapssill och liknande delikatesser.

Vi köpte med några hem. De uppskattades inte. Det spottades och frästes. ”Tacka vettja vegemite,” sa australiensaren.

När vi klev in på Systembolaget tuppade de av allesammans.

Språket

Igor – brasilianaren – gick rejält in för att lära sig språket. ”Du är vacker” var en fras han testade på otaliga överraskade kvinnor på stan, och ”Hur mår du?” frågade han alla butiksbiträden han kom åt.

De flesta reagerade inte, en del förstod och svarade leende. Hans extrema brytning var dock ett stående skämt oss vänner emellan.

Roligast blev det när vi efter en kväll på en pub i Göteborg promenerade mot Nordstan. En kille passerade och Igor frågade glatt: ”Hur mår du?” Killen blev förvånad och utbrast på engelska: ”Sorry, I don’t speak Spanish.”

Vi garvade i en kvart innan vi lyckades gå vidare, och killen förstod nog inte vad som hände.

Exotiska Kungsbacka

Jag fascineras fortfarande åt hur mina vänner kunde finna lilla Kungsbacka så fantastiskt. Visst är det en underbar liten stad, och visst är Göteborg vackert, men jag har aldrig förr sett Sverige med de ögon som mina vänner fick mig att öppna. Självklart är det något helt unikt för dem, precis som det är något helt unikt för oss att resa till Nya Zeeland. Även om Evie konstaterade att de båda länderna har liknande natur.

Från och med nu ska jag uppskatta Sverige mer än jag tidigare gjort.

Evie, Miki, Richard och Igor.

Evie, Miki, Richard och Igor.

Mer om livet i kollektivet

Vi fick ett nytt tillskott i vardagsrummet – en soffa ovanför soffan – och jag tänkte att det var dags för en ordentlig husesyn. Hittills har jag så vitt jag minns bara visat upp bakgården, men här kommer en genomgång av hur jag bor!

Vi är alltså runt 65 per totalt, men jag bor i det lilla huset där vi är 16-18 personer (vissa flyttar in och ut hela tiden, så det exakta antalet varierar).