Uppdatering — Kortspel 2017

Sedan jag flyttade tillbaka till London i somras har det dels hänt massor på kortspelsfronten, dels absolut ingenting. Jag har lagt ut drösvis av bilder på sociala medier (du följer väl mitt spelkonto på Instagram?) och skrivit mycket på engelska, men samtidigt har inga av mina kommande spel ännu släppts. De är dock på väg innan 2017 är slut, och på begäran kommer här ett informationsinlägg på svenska 🙂

Vad händer med Trains & Cargo?

Lugn, det kommer. I somras satt jag med familjen på uteplatsen i Kungsbacka och testade grundidén till Trains & Cargo, inspirerat av ett dataspel Caroline och jag spelade och med handskrivna lappar/spelkort. Efter att jag flyttade till London påbörjade jag designprocessen på allvar. Först kom en prototyp i röd ask som jag bombade Facebook och Instagram med bilder på samtidigt som jag fortsatte provspela med vänner. Efter att ett så kallat ”art test” gjordes på http://www.thegamecrafter.com, den amerikanska hemsida där alla mina spel säljs och trycks, fick själva spelkorten behålla sin grunddesign men asken och spelbrädet gjordes om helt för att se proffsigare ut.

Spelet är helt klart. Korten har omformulerats ett flertal gånger och reglerna finslipats. Så varför går det inte att köpa än?

För att det blev dyrt. Fler komponenter än bara spelkort och en större ask än till exempel Högsta Budet gör att priset går upp. Att det säljs som ”print on demand”, det vill säga att ett spel trycks varje gång någon köper det snarare än att det finns ett färdigtryckt lager, gör att priset blir ännu högre. Vi talar $50+ (400 SEK + frakt + import = över 600 kr.)

Den gamla röda prototypen av Trains & Cargo.

Den gamla röda prototypen av Trains & Cargo.

Det finns dock en lösning: ”crowd sale”. Det innebär att spelet under en vecka blir billigare ju fler som köper det, med en garanterad rabatt på $5 (även om du är den ända i världen som köper det). The Game Crafter tar ingen vinst på crowd sale-spel varför den garanterade rabatten blir möjlig. De hoppas istället att tillräckligt många ska köpa för att de ska tjäna på själva trycket. När veckan är slut trycks alla spel och alla betalar det lägsta pris som uppnåtts, oavsett när under veckan du la in din beställning. Smart! 😀

Crowd Sale kräver dock en del: jag måste ha så kallat ”social proof” i form av recensioner som ger spelet tummen upp, en kampanjvideo som jag ännu inte filmat, samt ett godkänt ”sanity test” under vilket The Game Crafter ser över regelboken, informationen om spelet på deras hemsida, etc. Allt detta tar tid och just nu sitter jag bara och väntar.

Med andra ord: Spelet är klart, försäljningsprocessen är det inte. Allt jag kan säga är ”i höst”.

Vad är det för mammut jag sett på bild?

Det är omslaget till ett helt nytt spel. I väntan på Trains & Cargo har jag ju inte velat sitta och uggla, så inspirationen för ett helt nytt spel dök en dag upp: Tribal Hunt. Detta är ett enklare kortspel för två spelare där man turas om att spela som en mammut och en jägare. Jägaren måste döda mammuten för att mata sin by. Mammuten måste undvika de spjut som jägaren kastar. Under spelets gång blir din by mindre och mindre allteftersom den svälter och den som håller sin by vid liv längst vinner. Brutalt!

Konst är alltid ett problem då det är dyrt. Jag löste detta i Trains & Cargo genom en kombination av illustrationer under så kallad ”public domain” (får användas fritt, även kommersiellt) och att köpa bilder. För Tribal Hunt hittade jag dock en konstnär som jag beställde helt ny konst av. Resultatet blev enastående! Mammuten och alla andra bilder relaterade till spelet är hennes design efter mina önskemål och när jag gjorde ett ”art test” på The Game Crafter fick spelet hela 95% (Trains & Cargo fick 81%)! Det är ett helt fantastiskt betyg!

När kan jag köpa Tribal Hunt?

Samtidigt som Trains & Cargo. Likt Trains & Cargo är Tribal Hunt egentligen färdigt. Jag ska göra lite småjusteringar i designen och regelboken men det tar inte mer än en timme så snart jag väl tar mig tiden till det. Återigen för att det ska bli billigare för dig kommer jag dock att släppa Tribal Hunt samtidigt som Trains & Cargo så båda kan köpas samtidigt som — spara på frakten! Tribal Hunt är ett mindre, enklare spel som kanske inte står lika bra på egna ben som Trains & Cargo. Troligtvis kommer dessutom även Tribal Hunt att ges ut som ”crowd sale” med garanterad $5 rabatt!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men, har jag inte sett mammuten på andra produkter?

Jo, det stämmer. För att fira 1000 följare på Instagram, och tack vare det fantastiska mottagande konsten till Tribal Hunt fick, lanserade jag nyligen en butik med denna konst på Redbubble.com. Här kan du köpa tryck från Tribal Hunt — och i framtiden även kommande spel — på tröjor, väggklockor, telefonskal, kuddar, med mera. Redbubble är ett community för konstnärer där jag tidigare sålt mina egna foton, och nu kan du alltså även köpa konst från mina kortspel 😀

Varför på engelska?

Bra fråga! Både Trains & Cargo och Tribal Hunt är helt på engelska, utan svenska motsvarigheter. Jag har dessutom en ny uppdaterad hemsida för mina kortspel som helt är på engelska. Den svenskspråkiga informationen har tagits bort eller minskats ner då det är dubbelt arbete att hålla informationen uppdaterad på två språk.

Eftersom spelen trycks i USA och jag gärna spelar dem med alla mina vänner, svenska som engelskspråkiga, är det just engelska som fått ta plats. För när allt kommer omkring gör jag ju allt detta av en enda anledning: jag tycker att det är kul. Jag försöker inte sälja, jag tjänar inga pengar och jag gillar att både skapa och spela spelen själv.

Jag hoppas dock att informationen i det här inlägget ger mer klarhet i vad som är på kommande, och att du tycker att spelen är minst lika roliga trots att de är på engelska.

Okej, men blir det några spel på svenska framöver?

Kanske. Jag har en ny, gulligare version av Högsta Budet i tankarna. Konsten beställs av samma konstnär som gjorde Tribal Hunt och eftersom det just nu inte finns någon enhetlig version av det spelet (det finns den svenska grundversionen och en mer avancerad engelsk version) vore det kul att ha en version med passande konst som är mindre avancerad och tillgänglig på båda språk.

Finns det ännu fler spel på gång?

Massor! Och även om det kanske inte ser ut så på sociala medier så försöker jag hålla igen med att lägga ut för spridda saker som förvirrar. Jag har tonvis av idéer och redan konsten som ska användas till vissa av dem. Jag har så jag kan hålla mig sysselsatt till långt in i år 2018 🙂

Annonser

Slutet på Santiago de Compostela — 66 bilder!

Mitt senaste blogginlägg hette ”Början på Santiago de Compostela” och publicerades i april. Det blev aldrig något ”Slutet på Santiago de Compostela” trots att jag en dryg månad senare fullföljde vandringen. Den tog 31 dagar och var en upplevelse för livet.

Det har gått så pass lång tid nu att jag inte har några planer på att skriva något längre om alla de fantastiska möten jag hade, och om de många timmar jag vandrade ensam på stigen från södra Frankrike till nordvästra Spanien. Det blev dock många Facebook-inlägg under den månaden som jag hoppas att du tog del av.

Istället kommer här en megasamling av bilder — 66 av de bästa i blandad ordning!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Long story short: ett äventyr som kommer påverka mig resten av mitt liv 😀

Början på Santiago de Compostela

Jag har inte ens börjat den ”spirituella vandring” som Camino de Santiago i norra Spanien är, och jag har redan fått en uppenbarelse. Tre saker hände samtidigt och att de strålade samman fick mig att känna mig som en helt annan person än jag var i går, eller bara för några timmar sedan på Landvetter flygplats: Att plötsligt lämna Sverige bakom mig igen kändes konstigt. Att jag dessutom har en natt i Stansted strax norr om London (eller rättare sagt, den lilla byn Elsenham strax norr om flygplatsen) har gjort kvällen smått nostalgisk. Och sak tre, eftersom jag har en vandring på 775 km framför mig tänkte jag att 3,5 km extra från flygplatsen till mitt boende i Elsenham kan vara en bra uppvärmning, och den promenaden kändes som en helt annan värld. Engelsk landsbygd. En stor kontrast mot London, trots att det var exakt samma flygplats som jag landat på tusen gånger förr.

Vemodet att lämna Sverige, nostalgin på Stansted flygplats, och vandringen på den engelska landsbygden. Känslorna är överväldigande! 

Camino de Santiago, ja. Det blev inga får på Island, som jag pratade så mycket om, eftersom jag hann göra klart alla kortapelssaker i Sverige. Syftet med Island var ju att få tid till sådant och samtidigt få en upplevelse.

Istället blir det vandring i Spanien i ca en månad. Camino de Santiago har jag velat göra i många år, särskilt efter att jag läste Paulo Coelhos bok om just den vandringen. Hans upplevelse var dock betydligt mer religiös än vad min kommer att vara. Även Agneta Sjödin har vandrat denna led och skrivit en bok om det.

Leden har ingen given startpunkt, men vanligast är att börja i Frankrike, i en liten ort vid spanska gränsen. Det är dit jag är på väg nu, och att jag hamnade en natt i England beror helt enkelt på att direktflyg eller ens flyg med bra connection inte finns, och att Stansted/London var billigaste alternativet just nu.

Målet är Santiago de Compostela, en ort i nordvästra Spanien. Närmare 800 km från orten jag börjar på. Det är en gammal pilgrimsled och varje år vandras den av tiotusentals människor.

Äventyret börjar på allvar på lördag. Då tar ja mitt första kliv på leden. Vi får se hur den närmsta månaden kommer att bli. Bilder på Instagram utlovas i mängder 🙂 

Slutet på Londonäventyret

Till den som har missta det: jag är åter hemma i Sverige, om än bara för ett par månader.

När jag åkte tillbaka till London i augusti var det på obestämd tid. Fantastiskt jobb, bra lön och ett företag som jag visste att jag tycker om. Men allt föll inte på sin plats som det borde och det finns det många anledningar till. Här kommer en snabbsummering:

  • Vi behövde desperat en ny receptionist men anställde en till chef. Vi hade svårt att hitta någon som levde upp till vår förhållandevis höga standard. Min chef är god vän med en kille som tidigare jobbat på företaget och som nu inte trivdes på sitt nya jobb. Vi frågade om han kunde tänka sig att komma tillbaka. Enda problemet: jag hade nu hans tidigare position, och han ville såklart inte gå tillbaka till att vara receptionist. Det föll istället på oss båda att dela en chefsposition och täcka upp för en receptionist, något som gjorde oss båda olyckliga.
  • Teamet blev splittrat. Min styrka som chef i London är att jag är väldigt svensk. Öppenhet, tydlig kommunikation, om jag vet att alla inte kommer att gilla ett beslut ser jag till att de vet om vad som kommer ske snarare än att bara köra över dem. Det fanns en uppgivenhet i teamet när jag kom tillbaka (alltså inte för att jag kom tillbaka) och den lyckades jag vända på. Jag fick personalen motiverad igen. Men när vi blev en chef för mycket föll mycket av gemenskapsskänslan och jag fick spendera på tok för mycket tid på tjafs.
  • Varje gång jag påpekade att saker och ting inte fungerade personalen emellan påpekades något negativt om mig snarare än att problemen bekräftades. Det var först när jag i min frustration sa upp mig min som chef insåg att han höll på att förlora företagets bäste anställda (hans ord). Men för sent, mycket på grund av att jag innan jag sa upp mig tänkte mycket på det sista problemet:
  • London är inte en stad jag har en framtid i. Jag kom dit för tre år sedan med tanken att jag kunde bosätta mig där. Men bostadsmarknaden är så extrem att det inte går att ha ordentligt boende. Man måste dela med andra. Vill man ha familj och barn bör man söka sig till andra städer i landet som är billigare.

Lång historia kort: jag fick ingen som helst bekräftelse på att jag gjorde ett bra jobb förrän efter att jag beslutat mig för att säga upp mig, och när jag väl hade bestämt mig hade jag insett att London inte är min framtid. Då var det för sent att ge mig den bekräftelse jag från början behövde. ”Too little too late.”

Jag måste dock stolt få tillägga att en av ägarna mot slutet la sig i, hade ett långt samtal där han tokhyllade mig, och bönade att jag skulle stanna. Han beklagade att han inte stöttat mig från början eftersom han ju inte är blind och såg exakt samma problem som jag. Jag fick till och med dåligt samvete att jag lämnade honom i sticket, med personalbrist. Men återigen, too little too late.

Nya planen

Så vad är planen nu? Till att börja med, det jag verkligen älskar: att jobba heltid med de många projekt jag alltid har på gång. I år handlar det om kortspel. I Kungsbacka får jag alltid så mycket gjort, från att blogga och skriva en bok till visuella projekt. Ingen av de sakerna ger mig dock några pengar så det får bli max två månader.

Jag har sparat det senaste halvåret och planerar åtminstone en 3-6-månadersresa till innan jag gör ett nytt försök till ett Svenssonliv. Jag har ju gått runt och sagt Island till många, men sanningen är att jag inte bestämt mig. Fördelen med Island är att jag kan hitta någon form av volontärarbete och samtidigt få lov att bo på ett extremt häftigt ställe. Jag kan då jobba 5-6 timmar om dagen fem dagar i veckan istället för 9-12 timmar sex dagar i veckan som jag gjorde i London och på så vis kunna fortsätta med kortspel och annat skoj på fritiden 🙂

Det behöver ju inte vara Island. Jerusalem och Sydafrika har också slagit mig. Alla tre har massor med volontäralternativ. Världen är öppen.

Men det är ju en tillfällig plan och sparpengarna kommer att ta slut. När det händer då kanske — KANSKE — det är dags att titta på Sverige igen. Eftersom jag inte har något som helst intresse av att lära mig ett nytt språk så måste det vara ett svensk- eller engelskspråkigt land. Australien har jag gjort, Nya Zeeland och Kanada är det svårt att få arbetsvisum i, en annan del av England har jag funderat på men lutar nog mer åt Sverige i så fall. Norge, nej tack. Danmark, nej. Finlandssverige, kanske.

Till att börja med får vi se var det bär av närmast, troligen i slutet av mars.

Gott Nytt År 2016/2017!

Jag tänkte skriva ett lååångt inlägg om året som gått, som jag brukar. Men det går bara inte. Året har varit för speciellt för att kunna summera på det sättet.

Istället nöjer jag mig med att säga gott nytt år! Gott nytt åt till alla jag inte får fira med runt om i världen (inte minst hemma i Sverige, som jag fortfarande efter alla dessa år kallar för just ”hemma”), och till alla som jag får fira med i London.

2016 känns speciellt, både politiskt, världsligt och privat. Och jag har insett att det beror på en enkel faktor: jag har inte haft kontroll. För första gången har allt skett spontant, plötsligt, oplanerat. Omvärlden har visat sitt sanna jag, både i media och på hemmaplan. Alla möten, händelser och upplevelser som visat att man bara är en droppe i ett stort hav har ändrat min världsbild och fått mig att växa som person.

2016 var året då jag insåg att jag kan bli tjock, och det var nog den största insikten av alla.

Tack till alla som varit en del av det.

USA 2016

I woke up in a cliff side cottage high above the Pacific ocean, along Highway 1 on the American west coast. The sun was shining as I showered with the bathroom balcony door open and a mist rolling in beneath me. The view was spectacular, and this very magical moment was one of many highlights of what can only be described as a once-in-a-lifetime trip.

Post Ranch Inn, as the 5 star cottage collection was called, was one of multiple 5 star stops along our LA to San Francisco road trip. We arrived at the hotel the evening before, checked in via the tree house style reception and was driven to our cottage on the cliff while the staff parked our rental car.

I want to point out early on that I did not ask for any of this. When I travel, I stay in cheap hostels and eat at McDonalds, and I’ve made it clear to my travel companion many times that I would be equally happy to travel with him that way. The luxury is his choice.

That said, I’ve enjoyed the pampering immensely. I’m not accustomed to 9 course dinners with accompanying wine pairing that on its own costs more than I would pay for an entire meal, drinks and all. My companion, Robert, travels in style. And we did have a system: he paid the bill, I tipped. With 15-20% the tipping alone would end up above my usual budget, but considering the amazing return I got for my money, I wouldn’t dream of saying no to that deal.

Still, it was a bonus, not a requirement. He knows that, and I hope everyone who knows me understands that too.

01-salt-lake-city

Indians and Mormons in Salt Lake City

Let’s backtrack a bit. My US holiday began about a week prior to our tree house retreat as I took off from Heathrow airport. The first destination: Salt Lake City, Utah.

My first few days would be spent alone. Robert, who’s from Sydney, would meet up with me in Las Vegas. Knowing very well what luxury lay ahead, I decided to spoil myself from the get-go. Rather than booking the usual hostel dorm I went with an Airbnb alternative. I found a marvelous, hippie-style house in central SLC. Despite the cool house the area was poor. So poor in fact that I completely understood why so many voted for Trump – more on the election later on as I happened to be in America when the chock results slowly unraveled. The house had quirky decor, an awesome living room, a large bedroom and a cute old style kitchen that I never used.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Plus, it was within walking distance to the famous Mormon temples and the head offices of LDS. This district would be my first destination, and my first American experience since 2007.

The temple area is incredibly pretty, and wealthy. You can tell that this religion has some serious money. As I walked among the conference buildings and offices, I couldn’t help but feel that something is wrong. Who benefits the most from this money? I doubt it’s the common Christian. Should money and religion really go hand in hand like this?

The young Mormon girls who worked at the visitors centers (yes, plural) seemed thrilled though. Their eyes lit up as they talked about their beliefs. Part of me was genuinely interested. I had no interest in joining their religion, but really enjoyed the chat.

On a side note, one of the massive Mormon buildings were used for the Winter Olympics opening ceremony.

I finished my first day with some shopping, slept off the jetlag, and forced myself to get up the next day to hike in the opposite direction: to ”the living room”, a hilltop platform with a stunning view of the city. The sun was shining and though the city was covered in either fog or smog – I couldn’t tell which – I met some wonderful people on the way up who I joined forces with as we pushed each other to continue all the way. We were rewarded with the view and great company.

I even passed an indian village replica.

On another side note, on the way to the hills I passed a high school that looked oddly familiar. I stopped to take pictures of the American football field. A typical US high school, I thought, that must be why I recognize it. It was only a day later that I found out that I had walked right into the school in which they filmed High School Musical. What are the odds, considering how many high schools there must be in America and the fact that the movie is set in Albuquerque, not SLC?

02-las-vegas

Big Win in Las Vegas

I Uber’ed my way to the airport and flew off to Vegas, the city of sins. My pre-set gambling limit: $100.

I reached the lobby of Bellagio early evening. The darkness had fallen and my very first view of the Strip was from the back seat of a car. It was exactly as I’d imagined it, with neon lights and crowds packing the sidewalks.

Bellagio itself is a luxury resort and casino, opened in 1998. Waiting for my travel companion I spent the evening roaming the casino floor and the many luxury shops. I saw the famous fountain display out front for the first time of many to come in the next few days, and I particularly enjoyed the fake indoor garden, halloween themed at this time of the year.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I was sitting in the lobby as my friend from Australia arrived. A loving reunion as we hadn’t seen each other in months. And though we both knew it would probably be even longer until next time once this trip was over, that wasn’t something we cared about now.

A quick check-in later and we watched the fountain show again, this time from our window on the 25th floor. To the right: a copy of the Eiffel tower. Next to that: a massive billboard with Celine Dion on it.

We had wanted to do a proper show: Celine Dion, Brittney Spears or Jennifer Lopez. None of them performed on a Sunday night. Instead, we ended up watching the second highest rated show in all of Vegas: Carrot Top, a comedy show that I had to practically drag my friend to (this time, I paid). He loved it, we laughed so hard. For reference, Carrot Top had a solid 4.9 rating for years in a row. Celine had a 4.7, and Brittney was down at 3.-something. Only one other show was higher rated than Carrot Tops comedy act, and that was a strip show.

Gambling

I never came near my spending limit. I always say slot machines are for suckers, but there was one machine in particular I was looking for: Ellen Degeneres’.

We finally stumbled upon it just before our Carrot Top show was about to start. ”Quick, just one spin!” And boy am I glad I took the time! That very first bet, very first spin at the lowest level (a few cents) I won $240. I immediately cashed out and rushed to the show. For my friend this may have been small money, but for me the win was huge.

On our last day in Vegas, I went on to win $100 on Black Jack. Though despite these winnings, I probably lost most of it as a whole as the slot machines turned out to be incredibly fun when you play them with friends and not alone 🙂

Thank you Ellen 🙂

03-los-angeles

Los Angeles

We long debated whether to drive or fly to LA. We ended up flying to save time and as we had a three day road trip ahead of us anyway. Over a famous, fattening Vegas buffet we also made the last minute decision of skipping Grand Canyon. It may be unique and pretty, but it’s also just ”yet another natural phenomenon”. Robert had been there before and I was sick of natural wonders. Still am. I’d rather spend the hours it would take to drive there exploring actual Vegas, something that to me is even more fascinating.

20161107_222046-768x1024LA had multiple appeals to me: first, I was expecting a huge city a’la New York or Shanghai. Second, most of the many Youtube celebrities I follow online have been there at one point or another. Some even live there. I don’t care about the people listed on the Walk of Fame nearly as much as I do about my Youtubers.

Needless to say, I didn’t meet any Youtubers. I did, however, stumble upon the only star I really wanted to see: Ellens. It turned out to be literally right outside our hotel lobby. It was the very first star I even glanced at. What are the odds?

We stayed at a place called W Hollywood. Never heard of it, but we could see the Hollywood sign from our room (which was more like an apartment, with a cool rounded sofa in the living room) and with Ellens star just outside it was naturally centrally located. After we woke up the next morning we spent a few hours by the rooftop pool. Sweet!

Venice Beach & Santa Monica

My favorite part about LA – which by the way didn’t live up at all to the ”large city feel” I was expecting – was by far Venice Beach! I knew it from movies, of course, and I loved the fact that it felt like a hippie paradise.

We took an Uber from the hotel to the beach and walked from the Venice canals to the Santa Monica pier. Randomly, we saw this 8 year old girl who was an amazing skateboarder. After I returned from America I saw her again: in a 60 second documentary that one friend posted to another friend on Facebook. How random is that?

After this shocking experience to Robert (the hippie walk, not the girl… although now I’m teasing him needlessly), he indulged in some shopping as the sun set over the city, and we finished the day with dinner in a real American style Christmas-decorated outdoor shopping area. Pretty neat!

Day 7. It was time to collect our car. I was expecting to rent it as this is our usual deal; he does accommodation, I do cars. But Robert had already booked one in order to go with something fancier: a sports car! The lady at the rental company brought us the sad news: they no longer had it available. Instead, she made a big deal out of how she would upgrade us to a more expensive (and much nicer for long distance driving) category. What did we end up with? A freakin’ Volvo XC60! That (or something similar) is what I always drive in Sweden. No fancy sports car for us, but at least it was comfortable 🙂

Before leaving LA in the evening we had a few more things to do in the city, now that we had our own car: First, we drove to the Griffith observatory. From here you have a great view of both the city and the Hollywood sign.

Then, we drove to the other end of town to see Roberts uncle. On his moms side of the family, he’s from LA. We even went to see his grandparents graves, which I had no idea were in LA.

Next, on our way back to the city, we took a detour north to Burbank and Universal Studios. Again, I had one goal only: to circle Ellen Degeneres. No idea if she was working at that hour, and we never did a tour or anything like that, but at least now I can say I’ve been outside 🙂

Finally, we drove west and got to see Sunset Boulevard literally in the sunset, plus the magnificent houses of Beverly Hills just before it got dark.

04-santa-barbara

Luxury Beach Clubs & Spanish History in Santa Barbara

Our final destination for the day: Santa Barbara.

And this is where the trip got truly luxurious. Santa Barbara turned out to be a very Spanish-looking town that I had never heard of. Apparently it’s dubbed the French Riviera of America. It’s a bit further from LA than Malibu, a place I probably only know of because I’ve watched too much Two and a Half Men.

In Santa Barbara we walked along the beach, visited the Old Mission, and spent some time in the complimentary beach club of the resort we stayed at. This is the kind of place rich people go on honeymoons to. In fact, a lovely old lady I chatted with in a shop was surprised we stayed there as part of a road trip. ”You certainly travel in style,” she said. ”Always,” I replied without thinking.

Our room was a bungalow. The resort was a jungle. There was a putting field and little paths here and there. And the beach club with pool and jacuzzi was amazing.

05-north

The Drive North & Post Ranch Inn

As the coastal and scenic Highway 1 made a slight right turn past the mountains we were on our way North-West, toward San Francisco. We made a few stops, including the pretty harbor in Morro Bay, and shortly after was where we encountered a problem: we were out of gas. The car told us we had 70 miles left in the tank, plenty to get to the next gas station, but in reality that number dropped by 10 miles per actual mile. Perhaps it was the steep and curvy mountain roads. Perhaps it was my driving. Regardless, we had to make a decision: keep going and hope we make it, or turn back for a few miles extra along the windy roads?

We ultimately decided on the latter, which was a life saver! We may have lost half an hour, but at least we never had to call for roadside assistance.

The evening got a lot better as we arrived to Post Ranch Inn, the incredible place I described at the very start of this post. We got slightly drunk during the nine course dinner and spent the rest of the night in one of the two private, heated (almost too heated) outdoor infinity pools. Nearly full moon (this was just a few days before the hyped but disappointing super moon) and nice Pacific coastal weather.

Detta bildspel kräver JavaScript.

06-half-moon-bay

Finding Dory & The Ritz-Carlton Half Moon Bay Resort

Robert, who has been to most of all of these places before, had one request: The Monterey Bay Aquarium, featured in Finding Dory. I love that movie, so I was instantly up for that idea!

It was just a short drive from Post Ranch Inn and as we left the mountains behind I loved the little city of Monterey. The street outside the aquarium was touristy but cool. The aquarium itself, on the other hand… next to the lack of sports car, the only disappointment on this otherwise fantastic journey.

It’s not as big as in the movie. Sigourney Weaver does not voice anything. And it was PACKED with children. The otters were incredibly cute though!

We continued north after lunch time to the final stop before San Francisco: The Ritz-Carlton resort in Half Moon Bay. A large Scottish-themed golf ranch! Pretty cool, especially as it was enveloped in mist pretty much the whole time we were there, except luckily when the sun set to the tunes of a bag pipe, a daily tradition apparently.

Speaking of mist. By this time, the US election was already over. Other than the presidency each state voted on some more local laws as well. One of the more hyped ones in California was the legalization of marijuana. It passed. The mist followed. The jokes wrote themselves.

President-elect Trump

I have to talk about Donald Trump before we reach the final chapter of this rather long post! 😀 I have understood his appeal the same way I have understood the appeal of ”Sverigedemokraterna”, a racist but big part in Sweden. I GET why people vote for him. I would never do it myself because it goes against so many fundamental points, but if you are in a situation where you despise the current state of the government, you have a natural tendency to overlook such fundamental flaws in hopes of change. It’s why people voted for Obama, and it’s why people voted for Trump this time around.

I was surprised to see how many Americans really hate Obama. In Europe, we are brainwashed by the media to believe that he is the hero of America. He did a lot of good and he is very articulate and down to earth. This is the side we Europeans are exposed to. But digging deeper, it turns out he failed on a lot of national matters and election promises. I was shocked by the state of American roads. Of course I don’t know the entire country but from what I saw in Utah and California (in Nevada, I never left the strip), the roads suck. And the poverty, especially in Salt Lake City… Crazy!

On top of that, the hatred for Hillary and her past missteps is bigger than I could have imagined. Pretty much everyone I spoke with – and there were quite a few as I’m quite interested in these things – had the point of view that while Trump says a lot of incredibly dumb shit he hasn’t acted on (most of) it. Hillary on the other hand has a very rocky history, at least in the eyes of the American people. One Mexican woman even told me she could never stand behind a woman who lets her husband cheat on her like that. That particular woman cast her vote on a third option, because her heart told her she couldn’t stand behind either of the two main candidates.

Another Mexican woman surprisingly voted for Trump. She firmly wanted to believe that Trump is all words in terms of his racism, and that when it boils down to it, he will deliver on his promises to make America great again for all citizens. That’s how bad the Hillary-hate is.

07-san-francisco

The Final Days in San Francisco

Alright, let’s bring this trip home. After the misty-sunset-bagpipe-golf-ranch we only had a short drive through San Francisco suburbs before we hit the city. And what a city! We drove straight up on those steep hills and for once I was happy I wasn’t driving stick.

Just like LA though, SF is not tall. There’s a small economic center but no beautiful skyline. We did take a ferry though, from where we could properly see the city, to a town north of the bay. From there, we biked across the Golden Gate bridge. Another bucket list experience that I’ve dreamed of ever since the music video for Love Generation by Bob Sinclair came out.

After our afternoon bike ride, the sad moment had arrived: it was time to part ways. We did this in the lobby area of the hotel we were staying at. It was surprisingly quick and a bit sudden as we had two Ubers arriving: one that would take Robert to the airport, and one that would take me to an Airbnb, my final stay of this trip. I had one more day left before flying to LA and back home to London via Minneapolis.

Those last days are a bit blurry. I walked around the west beach of the city and the Golden Gate park. Exhausted after two weeks of non-stop new experiences and emotions.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I honestly don’t know how to finish this post. Instead of writing something clever, I will encourage you to scroll back up and carefully go through all the photos once again. They say a lot more than words can ever express.

At the same time, they say nothing. Nothing about the emotional roller coaster a trip like this is. Nothing about what it feels like to stand on a terrace in the mountain watching the mist roll in over the Pacific ocean far beneath you.

This has been a trip I will never forget.

20161104_160916-1024x34020161110_111435-1024x31820161110_123433-1024x16720161111_180244-1024x20720161110_172316-1024x18120161110_161339-1024x31220161111_103518-1024x15120161111_170816-1024x42820161112_172828-1024x415

Sexual consent

I grew up indirectly being taught that boys forcing themselves on girls is OK. I think we all did. ”It only means he likes you, ” said a teacher to a girl in my first grade class who was being harassed by a boy.

Of course for the teacher this was an effort to resolve the situation and console the girl, and she did tell the boy to stop, but the message she sent that girl was clear: boys will be boys, it’s ok, it’s just the way they are. 

And I believe this is how all of us who grew up before the year 2000 were raised by our teachers, parents and pretty much all adults surrounding us. They meant no harm, this is how they grew up too, but today we are slowly grasping the fact that something has been fundamentally wrong with our mentality.

Is it a woman’s own fault that she’s harassed because of how she dresses? Of course not, but this is what schools and the media keeps telling us. If you dress in a revealing way, you will be harassed, so you better cover up. It’s your own fault for sending the wrong signals.

But blaming the victim like this is crazy talk! How is it a woman’s fault – who merely wants to dress up for a night out, feel that she is pretty and lives up to the impossible beauty standards set by the advertising industry – that men keep coming on to her, touch her, talk dirty to her even after she has said ”no” countless times? It’s not. And we need to stop teaching girls that they provoked it.

If you don’t fully understand what sexual consent means, take a look at this video. This totally British way of explaining sexual consent is brilliant.

https://youtu.be/oQbei5JGiT8

Donald Trump was caught on video talking about women in a degrading way. ”Grab them by the pussy” is perhaps the most famous quote from that video, and he also talked about how as a celebrity he can do anything to women, kiss them when he greets them, put his hands on them, and they won’t try to stop him because, hey, he’s Donald Trump.

”Locker room talk” is how Trump supporters defended him. ”This is how men commonly talk amongst themselves.” And the worst part is, I totally get that argument! While not a lot of men would be quite that vulgar, there certainly is a mentality to boast and talk sexually about women who would not consent to such talk. It is a macho mentality, and it exists because those men were taught that ”boys will be boys”.

Speaking of boys. What can we do to ensure the next generation is different? We’re already well on our way. It’s a topic covered a lot more in media. I think the current young generation will think twice before telling a little girl that she’s being harassed because a boy likes her, as if it’s a good thing. And a lot of the newest generation of boys will have a better understanding that no means no. Boundaries will still be tested and overstepped, but not without a second thought.

We need to stop blaming the victims and ask them to change and take preventive measures. We should instead teach our boys that no means no, that a signal may be an invitation to approach, but that going further is not acceptable if someone says no. We should teach our boys that asking permission is not a sign of weakness.

We need more female role models and heroes in movies, and we need to stop making women look like they want to be chased. I read a perfect example about princess Leah and Han Solo, about how she repeatedly said no and he kept pressing his body up against her until he forced a kiss from her, and how the two ended up together in the end. She *liked* that sort of forceful attention and a bit of force was just what was needed to win the girl over. And Star Wars is just one example of many.

We need to get rid of the ”boys will be boys” mentality. We need to stop telling girls how to dress. And we need to punish the predator rather than blame the lamb for looking too tasty.

Those are just my spontaneous thoughts as I air at an airport waiting for a flight.

Mitt jobb

Det har inte blivit mycket uppdaterat här. Har haft fullt upp med jobb tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan. Trevligt för plånboken men slitsamt, och därför är det skönt att äntligen kunna börja ha två dagar ledigt och normala timmar per dag nu när vi har full personalstyrka. 

Så vad gör jag egentligen? Jag är Duty Manager – ett steg upp från förra årets position som Reception Manager – på kära gamla Rest Up hostel i centrala London. Vad innebär det? Följande, bland annat:

  • Schemaläggning. Allt från vår kocks arbetstider (som är beroende av när vi har stora grupper i huset som beställt måltider) till receptionisternas, receptionschefens och mina egna. Det är jag som står för all planering baserat på vilka dagar vi har fullt hus och vilka som är lugnare, folks semesterdagar, sjukanmälningar, önskemål och byggnadens olika personalbehov.
  • Anställningar. Jag har sorterat igenom hundratals cv:n, intervjuat dussintals och anställt två nya receptionister samt en ny Duty Manager – det är trots allt omöjligt för mig att vara här 24/7, så nu är vi äntligen två. 
  • Övrig personalhantering. Se till att städpersonal, kökspersonal, receptionister och maintenance gör sina jobb samt har medlen att utföra dem så effektivt som möjligt. Jobbar till exempel tätt med Housekeeping Manager för att se till att alla byggnadens städbehov möts och håller måttet, och har redan gett ut två muntliga varningar till personal som inte skött sig. 
  • Health & Safety. Se till att förordningar följs och att all personal är informerad kring de regler och säkerhetslagar som finns och är relevanta för just deras positioner. Allt från hantering av kemikalier och att arbeta på höjd (stege), till rätt stolshöjd framför datorerna i receptionen.
  • Byggnadskoll. Daglig kontroll av alla korridorer, badrum, allmänna utrymmen samt slumpmässigt utvalda rum för att se till att städning håller måttet, att nödutgångar inte är blockerade och att hitta skador och andra problem som kan uppstå.
  • Överbokningar. Noga hålla koll på lediga sängar och blockera rumstyper efter behov på de sajter vi säljer via (till exempel booking.com, Expedia, osv) när vi har slut på sängar. Hantera överbokningar och reglera priser för att sälja mer och maximera vinsten beroende på efterfrågan.
  • Pengahantering. Följa utvecklingen av pengaflödet i receptionen och ta reda på varför det ibland fattas pengar och ibland är fler hundra pund för mycket i kassan. En varning har getts ut för slarvig hantering där fler hundra pund mystiskt försvann. Vi har en accountant men när han varit på semester har jag även hanterat bankärenden och den veckovisa summeringen av inkomster och utgifter. 
  • Gruppbokningar. Vi har en tjej som bara sysslar med just detta, men hon har ledigt helger och har haft semester några veckor. Eftersom jag redan kunde hennes jobb från förra året har jag täckt upp efter behov. Mycket mejlade med agenturer som bokar stora grupper (främst skolklasser) inför sommaren 2017.
  • Brandlarmstest. Varje söndag förmiddag.
  • Arga gäster och glada skollärare. Min specialitet. ”I demand to speak to your manager” är det roligaste någon kan säga till receptionisterna, för det innebär att jag får komma ut från kontoret och vara lite social. Det är även mitt jobb att se till att lärarna och de s ansvarar för grupper är nöjda och belåtna, för det är i just återkommande grupper som de stora pengarna ligger. 
  • Polisen. Kanske en gång varannan vecka i snitt. Mycket tittande på skärmar och gå igenom övervakningsbanden tillsammans med dem. 
  • Lösa plötsliga problem. All belysning gick ut på tredje våningen. Ventilationssystemet i köket la av helt så frityren (är det ett ord?) kunde inte användas pga risk för överhettning, och jag fick förhandla fram ett pris på pomfrittbeställningar för 86 pers hos det lokala kebabhaket. En städerska råkade ta hål på en gasledning när hon frostade av en frys. Tvätteriet missade vår beställning av sängkläder och stängde för helgen, så jag fick ringa runt och kräva att de skulle öppna och ge oss de 500 lakan vi skulle ha (det hjälpte att börja prata om hur mycket pengar som skulle gå förlorade om vi var tvungna att avvisa folk för att vi inte hade sängkläder). Alla dessa problem har hänt inom den senaste veckan och är bara några exempel. 
  • Och till sist en något lättare syssla: att hålla vårt instagramkonto uppdaterat 🙂

Så det var en snabbsummering av mina arbetsuppgifter. Jag lärde mig mycket av skräpjobbet i Sydney (hur man INTE ska sköta ett hostel) och det i kombination med att jag redan känner till Rest Up och byggnadens behov och rutiner sedan tidigare har gjort att jag kunnat tackla den nya rollen hyfsat bra, trots att mycket av allt detta är helt nytt för mig.

Ett bra steg i karriären, och trots att jag ofta funderat på om jag gjorde rätt att lämna livet i Sydney bakom mig så trivs jag fortfarande för bra här för att ångra mig.

London 2016, del 2 + Sverige

Det var bara den där allra första dagen, då allt var nytt och gammalt på samma gång, som känslorna svämmade över. Det blev för många återseenden och avsked på en och samma dag helt enkelt.

Resten av de två veckor jag snart varit här har varit underbara! Jag föll in i den nya rollen direkt. Jag har anställt två nya receptionister. Infört nya policys och hävt några gamla för att skapa en mindre komplicerad och mer streamad arbetsmiljö. Jag har gjort veckoscheman, fixat en överbokning, pusslat om hur städteamet fördelar sina arbetsuppgifter och suttit i designmöten om vår restaurangs framtid och utveckling. Beställt nya skyltar till entrén och löst problem i receptionen av typen ”jag kräver att få tala med din chef!”

Men sommarens höjdpunkt har kommit lite i skymundan här på bloggen: Sverige! Först veckorna i Slätmon, Rimforsa och Kungsbacka med släktträffen och lugna dagar på landet. En perfekt kombination. Sedan denna helg som inkluderade en blixtvisit till Kungsbacka med en mini-släktträff i fredags och en fantastiskt rolig kräftskiva med gamla vänner i går kväll. Jag önskar att jag kunde flyga till Sverige varje helg!

Nu sitter jag åter på mitt rum i London och äventyret fortsätter 🙂

London 2016

För första gången i mitt liv har jag fått kämpa för att vara glad. I går, min första arbetsdag på nygamla jobbet i Driscoll House vid Elephant & Castle, var den känslomässigt tuffaste dagen jag upplevt.

Det var en kombination av många saker. Till andra platser jag bott och jobbat på har jag tagit ett hälsosamt avstånd. Upplevelserna har lagts undan som minnen. London var så plötsligt. Jag sa aldrig ordentligt farväl, tydligen, och de 15 månader jag var där flög förbi så fort, som en parentes i mitt liv som trots att det var en relativt lång period ”bara hände”. När jag härom dagen klev av tunnelbanan vid E&C som så många gånger förr uppstod den första känslan av underligt vemod.

Vemodet följdes upp av insikten att jag inte längre känner många i den här staden. Mina bästa vänner har alla rest bort. Det är beviserligen en stad man tar i omgångar, ingen kan stanna här en längre period.

Inte ens Ella, som kom hit från Italien och var dödskär i London. Jag har sett flera exempel på folk med en drömbild som krossas efter att ha bott här i bara några månader. Men Ella har alltid varit lika kär som innan hon anlände. Tills nyligen. Det första jag fick uppleva var hennes avsked när vi alla stod i receptionen och vinkade av henne till flygplatsen för en månad i Sydamerika. Vilken timing, att vi bytte av varandra så.

Hon kommer tillbaka. Det räknar vi alla med. Men det var fel känslor att ha när man själv precis kommit tillbaka.

När jag kom hit första gången dröjde det inte länge innan jag bodde i kollektiv och direkt hade 65 vänner. Nu bor jag där jag arbetar och måste socialt ta avstånd från personalen jag är chef för. De få icke-arbetskamrater jag fortfarande känner här har arbetsschemat krockat med så dem har jag inte hunnit träffa när jag som mest behövt det.

Jag har tänkt mycket på Robert och allt jag lämnade bakom mig i Australien för att vara här. Sverige och de fantastiska två veckor jag hade där. Från att sitta själv med morfar och Greta i Slätmon, till farmor och den fantastiska släktträffen, till Kungsbacka och alla gamla minnen där. Vi hann med så mycket!

Till sist känslan av att nu vara tillbaka på en arbetsplats där så mycket å ena sidan har hänt, men allt å andra sidan är exakt som det var. Samma problem, samma underbara atmosfär, samma saker som inte fungerar, samma otroliga familjekänsla som gör RestUp till en så bra arbetsplats. Jobbet är kul, varierat och kommer att bli skitbra. Men mitt huvud var igår fullt med för många intryck, och kampen att ge ett bra intryck men samtidigt inte vara för familjär. Lägg till detta att jag åt väldigt sent. Det var tufft att se glad ut på eftermiddagen. Riktigt tufft.

I dag känns det dock mycket bättre. Jag sitter på trottoarskanten på Tower Bridge under en kvällspromenad och skriver detta. Förr när jag gick över Tower Bridge regnade det alltid. Nu är det fantastiskt sommarväder. Ett gott tecken.

Jag har en ny syn på Gurkan, The Shard och St Pauls, platser jag nu passerar på min promenad och tidigare var blind för. Det är varmt och skönt. Och så snart jag fått nya vänner utanför arbetsplatsen kommer jag kanske kunna bli nykär i stan.

Som Ella när hon satt Italien och drömde. Frågan är hur lång tid det kommer att ta, för jag var inte beredd på denna svåra inre kamp.