Slutet på Londonäventyret

Till den som har missta det: jag är åter hemma i Sverige, om än bara för ett par månader.

När jag åkte tillbaka till London i augusti var det på obestämd tid. Fantastiskt jobb, bra lön och ett företag som jag visste att jag tycker om. Men allt föll inte på sin plats som det borde och det finns det många anledningar till. Här kommer en snabbsummering:

  • Vi behövde desperat en ny receptionist men anställde en till chef. Vi hade svårt att hitta någon som levde upp till vår förhållandevis höga standard. Min chef är god vän med en kille som tidigare jobbat på företaget och som nu inte trivdes på sitt nya jobb. Vi frågade om han kunde tänka sig att komma tillbaka. Enda problemet: jag hade nu hans tidigare position, och han ville såklart inte gå tillbaka till att vara receptionist. Det föll istället på oss båda att dela en chefsposition och täcka upp för en receptionist, något som gjorde oss båda olyckliga.
  • Teamet blev splittrat. Min styrka som chef i London är att jag är väldigt svensk. Öppenhet, tydlig kommunikation, om jag vet att alla inte kommer att gilla ett beslut ser jag till att de vet om vad som kommer ske snarare än att bara köra över dem. Det fanns en uppgivenhet i teamet när jag kom tillbaka (alltså inte för att jag kom tillbaka) och den lyckades jag vända på. Jag fick personalen motiverad igen. Men när vi blev en chef för mycket föll mycket av gemenskapsskänslan och jag fick spendera på tok för mycket tid på tjafs.
  • Varje gång jag påpekade att saker och ting inte fungerade personalen emellan påpekades något negativt om mig snarare än att problemen bekräftades. Det var först när jag i min frustration sa upp mig min som chef insåg att han höll på att förlora företagets bäste anställda (hans ord). Men för sent, mycket på grund av att jag innan jag sa upp mig tänkte mycket på det sista problemet:
  • London är inte en stad jag har en framtid i. Jag kom dit för tre år sedan med tanken att jag kunde bosätta mig där. Men bostadsmarknaden är så extrem att det inte går att ha ordentligt boende. Man måste dela med andra. Vill man ha familj och barn bör man söka sig till andra städer i landet som är billigare.

Lång historia kort: jag fick ingen som helst bekräftelse på att jag gjorde ett bra jobb förrän efter att jag beslutat mig för att säga upp mig, och när jag väl hade bestämt mig hade jag insett att London inte är min framtid. Då var det för sent att ge mig den bekräftelse jag från början behövde. ”Too little too late.”

Jag måste dock stolt få tillägga att en av ägarna mot slutet la sig i, hade ett långt samtal där han tokhyllade mig, och bönade att jag skulle stanna. Han beklagade att han inte stöttat mig från början eftersom han ju inte är blind och såg exakt samma problem som jag. Jag fick till och med dåligt samvete att jag lämnade honom i sticket, med personalbrist. Men återigen, too little too late.

Nya planen

Så vad är planen nu? Till att börja med, det jag verkligen älskar: att jobba heltid med de många projekt jag alltid har på gång. I år handlar det om kortspel. I Kungsbacka får jag alltid så mycket gjort, från att blogga och skriva en bok till visuella projekt. Ingen av de sakerna ger mig dock några pengar så det får bli max två månader.

Jag har sparat det senaste halvåret och planerar åtminstone en 3-6-månadersresa till innan jag gör ett nytt försök till ett Svenssonliv. Jag har ju gått runt och sagt Island till många, men sanningen är att jag inte bestämt mig. Fördelen med Island är att jag kan hitta någon form av volontärarbete och samtidigt få lov att bo på ett extremt häftigt ställe. Jag kan då jobba 5-6 timmar om dagen fem dagar i veckan istället för 9-12 timmar sex dagar i veckan som jag gjorde i London och på så vis kunna fortsätta med kortspel och annat skoj på fritiden 🙂

Det behöver ju inte vara Island. Jerusalem och Sydafrika har också slagit mig. Alla tre har massor med volontäralternativ. Världen är öppen.

Men det är ju en tillfällig plan och sparpengarna kommer att ta slut. När det händer då kanske — KANSKE — det är dags att titta på Sverige igen. Eftersom jag inte har något som helst intresse av att lära mig ett nytt språk så måste det vara ett svensk- eller engelskspråkigt land. Australien har jag gjort, Nya Zeeland och Kanada är det svårt att få arbetsvisum i, en annan del av England har jag funderat på men lutar nog mer åt Sverige i så fall. Norge, nej tack. Danmark, nej. Finlandssverige, kanske.

Till att börja med får vi se var det bär av närmast, troligen i slutet av mars.

USA 2016

I woke up in a cliff side cottage high above the Pacific ocean, along Highway 1 on the American west coast. The sun was shining as I showered with the bathroom balcony door open and a mist rolling in beneath me. The view was spectacular, and this very magical moment was one of many highlights of what can only be described as a once-in-a-lifetime trip.

Post Ranch Inn, as the 5 star cottage collection was called, was one of multiple 5 star stops along our LA to San Francisco road trip. We arrived at the hotel the evening before, checked in via the tree house style reception and was driven to our cottage on the cliff while the staff parked our rental car.

I want to point out early on that I did not ask for any of this. When I travel, I stay in cheap hostels and eat at McDonalds, and I’ve made it clear to my travel companion many times that I would be equally happy to travel with him that way. The luxury is his choice.

That said, I’ve enjoyed the pampering immensely. I’m not accustomed to 9 course dinners with accompanying wine pairing that on its own costs more than I would pay for an entire meal, drinks and all. My companion, Robert, travels in style. And we did have a system: he paid the bill, I tipped. With 15-20% the tipping alone would end up above my usual budget, but considering the amazing return I got for my money, I wouldn’t dream of saying no to that deal.

Still, it was a bonus, not a requirement. He knows that, and I hope everyone who knows me understands that too.

01-salt-lake-city

Indians and Mormons in Salt Lake City

Let’s backtrack a bit. My US holiday began about a week prior to our tree house retreat as I took off from Heathrow airport. The first destination: Salt Lake City, Utah.

My first few days would be spent alone. Robert, who’s from Sydney, would meet up with me in Las Vegas. Knowing very well what luxury lay ahead, I decided to spoil myself from the get-go. Rather than booking the usual hostel dorm I went with an Airbnb alternative. I found a marvelous, hippie-style house in central SLC. Despite the cool house the area was poor. So poor in fact that I completely understood why so many voted for Trump – more on the election later on as I happened to be in America when the chock results slowly unraveled. The house had quirky decor, an awesome living room, a large bedroom and a cute old style kitchen that I never used.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Plus, it was within walking distance to the famous Mormon temples and the head offices of LDS. This district would be my first destination, and my first American experience since 2007.

The temple area is incredibly pretty, and wealthy. You can tell that this religion has some serious money. As I walked among the conference buildings and offices, I couldn’t help but feel that something is wrong. Who benefits the most from this money? I doubt it’s the common Christian. Should money and religion really go hand in hand like this?

The young Mormon girls who worked at the visitors centers (yes, plural) seemed thrilled though. Their eyes lit up as they talked about their beliefs. Part of me was genuinely interested. I had no interest in joining their religion, but really enjoyed the chat.

On a side note, one of the massive Mormon buildings were used for the Winter Olympics opening ceremony.

I finished my first day with some shopping, slept off the jetlag, and forced myself to get up the next day to hike in the opposite direction: to ”the living room”, a hilltop platform with a stunning view of the city. The sun was shining and though the city was covered in either fog or smog – I couldn’t tell which – I met some wonderful people on the way up who I joined forces with as we pushed each other to continue all the way. We were rewarded with the view and great company.

I even passed an indian village replica.

On another side note, on the way to the hills I passed a high school that looked oddly familiar. I stopped to take pictures of the American football field. A typical US high school, I thought, that must be why I recognize it. It was only a day later that I found out that I had walked right into the school in which they filmed High School Musical. What are the odds, considering how many high schools there must be in America and the fact that the movie is set in Albuquerque, not SLC?

02-las-vegas

Big Win in Las Vegas

I Uber’ed my way to the airport and flew off to Vegas, the city of sins. My pre-set gambling limit: $100.

I reached the lobby of Bellagio early evening. The darkness had fallen and my very first view of the Strip was from the back seat of a car. It was exactly as I’d imagined it, with neon lights and crowds packing the sidewalks.

Bellagio itself is a luxury resort and casino, opened in 1998. Waiting for my travel companion I spent the evening roaming the casino floor and the many luxury shops. I saw the famous fountain display out front for the first time of many to come in the next few days, and I particularly enjoyed the fake indoor garden, halloween themed at this time of the year.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I was sitting in the lobby as my friend from Australia arrived. A loving reunion as we hadn’t seen each other in months. And though we both knew it would probably be even longer until next time once this trip was over, that wasn’t something we cared about now.

A quick check-in later and we watched the fountain show again, this time from our window on the 25th floor. To the right: a copy of the Eiffel tower. Next to that: a massive billboard with Celine Dion on it.

We had wanted to do a proper show: Celine Dion, Brittney Spears or Jennifer Lopez. None of them performed on a Sunday night. Instead, we ended up watching the second highest rated show in all of Vegas: Carrot Top, a comedy show that I had to practically drag my friend to (this time, I paid). He loved it, we laughed so hard. For reference, Carrot Top had a solid 4.9 rating for years in a row. Celine had a 4.7, and Brittney was down at 3.-something. Only one other show was higher rated than Carrot Tops comedy act, and that was a strip show.

Gambling

I never came near my spending limit. I always say slot machines are for suckers, but there was one machine in particular I was looking for: Ellen Degeneres’.

We finally stumbled upon it just before our Carrot Top show was about to start. ”Quick, just one spin!” And boy am I glad I took the time! That very first bet, very first spin at the lowest level (a few cents) I won $240. I immediately cashed out and rushed to the show. For my friend this may have been small money, but for me the win was huge.

On our last day in Vegas, I went on to win $100 on Black Jack. Though despite these winnings, I probably lost most of it as a whole as the slot machines turned out to be incredibly fun when you play them with friends and not alone 🙂

Thank you Ellen 🙂

03-los-angeles

Los Angeles

We long debated whether to drive or fly to LA. We ended up flying to save time and as we had a three day road trip ahead of us anyway. Over a famous, fattening Vegas buffet we also made the last minute decision of skipping Grand Canyon. It may be unique and pretty, but it’s also just ”yet another natural phenomenon”. Robert had been there before and I was sick of natural wonders. Still am. I’d rather spend the hours it would take to drive there exploring actual Vegas, something that to me is even more fascinating.

20161107_222046-768x1024LA had multiple appeals to me: first, I was expecting a huge city a’la New York or Shanghai. Second, most of the many Youtube celebrities I follow online have been there at one point or another. Some even live there. I don’t care about the people listed on the Walk of Fame nearly as much as I do about my Youtubers.

Needless to say, I didn’t meet any Youtubers. I did, however, stumble upon the only star I really wanted to see: Ellens. It turned out to be literally right outside our hotel lobby. It was the very first star I even glanced at. What are the odds?

We stayed at a place called W Hollywood. Never heard of it, but we could see the Hollywood sign from our room (which was more like an apartment, with a cool rounded sofa in the living room) and with Ellens star just outside it was naturally centrally located. After we woke up the next morning we spent a few hours by the rooftop pool. Sweet!

Venice Beach & Santa Monica

My favorite part about LA – which by the way didn’t live up at all to the ”large city feel” I was expecting – was by far Venice Beach! I knew it from movies, of course, and I loved the fact that it felt like a hippie paradise.

We took an Uber from the hotel to the beach and walked from the Venice canals to the Santa Monica pier. Randomly, we saw this 8 year old girl who was an amazing skateboarder. After I returned from America I saw her again: in a 60 second documentary that one friend posted to another friend on Facebook. How random is that?

After this shocking experience to Robert (the hippie walk, not the girl… although now I’m teasing him needlessly), he indulged in some shopping as the sun set over the city, and we finished the day with dinner in a real American style Christmas-decorated outdoor shopping area. Pretty neat!

Day 7. It was time to collect our car. I was expecting to rent it as this is our usual deal; he does accommodation, I do cars. But Robert had already booked one in order to go with something fancier: a sports car! The lady at the rental company brought us the sad news: they no longer had it available. Instead, she made a big deal out of how she would upgrade us to a more expensive (and much nicer for long distance driving) category. What did we end up with? A freakin’ Volvo XC60! That (or something similar) is what I always drive in Sweden. No fancy sports car for us, but at least it was comfortable 🙂

Before leaving LA in the evening we had a few more things to do in the city, now that we had our own car: First, we drove to the Griffith observatory. From here you have a great view of both the city and the Hollywood sign.

Then, we drove to the other end of town to see Roberts uncle. On his moms side of the family, he’s from LA. We even went to see his grandparents graves, which I had no idea were in LA.

Next, on our way back to the city, we took a detour north to Burbank and Universal Studios. Again, I had one goal only: to circle Ellen Degeneres. No idea if she was working at that hour, and we never did a tour or anything like that, but at least now I can say I’ve been outside 🙂

Finally, we drove west and got to see Sunset Boulevard literally in the sunset, plus the magnificent houses of Beverly Hills just before it got dark.

04-santa-barbara

Luxury Beach Clubs & Spanish History in Santa Barbara

Our final destination for the day: Santa Barbara.

And this is where the trip got truly luxurious. Santa Barbara turned out to be a very Spanish-looking town that I had never heard of. Apparently it’s dubbed the French Riviera of America. It’s a bit further from LA than Malibu, a place I probably only know of because I’ve watched too much Two and a Half Men.

In Santa Barbara we walked along the beach, visited the Old Mission, and spent some time in the complimentary beach club of the resort we stayed at. This is the kind of place rich people go on honeymoons to. In fact, a lovely old lady I chatted with in a shop was surprised we stayed there as part of a road trip. ”You certainly travel in style,” she said. ”Always,” I replied without thinking.

Our room was a bungalow. The resort was a jungle. There was a putting field and little paths here and there. And the beach club with pool and jacuzzi was amazing.

05-north

The Drive North & Post Ranch Inn

As the coastal and scenic Highway 1 made a slight right turn past the mountains we were on our way North-West, toward San Francisco. We made a few stops, including the pretty harbor in Morro Bay, and shortly after was where we encountered a problem: we were out of gas. The car told us we had 70 miles left in the tank, plenty to get to the next gas station, but in reality that number dropped by 10 miles per actual mile. Perhaps it was the steep and curvy mountain roads. Perhaps it was my driving. Regardless, we had to make a decision: keep going and hope we make it, or turn back for a few miles extra along the windy roads?

We ultimately decided on the latter, which was a life saver! We may have lost half an hour, but at least we never had to call for roadside assistance.

The evening got a lot better as we arrived to Post Ranch Inn, the incredible place I described at the very start of this post. We got slightly drunk during the nine course dinner and spent the rest of the night in one of the two private, heated (almost too heated) outdoor infinity pools. Nearly full moon (this was just a few days before the hyped but disappointing super moon) and nice Pacific coastal weather.

Detta bildspel kräver JavaScript.

06-half-moon-bay

Finding Dory & The Ritz-Carlton Half Moon Bay Resort

Robert, who has been to most of all of these places before, had one request: The Monterey Bay Aquarium, featured in Finding Dory. I love that movie, so I was instantly up for that idea!

It was just a short drive from Post Ranch Inn and as we left the mountains behind I loved the little city of Monterey. The street outside the aquarium was touristy but cool. The aquarium itself, on the other hand… next to the lack of sports car, the only disappointment on this otherwise fantastic journey.

It’s not as big as in the movie. Sigourney Weaver does not voice anything. And it was PACKED with children. The otters were incredibly cute though!

We continued north after lunch time to the final stop before San Francisco: The Ritz-Carlton resort in Half Moon Bay. A large Scottish-themed golf ranch! Pretty cool, especially as it was enveloped in mist pretty much the whole time we were there, except luckily when the sun set to the tunes of a bag pipe, a daily tradition apparently.

Speaking of mist. By this time, the US election was already over. Other than the presidency each state voted on some more local laws as well. One of the more hyped ones in California was the legalization of marijuana. It passed. The mist followed. The jokes wrote themselves.

President-elect Trump

I have to talk about Donald Trump before we reach the final chapter of this rather long post! 😀 I have understood his appeal the same way I have understood the appeal of ”Sverigedemokraterna”, a racist but big part in Sweden. I GET why people vote for him. I would never do it myself because it goes against so many fundamental points, but if you are in a situation where you despise the current state of the government, you have a natural tendency to overlook such fundamental flaws in hopes of change. It’s why people voted for Obama, and it’s why people voted for Trump this time around.

I was surprised to see how many Americans really hate Obama. In Europe, we are brainwashed by the media to believe that he is the hero of America. He did a lot of good and he is very articulate and down to earth. This is the side we Europeans are exposed to. But digging deeper, it turns out he failed on a lot of national matters and election promises. I was shocked by the state of American roads. Of course I don’t know the entire country but from what I saw in Utah and California (in Nevada, I never left the strip), the roads suck. And the poverty, especially in Salt Lake City… Crazy!

On top of that, the hatred for Hillary and her past missteps is bigger than I could have imagined. Pretty much everyone I spoke with – and there were quite a few as I’m quite interested in these things – had the point of view that while Trump says a lot of incredibly dumb shit he hasn’t acted on (most of) it. Hillary on the other hand has a very rocky history, at least in the eyes of the American people. One Mexican woman even told me she could never stand behind a woman who lets her husband cheat on her like that. That particular woman cast her vote on a third option, because her heart told her she couldn’t stand behind either of the two main candidates.

Another Mexican woman surprisingly voted for Trump. She firmly wanted to believe that Trump is all words in terms of his racism, and that when it boils down to it, he will deliver on his promises to make America great again for all citizens. That’s how bad the Hillary-hate is.

07-san-francisco

The Final Days in San Francisco

Alright, let’s bring this trip home. After the misty-sunset-bagpipe-golf-ranch we only had a short drive through San Francisco suburbs before we hit the city. And what a city! We drove straight up on those steep hills and for once I was happy I wasn’t driving stick.

Just like LA though, SF is not tall. There’s a small economic center but no beautiful skyline. We did take a ferry though, from where we could properly see the city, to a town north of the bay. From there, we biked across the Golden Gate bridge. Another bucket list experience that I’ve dreamed of ever since the music video for Love Generation by Bob Sinclair came out.

After our afternoon bike ride, the sad moment had arrived: it was time to part ways. We did this in the lobby area of the hotel we were staying at. It was surprisingly quick and a bit sudden as we had two Ubers arriving: one that would take Robert to the airport, and one that would take me to an Airbnb, my final stay of this trip. I had one more day left before flying to LA and back home to London via Minneapolis.

Those last days are a bit blurry. I walked around the west beach of the city and the Golden Gate park. Exhausted after two weeks of non-stop new experiences and emotions.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I honestly don’t know how to finish this post. Instead of writing something clever, I will encourage you to scroll back up and carefully go through all the photos once again. They say a lot more than words can ever express.

At the same time, they say nothing. Nothing about the emotional roller coaster a trip like this is. Nothing about what it feels like to stand on a terrace in the mountain watching the mist roll in over the Pacific ocean far beneath you.

This has been a trip I will never forget.

20161104_160916-1024x34020161110_111435-1024x31820161110_123433-1024x16720161111_180244-1024x20720161110_172316-1024x18120161110_161339-1024x31220161111_103518-1024x15120161111_170816-1024x42820161112_172828-1024x415

London 2016, del 2 + Sverige

Det var bara den där allra första dagen, då allt var nytt och gammalt på samma gång, som känslorna svämmade över. Det blev för många återseenden och avsked på en och samma dag helt enkelt.

Resten av de två veckor jag snart varit här har varit underbara! Jag föll in i den nya rollen direkt. Jag har anställt två nya receptionister. Infört nya policys och hävt några gamla för att skapa en mindre komplicerad och mer streamad arbetsmiljö. Jag har gjort veckoscheman, fixat en överbokning, pusslat om hur städteamet fördelar sina arbetsuppgifter och suttit i designmöten om vår restaurangs framtid och utveckling. Beställt nya skyltar till entrén och löst problem i receptionen av typen ”jag kräver att få tala med din chef!”

Men sommarens höjdpunkt har kommit lite i skymundan här på bloggen: Sverige! Först veckorna i Slätmon, Rimforsa och Kungsbacka med släktträffen och lugna dagar på landet. En perfekt kombination. Sedan denna helg som inkluderade en blixtvisit till Kungsbacka med en mini-släktträff i fredags och en fantastiskt rolig kräftskiva med gamla vänner i går kväll. Jag önskar att jag kunde flyga till Sverige varje helg!

Nu sitter jag åter på mitt rum i London och äventyret fortsätter 🙂

Hemkänslan i Sydney

Jag har tidigare skrivit om mina tre kriterier för att ”känna mig som hemma” och verkligen trivas på en ny plats. De här kriterierna kan inte ”tvingas” fram — de måste uppfyllas med känsla och utan att jag försöker uppfylla dem för uppfyllandets skull. Först då — när alla tre har mötts, ärligt och äkta — stortrivs jag på en ny bostadsort.

  • Köra bil
  • Besöka högsta byggnaden/punkten
  • Vara så kissnödig när jag kommer hem att jag inte ens tar av mig ytterkläderna

Det tar vanligen flera månader innan alla tre fallit på plats, men oftast uppfylls inte alla till hundra procent. Ibland noll procent, som i London, där jag aldrig var uppe i The Shard trots massvis med möjligheter och till och med gratis inträde i och med att vi sålde biljetter dit i receptionen.

Nu när Sydney-vistelsen börjar lida mot sitt slut (mindre än två veckor kvar till Nya Zeeland följt av Sverige!) är det dags för en utvärdering, med mina tre kriterier i fokus. Hur väl har jag trivts här?

Jag gillar Sydney. På papper har den allt jag söker i en storstad: höga och moderna byggnader, mycket luft, ett tydligt centrum, rent och hektiskt. Men det har samtidigt känts lite ytligt, som om jag aldrig riktigt kommit under skinnet på stan på samma vis som jag gjorde med London, detta trots att jag besökt många icke-turistiga platser. Jag har inte haft massor med vänner som i London. Jag kommer bra överens med huskamraterna, och Robert har blivit min bästa vän här, men kollegorna har jag bara trivts med arbetsmässigt utan någon privat relation till dem, och jag har inte skaffat mig fler vänner utanför jobbet och hemmet (förutom Robert).

Så hur har det gått för kriterierna?

Högsta bygganden

Denna uppfylldes spontant och ärligt häromdagen, och det var det som inspirerade mig till att skriva detta — det var den sista stora milstolpen! Vi åt middag i den roterande restaurangen i Westfield Tower.

Lustigt nog infann sig inte den där känslan av ”yes, alla tre har uppfyllts!” (som har hänt i bland annat Kungsbacka och på Lanzarote) och det kan bero på att restaurangen inte var högsta våningen öppen för besökare — det finns en utkiksvåning snäppet högre upp, och där har jag aldrig varit.

Dessutom har de andra två snudd på uppfyllts, men ändå inte…

Köra bil

Jag har kört bil vid två tillfällen relaterat till Sydney. Första gången var innan jag flyttade hit, när Miki och jag åkte hit i några dagar och hyrde bil. Just för att jag ännu inte bodde här så räknas det inte. Andra gången var i Alice Springs — det var alltså när jag bodde i Sydney, men inte i Sydney. Därför räknas inte det heller helt, fast jag tidigare tänkt att det gjorde det. Det är först nu när jag trodde att jag uppfyllt alla tre som jag insåg att jag egentligen inte har gjort det, och att det var en lite tillgjord lösning att jag intalade mig själv att jag uppfyllt det.

Vid två tillfällen har jag varit nära att köra i Sydney, när jag bodde i Sydney, men vid båda tillfällen slutade det med at någon annan var chaufför.

Kissa

Jag har flera gånger kommit hem från jobbet och varit jättekissnödig. Det har räknats till kriteriet, men inte till hundra. Jag har nämligen alltid åtminstone hunnit slänga av mig skorna i all hast. Det har alltså varit illa, men inte tillräckligt illa.

Vid ett tillfälle då jag promenerade hem istället för att ta bussen trodde jag att idag var dagen. Men jag fick tillslut gå i en buske strax innan jag kom hem, så illa var det. Räknas alltså inte.

Och vid ett tillfälle rusade jag in på toa utan att ta av mig skorna, men det var tillgjort och inte ärligt/äkta — jag gjorde det just för att jag ville uppfylla kriteriet, inte naturligt.

Sammanfattning

Tiden här är inte slut, mycket kan fortfarande hända. Att kriterierna har snudd på uppfyllts är helt klart ett gott tecken, och även om jag åkte härifrån i dag så är Sydney en av mina favoritstäder. Att de inte gjort det till hundra är dock ett tecken på att det inte är framtidsstaden för mig. Och det går också hand i hand med att jag inte har några människor som drar mig tillbaka just hit. Relationen med Robert har jag alltid vetat tar slut när jag flyttar (även om vi har diskuterat möjligheten att stanna), men skulle jag flytta tillbaka till Australien har jag fler vänner i Brisbane och Melbourne än i Sydney.

Ska bli spännande att se om London vol. 2 slutar med en full pott 😀

Dragqueens i London & uppdatering om Sydney

Det är tydligen något som heter Mardi Gras i Sydney denna helg, en sorts Pride-parad. En av världens största Pridefester sägs det till och med. Jag hade aldrig hört talas om den förr. Det blir parad i centrum, en filmfestival (med gaytema såklart), dragshow på Bondi Beach, med mera. Kul vecka att ha som första jobbveckan på min nya arbetsplats, Maze Backpackers i centrala Sydney 😀

Två apropån: För det första, dragqueens. Inte min grej alls. Men i och med Mardi Gras och att det syns dragqueens lite här och var denna vecka blev jag påmind om London och insåg plötsligt hur insatt jag faktiskt var i drag-scenen. Mina två stamhak var Heaven, Londons största gayklubb (och enligt mina 65 straighta London-vänner från det kollektiv jag bodde på, Londons bäst nattklubb överhuvudtaget eftersom de gick dit en gång i veckan när det var ”straight Monday”), samt en sunkig liten gaybar vid Piccadilly Circus där min pojkvän var bartender och hälften av kunderna kom i drag. Det dröjde veckor innan jag insåg att han var en av dem (dock endast på scen när barens huvudakt inte var tillgänglig just den veckan), och flera månader innan jag såg honom uppklädd för första och enda gången. Inte. Min. Grej.

Men Mikis grej var det, som jag vet att jag nämnt här på bloggen förr. Hon drog med mig till Heaven varje torsdag när det var dragshow. Massor med drag-kändisar fick vi se, de flesta från USA. Miki blev dessutom bundis med huvudakten på tidigare nämnda sunkiga bar, en lokal dragqueen-kändis i London.

Så där hängde jag med några av världens mest kända internationella dragqueens, med en bästa kompis som var tokig i dem och en pojkvän som ibland var en del av dem. Hur blev det så fel?

Jag jobbar hela helgen så något Mardi Gras blir det inte för min del med undantag av om någon dragqueen checker in eller ut, eller glömmer peruken på rummet, eller blir för full. Spännande!

Och det leder då till apropå nummer två: mitt jobb. Efter sju månader ”semester” är det nu dags igen. Jag valde Sydney för att det finns fler jobb här än i till exempel Alice Springs (som var min dröm men som är en småstad) eller Perth (som lever på kolminor snarare än turism). Jag sökte alla receptionistjobb jag föll för i Sydney och fick tre: två på hostel, ett på 4,5-stjärnigt hotell.

Lätt val. Klickade mycket bättre med hostel-personalen än hotellets, och gillar backpackerkulturen mer än businessgästernas kultur (vad gäller mentaliteten hos gästerna – kunde jag välja fritt hade jag velat kombinera den och hostel-arbetets mer hektiska vardag med professionalismen hos finare hotell). Hotellet betalde såklart mer, det ena hostelet betalade under minimum (!), men det hostel jag valde betalar mer i timmen än de flesta mellanklassiga hotell. Det för mig tyder på att de bryr sig om personalen och ser vikten av företagets ansikten utåt. Win!

Förra veckan hade jag ett ”trial shift”. I dag hade jag mitt första riktiga arbetspass. Båda gick bra, båda var kul, båda var hektiska och båda var precis vad jag hoppats på. Får se om det håller våren (eller hösten, som det ju blir här där vi just nu är uppe i högsommar) ut.

I juli tänker jag resa igen, så nu blir det drygt fyra månader av pengasparande. Nya Zealand, resten av Australien samt Sverige står på önskelistan i juli/augusti.

Ah, en sak till! Mitt hus!

Jag insåg snabbt att Sydney inte har en riktigt lika krisartad bostadsmarknad som London (där även de finaste kontorsnissarna måste dela boende med andra), men att det fortfarande är långt ifrån bra. Nästan alla lägenheter jag såg på var sunkiga, små eller jättelångt ut från stan. Rummet jag till sist fick är perfekt! Det är stort i förhållande till övriga i stan med plats till bred säng, skrivbord, byrå, fåtölj och garderob, och ligger i ett mysigt hus med vardagsrum och kök och en liten trädgård. Aningen slitet kanske, men det gör inget. Detta delar jag med två bröder som jag klickat riktigt bra med. Var en slump att jag hittade detta ställe, och jag tror att jag hade extrem tur att få något så bra till ett så lågt pris!

Vi hade inflyttningsfest i söndags då bröderna själva köpte huset bara någon vecka innan jag kom. Träffade massor med skönt folk.

Jag åker spårvagn till och från jobbet – buss om det är sent på kvällen – och har nära till parker och shopping och kan njuta av en ”småortskänsla” (tänk ett område för småbarnsfamiljer) med nära till storstan.

Som pricken över i:et blev jag under min första dag kompis med en kille på ett fik jag hängde mycket på när jag sökte jobb och lägenhet. Han bjöd med mig till poolen hans lägenhetskomplex har. Det visade sig att han är kirurg, har världens lyxlägenhet med utsikt över operahuset, samt en stor utomhuspool som alla som bor på området delar på. Där hänger jag nu då och då, bara en kort promenad från mitt jobb!

Va, vad sa du farmor? Flytta tillbaka till Sverige? Jag ska tänka på saken 😉

Detta händer just nu, februari 2016

Mina geocaching-projekt:

Jag har startat eget företag (eller åtminstone skickat in alla formulär). Företaget omfattar bokutgivning, textförfattande och reklam. Jag säljer min senaste bok – eller journal ska jag nog säga, då det inte är en textbok – som innehåller en lista över 200 saker alla geocachare bör göra förr eller senare. Jag vidaresäljer den till olika geocaching-butiker över hela världen som generellt beställer 20-50 ex vardera. Och nu senaste har jag fått den översatt till tyska då den tyska marknaden är stor.

Jag har flera geocaching-relaterade projekt på gång då jag upptäckt att det är en bra marknad, bland annat ett kortspel och en bok med geocaching-relaterat pyssel för barn. Geocaching.com är dessutom intresserade av en mer familjevänlig version av journalen med 200 saker – en version som inte innehåller saker som att bli stoppad av polisen eller parkera olagligt (saker som händer hela tiden, men som de inte vill uppmuntra om de ska sälja boken i deras butik). Lyckas jag få in en produkt i deras webshop kan det bli mycket pengar!

Mitt nya företag:

Dahlberg Text & Design är namnet att komma ihåg. Jag har valt det av den enkla anledningen att det fungerar på både svenska och engelska, samt är ganska brett.

Förutom geocaching-boken och flera kommande bokprojekt täcker det frilans-texter av olika slag, sponsrade intervjuer på min intervjublogg (det är så jag tjänar pengar på den), samt andra småprojekt som genererar en inkomst. Jag har lagt ner mycket tid senaste tiden på att läsa på och lära mig om att driva eget. Det känns nästan som att jag gått en distanskurs. Dessutom har jag lagt ner mycket tid på att göra reklam för mina projekt – att starta företag är ju bara början, det gäller att få ut ordet om det också!

Bloggande:

Jag bloggar som vanligt. Jag gör intervjuer då och då (inte lika regelbundet som jag skulle vilja då andra projekt kommer emellan), och min företags-hemsida har en blogg om att starta eget, något jag skulle vilja skriva mera om i framtiden. Just den bloggen är dessutom ett sätt att sprida ordet på, och att blogga i sitt företagsnamn är ett sätt att skaffa kunder på. De söker på något jag skrivit om, hittar mig och en sak leder till en annan.

Övriga bokprojekt:

Jag har ett hemligt konstprojekt och samarbete på gång som inkluderar noveller och illustrationer. Förhoppningsvis blir det release av det på någon form av konstmässa under 2016.

Jag har dessutom en intervjusamling på G som jag hoppas kan bli en tryckt bok med hård pärm, alltså lite ”finare” än tidigare böcker jag gett ut. Jag har redan fått godkännande från alla inblandade, det gäller bara att sammanställa det hela på ett snyggt och överskådligt vis.

Youtube & Instagram:

Jag redigerar många filmer och bilder. En del dyker upp på Youtube, en del som korta filmklipp på Instagram. Jag har använt drönaren här och där och mina två Gopros flitigt. Det knepiga är att sammanställa alla klipp så det blir relevanta och intressanta filmer som är mer än bara minnen för mig själv. Visuellt snygga klipp på Instagram är ett exempel på hur jag gör detta, och jag har förhoppningsvis fler sådana på G. Jag är dock fortfarande för feg för att på allvar själv sitta framför kameran.

Andra projekt:

Jag har skapat en hemsida åt en köksutställare i Kungsbacka. Vi ska bara färdigställa de sista texterna till den så är den klar. Jag har hjälp några bekanta med deras CV:n. Och jag har redigerat bildspel åt folk som vill ge det till sina nära och kära – de har skickat bilderna till mig och jag har gjort resten.

Resor

Jag har gjort allt detta i Brisbane, mellan resan till Melbourne i början av året och resan till Sydney i mitten av januari. På helgerna har vi gjort resor till ett vattenfall, kustorten Redcliffe, en roadtripp till landsby/bush-orten Kingaroy, samt bestiget ett berg (vi vandrade bokstavligen mitt uppe i molnen – en kort film om det kommer snart).

Jag har alltså många bollar i luften. Jag önskar att allt detta kunde vara mitt heltidsjobb – resa runt på helgerna och jobba efter mina egna tider. Tyvärr är det inte mycket pengar vi pratar om. Mitt Instagram-flöde och min Youtube-kanal är båda för spretiga för att tjäna pengar på (annars finns det ju både Youtubers och Instagrammare som reser och filmer/fotar det på heltid). Det finns för många frilansskribenter för att få många jobb på den punkten. Böckerna och fysiska produkter är det jag tjänar mest på, men även där rör det sig om små volymer.

Därför har jag även lagt ner mycket tid på att hitta ett ”vanligt” jobb – mer om det i et kommande inlägg så snart jag vet var jag hamnar 🙂 De kommande fem-sex månaderna vill jag ha ett socialt jobb och på fritiden jobba med mitt företag och olika projekt, med ett minimalt socialt liv för att inte tappa fokus.

 

Sydney

DSC_3899Sydney. Staden som jag hade NOLL förväntningar på, för alla jag frågat har sagt att Melbourne och Brisbane och till och med Perth är bättre, och att Sydney är överskattat. Och tur var väl det, för utan förväntningar blev det en riktigt positiv överraskning.

Miki och jag flög dit under fem dagar. Vår gamla London-rumskamrat Melanie (aka. Mel) från Tyskland var där, som assistent på filmningen av Tysklands Nästa Top Model. Vi tajmade såklart vår vistelse därefter och det blev först en kväll på en brittisk pub, sedan en kväll med kortspel på Mel’s hotellrum.

DSC_4596Under dagarna blev det många äventyr, och de roligaste är såklart de mest otippade. Förutom modellerna från TV-showen – som vi hängde med på Bondi Beach – råkade vi ta oss in på operahuset och träffade Nigella Lawson (med ”träffade” menar jag att vi smygfotade henne när hon signerade böcker). Dörrarna var egentligen stängda, men det var fullt med folk därinne som köade för att hälsa på Nigella. Någon såg oss genom fönstret och öppnade en sidodörr. Vi behövde en toalett och hittade en i ena änden, där det var helt folktomt. En vakt visade oss tillrätta, men vi var ju inte ens där för Nigella så vi gick förbi hela kön och ut genom huvuddörren.

En dag hyrde vi bil lite halvspontant och åkte till Jenolan Caves, ett häftigt grottsystem tre timmar utanför stan. Jag körde – äntligen!

Vi såg vilda delfiner längs kusten, shoppade i centrum, och tog färjan till Manly Island. En fin utsikt över Sydney Harbor och med en strand som var bättre en Bondi.

DSC_4386En kväll träffade vi Rashida, en tjej från Sydney som jag träffade i Filippinerna i december. Det blev drinkar utanför operahuset. Och en kväll hamnade vi av en slump på en dragqueen karaoke-show på en pub.

Sydney är min nya favoritstad i det här landet, vilket gör mitt kommande beslut allt svårare. Nästa vecka tänker jag flytta från Brisbane för att söka jobb någonstans. Det enda jag vet med säkerhet är att jag inte vill bo i Brisbane. Men var istället? Perth, Adelaide och Darwin är på listan, men nu har Sydney smugit sig in också. Vi får se vilken flygbiljett jag bokar i slutändan…

Gott Nytt År 2016!

I mellandagarna flög vi till Melbourne. Två timmars flygresa från Brisbane. Vi bor hos Mikis farmor och anledningen till den plötsliga resan – vi skulle egentligen fira nyår i Brisbane – var en avliden faster. Den riktiga begravningsceremonin hade redan varit, men nu var det dags att sprida askan i havet, på en strand strax utanför stan som tydligen var fasterns favoritplats.

Jag hade inte tänkt följa med den morgonen men blev tillfrågad att vara fotograf. Vi åkte kring fyra på och när solen gick upp ställde sig släkten i ring i knädjupt vatten. De turades om att sprida lite av askan var och skickade sedan iväg blomblad. Därefter stod vi på stranden, skålade i champagne och tittade på när bladen (och askan) långsamt drev längre och längre ut på havet.

Sedan vi kom hit har det varit aktivitet non-stop. Först kom hela släkten till ”vårt” hus, dvs. farmoderns. Mycket alkohol och goda skratt. På ceremonidagen åkte vi till en annan faster för stormiddag. Fint hus, pool, vackert väder, barbecue, kortspel.

Nyår firade vi hos en tredje faster och det hela upprepades: fint hus, pool, vackert väder, barbecue, poollekar. Vi skålade framför tv:n och ”vi barn” spelade basketboll i poolen, tv-spel på natten och det blev många och långa politiska samtal med ”de vuxna” runt matbordet.

Nyårsdagen åkte vi söderut till ett villaområde längs en strand. En sida av Melbourne-släkten är grekisk. HELA den grekiska släkten var där, vi grillade ett helt lamm på spätt och satt och pratade i trädgården. Det blev en promenad till stranden, som var långgrund och varm.

Vi har varit inne i stan en gång och shoppat och ska dit igen om några dagar. Det ska även bli en bilutflykt till en ö med pingviner, och såklart ”min släkt” som ju också bor här! Vi skulle ha besökt dem i deras sommarhus (för det är ju sommar här) i Torquey strax söder om stan, men på grund av dåligt väder ser det ut att bli hemma hos dem i Melbourne istället.

I dag tar vi det lugnt, dvs. jag sitter här och bloggar och ”jobbar”. Nya intervjuer på G, flera som kanske kan leda till lite extra pengar i reskassan.

Gott nytt år!

Framme i Australien

När jag bestämt mig för att göra något brukar jag bara göra det. Allt löser sig alltid. Sådant som är nytt är inte läskigt, för jag kör på utan att tänka för mycket. Jag är säker på min sak.

Om jag inte är helt säker börjar jag överanalysera, och då blir det ofta fel. Australien ligger på gränsen mellan de två. Jag brukar ju vara ärlig här i bloggen och jag tror att jag behöver skriva av mig lite, så det är precis vad jag tänker göra nu 😀

I torsdags landade jag alltså i Brisbane. Min kompis Miki som jag bodde med i London mötte mig på flygplatsen. Sedan träffade jag hennes föräldrar, som hade förberett ett rum till mig – de är supertrevliga och inställda på en långtidsgäst! 😀

Jag har varit här i fem dagar nu och jag måste erkänna att det känns som det mest bisarra någonsin. Hela situationen. Dagarna flyter redan ihop. Det är som en annan värld och jag tror det är många faktorer om spelar in: att jag är i ett nytt land, att jag var sjuk när jag kom och på ett lite konstigt humör, att alla människor är nya, att det har varit mycket resande de senaste månaderna och Australien hela tiden har varit ”målet”, att det är första gången i mitt liv som jag inte har någon som helst aning om vad som ska hända den kommande tiden eller var jag fysiskt vill befinna mig ett år från nu.

Det skrämmer mig. Jag har alltid haft ett till två års framförhållning och en bild av var jag vill vara i framtiden. Även när jag flyttade till London visste jag att jag antingen kunde stanna där eller flytta till Sverige, det kändes liksom säkert även om jag inte visste exakt hur det skulle gå. Och även om beslutet att flytta därifrån var mer spontant så hade jag en plan: Australien.

Och nu har jag alltså nått målet och där tog planen slut. Jag har inte tillräckligt med pengar för att klara mig mer än 1-2 månader. I London visste jag att jag ville bo kvar där och skaffa jobb. Här är jag inte lika säker, och är jag inte säker kanske det inte är det jag vill. Kommer jag vilja stanna i landet när resandet är slut? Vart ska jag när jag beslutar mig för att lämna landet? Ingen aning. Och det är läskigt.

Att det är jul gör inte saken lättare. Jag har firat jul i Mexiko och på Lanzarote men då var man liksom i en bubbla tillsammans med andra skandinaver. Australiensisk jul är som svensk midsommar och jag börjar så smått vänja mig vid att det är just sommar jag har framför mig de kommande månaderna. Istället för att tänka ”jag ska fira jul i Australien” måste jag tänka ”jag ska spendera sommaren i Australien”. Det faktumet hade jag inte ens tänkt på innan jag kom hit, så det blev en plötsligt omställning. En detalj kan tyckas, men det påverkar ändå min attityd och jag måste ställa om. Trots att det är kallt hemma i Europa och jag kopplar jul till snö och mörker måste jag inse att det är ett sommarlov jag har framför mig, inte vinter.

Det är första gången jag är söder om ekvatorn och jag vill göra det till den bästa sommaren någonsin!

Vi har många planer för julen och januari. Jul blir ”här hemma” med Mikis släkt. Vi ska till hennes systers sommarstuga någon dag, och i mellandagarna flyger vi till Melbourne där vi ska fira nyår med släkten på Mikis pappas sida. Strax efter nyår ska vi besöka Jonas med familj i Torquay strax söder om Melbourne, där de tydligen har en sommarstuga.

Efter Melbourne flyger vi tillbaka till Brisbane den 9:e och vad som händer då har vi inte bestämt oss för än. Troligtvis flyger vi till Sydney en förlängd helg, och antingen bil eller flyg norrut längs kusten, till stora barriärrevet.

Jag vill till Alice Springs någon gång – ett av mina stora mål – men det blir dyrt och Miki envisas med att det är på tok för varmt nu på sommaren. Eventuellt i höst, det vill säga kring påsk någon gång, eller i vinter, det vill säga vår sommar. Det hänger ju i så fall på att jag beslutar mig för att stanna och skaffa jobb. Vi får se vad som händer.

De senaste dagarna har vi varit på en hel drös shoppingcenter och sett en hel drös filmer, och det är egentligen allt vi gjort. Vi har fortfarande inte varit inne i centrala Brisbane och det beror dels på att jag varit så borta och behövt falla på plats, dels att Miki har samma slöa inställning som jag just nu 😛 Vi har pratat om att ta bilen upp i bergen eller till kusten eller tåget in till stan eller en hel drös andra saker. Jag är lite nervös att hennes föräldrar ska tycka att vi är lata som stannar inne så mycket. Jag kompenserar med att diska mycket och hjälpa till i trädgården.

Det blir nog mer fart så snart vi åker till Melbourne och jag räknar med en aktiv månad i januari där vi ska vara lite överallt 😀 Jag måste bara skärpa till mig och ha en mer aktiv och glad attityd. Det kommer att bli en bra sommar!

Filippinerna + Min plan för ”Livet som reseledare”

Jag sitter just nu på ett hustak på paradisön Boracay i Filippinerna. Jag skulle vilja jämföra dagarna här med den första veckan på en ny destination som reseledare (japp, där fick jag in en promo för min bok, återkommer till den längre ner 😉 ): man känner ingen när man kommer men har på några dagar fått en hel drös med nya, resglada vänner som man gör utflykter och ligger på stranden tillsammans med.

Det råkade vara BBQ-fredag dagen då jag anlände. Vi var många nyincheckade på hostelet. En riktigt lyckad kväll i takbaren med gratis mat och en baksmälla! Kan det bli bättre första dagen? 🙂

Vi har sedan haft flera middagar på restauranger, flera takhäng på kvällarna, och flera strandturer. Det kommer att dyka upp många bilder och videoklipp, inklusive en del tagna med min drönare, på Instagram de kommande dagarna, men här kommer ett litet galleri:

Men när ”de andra” gett sig ut på längre äventyr har jag tackat nej och istället gjort det jag kom hit för att göra: frilansa. Jag har gjort ett hörn på hosteltaket till mitt eget lilla kontor, med gratis kaffe och wifi. Jag har nu skrivit en rad olika researtiklar och artiklar om andra ämnen som till exempel att blogga, och har varit i kontakt med flera olika hemsidor som betalar för publicering. Förhoppningsvis nappar någon, men de flesta har lång väntetid, 1-2 månader innan man får svar. Om man ens får svar vill säga. Det är en hård bransch med mycket konkurrens.

Jag skrev innan min resa till olika aktörer här på ön, från diverse båtutflykter och kajakturer till ett cliffjumping-ställe och några kitesurfingarrangörer. Jag erbjöd drönarbilder och video till en viss summa. De som svarade sa alla ”tack, men nej tack, vi har redan material som vi fått gratis av våra besökare”.

Jag har i dag även erbjudit drönarvideos till tre olika gokartcenter (utomhus) nära Brisbane till halva det pris jag skulle ha fått av centret i London där jag filmade tidigare i år. De gillade filmen jag gjorde gratis hos dem så mycket att de ville ha en ny när det var sommar och fler på banan, men det var då jag kraschade drönaren på Island och den betalda filmen blev aldrig av. #frilansfail

Och en sista sak nu när vi talar frilans: jag har försökt komma på sätt att tjäna pengar på min nu flera år gamla, och fortfarande aktiva, intervjublogg Read an Interview, som byggt upp en följarskara. Jag har inte tillräckligt med läsare för att tjäna på reklam, men jag kom på att intervjuerna i sig fungerar som reklam för företag och personer som har något att sälja. Därför har jag mejlat ett dussintal personer som kanske vill betala för att bli intervjuade. Tänk författare, musiker, egenföretagare, sov.. Jag skriver ett personligt, välriktat meddelande till dem och länkar till denna sida på min egen blogg där de kan läsa mer och där jag säljer in idén.

De flesta som har svarat har sagt ”tack, men nej tack”. En har varit riktigt negativ till konceptet, och en har sagt ”Ja, jag är på! Kan vi ta det i januari?”

Jag har insett några saker som jag egentligen redan visste: frilans är mycket arbete och handlar till 90% om att marknadsföra sig själv. Det blir många ”dead ends”, en del negativa svar. Och får man någon som faktiskt är intresserad – oavsett vilken typ av frilansprojekt det rör sig om – dröjer det innan man faktiskt ser några pengar. Men jag hoppas att det bland allt detta kommer att dyka upp ett eller två projekt som faktiskt ger resultat 😀

Och då kan vi återkoppla till det jag nämnde i början av inlägget: min bok, Livet som reseledare. Att ge ut en bok, oavsett om det är genom egenutgivning eller via förlag, kräver massor med marknadsföring från författarens sida. Man kan inte bara skriva om den på Facebook och sedan tro att det är det. Man måste återkoppla till den om och om igen, i flera sammanhang och på så många platser man bara kan komma på.

Vad innebär det mer konkret för mig? Såhär har jag gjort:

  • Skrivit om och länkat till boken flera gånger på mina egna sociala kanaler (Instagram, Facebook, den här bloggen).
  • Skrivit om boken på olika Facebook-sidor för reseledare.
  • Tagit bilder och lagt ut bildgallerier i sociala medier – fungerar även som pressbilder.
  • Bett om och fått recensioner från några av mina vänner som jag vet läst boken. Utan recensioner är det i princip omöjligt att locka främlingar till att köpa en bok.
  • Skapat en hemsida om boken – denna fyller dock främst funktionen att boken ska få en mer seriös stämpel, hemsidan i sig leder ju inte till försäljning eftersom ingen på magiskt vis hittar till den om jag inte själv aktivt tipsar dem om den.
  • Erbjudit 10% julrabatt – och återigen berättat om detta på relevanta sidor.
  • Skrivit till olika resebloggar för att få dem att skriva om boken.
  • Kontaktat reseledarskolan Service & Co för att höra om de vill länka till boken på deras hemsida, eller kanske till och med använda boken i utbildningen. De har svarat att de är intresserade och ska titta närmare på det.
  • Kontaktat företaget Läromedia, genom vilket de flesta skolor köper sina utbildningsböcker. De har svarat och ska återkomma med några frågor.

Jag har varit återhållsam med att kontakta andra skolor direkt i väntan på Fritidsresors svar. Deras ”juridiske rådgivare” läser boken just nu, men det har nu gått över en månad och svaret jag får från Fritidsresor är hela tiden att det dröjer längre än förväntat. Jag börjar så smått göra mer reklam för boken utan deras godkännande.

Och såklart: om du inte redan gjort det, KÖP BOKEN NU 😉

Utöver det har jag en mer långsiktig plan:

  • En ny version av boken i januari, med eventuella ändringar från Fritidsresor och ISBN-nummer.
  • ISBN-nummer: krävs för att boken ska kunna säljas i butik. Med ett sådant öppnas nya dörrar, till exempel försäljning i bokhandlar och andra nätbutiker än tryckeriets egen. Jag misstänker även att Läromedia inte kommer att kunna köpa in boken utan ISBN-nummer.
  • En eventuell engelsk bok i början på nästa sommar. Flera har efterfrågat det, men dock inte troligt då det är för mycket arbete för en marknad som har minimalt intresse i den svenska resebranschen.
  • Pressmeddelanden. Jag tänker lokaltidningar, tidningen Skriva som ofta skriver om egenutgivning, och kanske något annat magasin jag inte tänkt på än. Detta lär ske så snart jag vet om det blir en ny version efter Fritidsresors kommentarer eller inte.

Livet som reseledare 11

Och det var allt för i dag 🙂 Jag fortsätter nu min kväll på Boracay. Ska redigera lite videoklipp och antagligen blir det gemensam middag strax.

Ingen jul med snö här inte! 😀